Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 32. (1,075.) 6 augusti 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 32
SVENSK LÄRARETIDNING.
591
dess stolthet och för dess ömmaste
omsorger. Och dess lärarekårs intressen
äro af gammalt så påpassligt bevakade
i andra kammaren, att en förstärkning
af vakthållningen knappast kan göra
någon nytta men möjligen framkalla en
alldeles obehöflig uppmärksamhet.
Men detta är ändå icke hufvudskälet
for en erinran o ni att
folkskollärarekandidaturen ofta nog måste blifva en svag
kandidatur. Med den stora aktning
kåren åtnjuter förbinder sig, som man vet,
en gängse föreställning om skolläraren
som en kommunal tjänsteman, i sina
åtgöranden besvärad af dennes beroende
och i sina önskningar inspirerad af
äm-betsställniiigens särskilda syn på
sam-hällsinrättningen. Detta betraktelsesätt
hos v almanskår ens breda lager är
historiskt fullt begripligt, och den, som vill
beräkna valchancer, får ej förbise denna
folkliga tankeriktning, som i årtionden
i viss mån ersatt en mer utförd politisk
världsåskådning.
På denna grund har man
otvifvelaktigt förklaringen till att
folkskollärare-kandidaturerna ofta visat sig vinna
mindre anslutning i den afgörande
voteringen än man kunnat vänta af
stämningen vid valmötena. Därför att det i år
är af alldeles särskild vikt för hela
reformutvecklingen i vårt land att skaffa
till stånd en pålitlig reformvänlig
andra kammare, just därför får ingenting
försummas utan hvart särskildt val så
omsorgsfullt förberedas, att ingen rimlig
chance går förlorad. Och erfarenheten
har ådagalagt, att nu antydda synpunkt
förtjänar ett särskildt beaktande och
förtjänar det mera i samma mån som
det visar sig, att de ifrågavarande
kandidaturerna bli så talrika, att de redan
genom sin frekvens ofördelaktigt inverka
på hvarandra.
Vi lia så mycket mindre velat
undanhålla våra läsare dessa
uttalanden, som den uppfattning, hvilken de
uttrycka, enligt hvad vi tro oss veta
har ganska stor utbredning inom de
politiskt intresserade kretsarna i vårt
land. Dagens Nyheter talar
visserligen endast å de liberalas vägnar,
men äfven bland de konservativa
råda nog samma betänkligheter mot
ett större antal
»folkskollärare-kandidaturer», om ock måhända af helt
andra skäl.
Ehuru vi äro så långt som möjligt
ifrån att misskänna motiven för de
anförda uttalandena, kunna vi ej vid
deras återgifvande tillbakahålla ett
par erinringar.
Vi lämna härvid i dess värde den
mycket hugnesamma försäkringen, att
svenska folkskolan som sådan ej har
något synnerligt behof af ett förstärkt
målsmanskap, enär densamma med
fullt fog kan »sägas vara hela
representationens älsklingsbarn, föremål
för dess ömmaste omsorger». Det
där låter rörande vackert men är
nog en sanning med rätt mycken
modifikation.
Däremot anse vi’ oss böra
framhålla, att man misstager sig
betydligt, ifall man tror, att tio af andra
kammarens ledamöter blifvit utsedda
till riksdagsmän i sin egenskap af
»direkta målsmän» för folkskolan.
Det torde i själfva verket blott vara
ett par, hvilkas verksamhet inom
riksdagen burit prägeln af ett dylikt
direkt målsmanskap, och icke ens om
dem torde med rättvisa kunna
påstås, att de härvid drifvits af
klass-eller kårintressen. I hvad mån
hänsynen till folkbildningens kraf vid
deras inväljande gjort sig särskildt
gällande, lämna vi därhän. Hvad de
öfriga beträffar hafva de, så vidt vi
kunna erinra oss, alldeles icke
erhållit sina representantuppdrag därför
att de varit folkskollärare utan
snarare trots detta samt af fullkomligt
samma orsaker som en mängd andra
riksdagsmän. Somliga ha valts
emedan de tillhört det protektionistiska
och »samhällsbevarande» partiet,
andra emedan de varit »frihandlare och
radikaler», somliga emedan de gått
i spetsen för nykterhetsrörelsen,
andra emedan de gjort sig bemärkta
såsom dugliga och driftiga
kommunalmän o. s. v. En och annan af dem,
som af Dagens Nyheter medräknats
bland de tio, har med yttersta
sorgfällighet undvikit att lägga sig i
folkskolefrågor eller - exempel härpå
hafva ingalunda saknats - rent af
uppträdt såsom motståndare till
folkskollärarekårens, folkskolans och
folkbildningens intressen.
En af utgångspunkterna för Dagens
Nyheters ifrågavarande betraktelser,
nämligen antagandet, att de inånga
»folkskollärare-kandidaturerna»skulle
härröra från någon sträfvan hos
valmännen eller lärarne att skaffa
folkskolan »ett förstärkt målsmanskap»,
är sålunda lika litet grundad, som det
antagandet skulle vara, att
professorernas, läroverkslärarnes, prästernas
eller publicisternas närvaro i
riksdagen berott på någon sträfvan att
skaffa universitetet, läroverket,
kyrkan eller pressen ett dylikt förstärkt
målsmanskap.
Enligt vår åsikt är ock
folkskollärarens ställning till
riksdagsmanna-valen i alla afseenden densamma som
öfriga medborgares. Önska
valmännen utse honom till sin representant,
så har han samma rätt eller plikt
att mottaga eller afböja förtroendet
som hvarje annan.
Låtom oss tillägga, att han
naturligtvis äfven har samma moraliska
skyldighet gentemot sina
meningsfränder i fråga om det taktiska
uppträdandet. Folkskolläraren bör, vare
sig han tillhör de konservativa eller
liberala, hålla sig alldeles för god att
uppträda såsom »sprängkandidat»,
såsom »politisk lergök». Har han an-
ledning tro, att vidhållandet af hans
kandidatur kan vålla splittring och
därigenom skada den sak, hvilken
enligt hans öfvertygelse är den rätta,
så träder han utan tvekan lojalt
tillbaka. Därmed främjar han bäst sin
egen och sin kårs heder samt
bidrager att gifva åt ordet
»folkskollärarekandidaturer» en vackrare klang än
det på somliga håll för tillfället
tyckes äga.
I en viss mening kan mycket väl
sägas, att den synpunkt, hvilken för
folkskollärarekåren bör vid nu
förestående val vara bestämmande, är
den, att folkbildningssaken måtte inom
andra kammaren vinna »ett förstärkt
målsmanskap». Hvad som
härvidlag måste tillmätas största betydelsen
är dock ej, att många folkskollärare
eller f. d. folkskollärare blifva valda.
Vida viktigare är, att en klar
uppfattning af folkbildningens
nödvändighet och ^n varm nitälskan för
dess verksamma befrämjande så
allmänt som möjligt komina att
uppställas såsom oeftergifliga fordringar
på hvar’och en, som vill erhålla säte
och stämma i svenska
riksförsamlingen. Ingen, som betraktar
folkskolan såsom en fattigskola, för
hvilken man redan gjort nog, bör för
sin kandidatur kunna påräkna
minsta understöd från folkskollärarnes
sida. I den punkten är hvarje
eftergift obehöflig och oberättigad. Ty
lika litet som någon kan vara
verkligt frisinnad utan att i
folkupplysningen se en grundkraft för
framåtskridandet, lika litet kan någon vara
verkligt konservativ utan att i samma
folkupplysning se en hufvudgaranti
för samhällets lugna utveckling. Väl
vore, om denna uppfattning kunde
vid höstens val göra sig rätt kraftigt
gällande.
En hemställan tillåta vi oss i alla
händelser rikta till
folkskollärarekårens medlemmar och folkskolans
öfriga vänner: må de göra hvad de
kunna, för att riksdagen för
framtiden måtte slippa ifrån de
kandidater, soin för folkskolan äro de
skadligaste af alla - de, hvilka så snart
de lyckats utbyta folkskollärarens
blygsamma ställning mot en mera
inbringande och ansenlig, på samma
gång vändt ’sitt sinne helt och hållet
därifrån och sedan söka skapa sig
ett slags politisk karriär genom att
hemligen och uppenbarligen
motarbeta den heliga sak, som det en gång
varit deras uppgift att tjäna!
Skulle därtill utgången af de
förestående valen blifva, att andra
kammaren under nästa treårsperiod
erhåller tio »direkta» målsmän för
folkundervisningen, så skola våra
förväntningar vara uppfyllda, att ej säga
öfverträffade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
