Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (1,078.) 27 augusti 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
Sommarkurserna
i Göteborg.
De religiösa partierna inom
judendomen på l^risti tid
utgjorde ämnet för trenne föreläsningar
af professor O. E. Lindberg. Ämnets
beskaffenhet och föreläsarens popularitet
samverkade att göra dessa föreläsningar
mycket talrikt besökta. I desamma gafs
en synnerligen intressant framställning
af de olika tankeriktningar, som hos
judafolket gjorde sig gällande på det
religiöst-sedliga och i någon mån äfven
det sociala området under tiden närmasli
före 0?h efter Kristus. Äfven om
åtskilligt af det, som meddelades, var för
många af åhörarne i någon mån bekant,
ställdes det dock nu i en klarare
belysning, och dessutom framlades äfven en
del nyvunna resultat af forskningen på
ifrågavarande fält. Om innehållet i de
tre föreläsningarna kunna här endast
några ytterst kortfattade antydningar
lämnas.
Som de förnämsta källorna för
kännedomen om de judiska religionspartierna
närndes gamla och» nya testamentets
böcker, vissa apokryfiska skrifter, såsom
Henoks bok, Mose himmelsfärd m. fl.,
vidare skrifter af Filo, Josephus, Plinius
d. ä. samt Talmud och många af
kyrkofäderna.
Jämte de från nya testamentet
bekanta partigrupperna, skriftlärde och
fariséer samt sadduceer, voro asideer och
esseer de viktigaste religiösa partierna.
Asideerna äro att anse som den judiska
kyrkans pietister i detta ords bättre
mening. En af spegling af deras varma
troslif möter man i vissa utaf psalmerna
i psaltaren. Under tidernas lopp
undergick denna riktning många förändringar
och uppgick delvis i andra. En rest
fanns dock kvar ännu på Kristi tid:
Simeon och Hanna, flera af Jesu
lärjungar och troligen äfven- Johannes
Döparen voro fromma asideer.
De skriftlärde voro profeternas
arftagare som folkuppfostrare. Då efter den
babyloniska fångenskapen hoppet oni ett
jordiskt messiasrike började förblekna,
gällde det att på nlera andlig mark
bygga upp nationens framtid. Mediet
härför ansåg man sig äga i lagen,
hvilken förelästes och förklarades vid den
mestadels af lekmän ledda gudstjänst,
som ägde rum i synagogorna, och som
i synnerhet efter nationalhelgedomens
förstöring trädde i stället, för den
prästerliga offertjänsten. Utan officiellt ämbete
blefvo de skriftlärde lagstiftare på både
det juridiske och det religiösa området,
liksom de äfven tjänstgjorde som. ett slags
fredsdomare, för hvilkas auktoritet
folket böjde sig. Längre fram fingo de
äfven säte i höga rådet.
Den spis, de bjödo sina lärjungar, var
skäligen mager: bud och förbud rörande
lifvets alla förhållanden men särskildt i
fråga om sabbatens-helgande och
reningarna. ^Lärometoden kännetecknades af
oerhördt -minnesplugg Auktoritet s tf ön
var den grund, på hvilken deras
undervisning hvilade.
Fariséerna ledde sitt upphof från mera
formalistiskt lagda asideer och i
synnerhet sådana skriftlärde, som ej tillhörde
det prästerliga ståndet. Partinamnet
betyder afskild. Fariséerna sökte afsöndra
sig ej bott från hedendomen och allt
hedniskt väsende- bland judarne utan
ock från det lägre folket, som af rent
ekonomiska skäl ej kunde hålla lagen.
På Kristi tid stodo de i opposition mot
det af hellenisk bildning påverkade högre
prästerskapet. Uppgående till endast
omkring 6,000 själar öfvade de dock
ett ofantligt inflytande. De bildade »en
kyrka inom kyrkan». För kristendomen
ha fariséerna haft betydelse genom
förberedandet af sådana begrepp som
odödlighet och uppståndelse, gudsriket och
messiasidéen.
Sadduceerna, hvilka troligen hade sitt
namn efter prästen Sa duk, utgjordes af
tempelaristokratien och dess anhängare.
De ansågo icke traditionen förbindande,
höllo före, att människans vilja är
absolut fri, förnekade allt öfvernaturligt utom
Gud själf, och f or sjönko delvis i
materialism. Under de främmande härskarne
utgjorde de regeringspartiet. Klart är,
att de då också skulle vara starkt
påverkade af den grekiska bildningen.
Efter Jerusalems undergång försvinna
de ur historien.
Esseerna åter kunna närmast betraktas
som en orden. Denna uppkom 200-150
år före Kristus, alltså ungefär vid den
tid, då asideerna i stort antal
öfvergingo till fariséerna. Det var väl de
ädlaste elementen af de förra, som då
bildade ett slutet samfund, hvilket
utmärkte sig för strängt iakttagande af
Mose lag med förkastande af traditionen.
Esseerna visade för öfrigt stor förkärlek
för det symboliska i religionen och
upptogo sannolikt i sin åskådning både
österländska och västerländska element.
Liksom andra religiösa ordnar i senare
tid hade de egendomsgemenskap. I ett
afseende stodo esseerna långt före sin
tid: de betraktade hvarje förrn af
slafveri som en djup kränkning af
människokärlekens bud. Alla skulle vara bröder
och hvarandras tjänare.
En tanke, som man stundom får höra
uttalas, är den? att Jesus skulle hafva
fått sin religiösa utbildning hos esseerna.
En sådan mening saknar dock hvarje
stöd af historien. Däremot är det kändt,
att bland de första kristna funnos många
forna esseer.
Professor Otto Emil Lindberg är född i
Kila församling af Södermanlands län den
3 maj 1850. Efter att först hafva ägnat sig
åt olika slag af prajkMsk verksamhet började
han vid 18 års ålder studera; tog
studentexamen i Stockholm 1874; aflade filosofie
kandidatexamen i Uppsala 1885 och
licentiatexamen 1890; disputerade för graden
höstterminen 1893 samt promoverades 1894.
Under studietiden i Uppsala gaf han .
enskild undervisning hufvudsakligen i
hebreiska språket; undervisade i Fjellstedtska
skolan i hebreiska och andra ämnen 1879
-83 samt i lärokursen för teol.-fil.-examen
1883-91; utnämdes sistnämda år till e. o.
lärare r semitiska språk vid den
nyupprättad e högskolan i Göteborg; blef 1894 docent
i samma ämne därstädes och kallades 1898
utan ansökan till professor vid sagda
högskola.
Sedan 1894 är han ledamot af allmänna
folkskolestyrelsen i Göteborg. Professor
Lindberg har i vetenskapligt syfte företagit
åtskilliga utiländska resor, däribland en till
Nordafrika.
Från trycket har professor Lindberg
utgifvit en del arbeten rörande orientaliska
språk samt flera populärt-vetenskapliga
uppsatser, exempelvis »Sanningstrådar i
sago-väf» (1894), »Mohamed och Qorånen» (1897),
»Harun Arrasehid i historia och saga»,
»Religiösa meditationer och stämningar», alla
utmärkta genom djupa tankar och
fängslande form. Dessutom åtskilliga mindre
skrifter, ett stort antal recensioner och andra
smärre | artiklar i tidskrifter och tidningar,
däribland en serie pedagogiska uppsatser i
Svensk Läraretidning 1884-85.
Som bekant är professor Lindberg en
mycket anlitad och högt värderad föreläsare,
hvars villighet och förmåga i synnerhet
tagas i anspråk vid arbetareinstitut,
folkhögskolor och andra anstalter, som gjort till
sin uppgift att sprida bildningen till vårt
folks bredare lager. Då Göteborgs högskola
efter äldre systrars föredöme anordnade
sommarkurser för den kunskapssökande
allmänheten, var det därför en gifven sak,v
att man skulle finna professor L. bland de
vetenskapsmän, som beredvilligt ställde sig
till denna allmänhets tjänst.
Hans Hallen.
Karaktärsbilder ur etikens historia.
Det var till antikens Grekland
föreläsaren professor Vitalis Norström förde
sina åhörare. Han sade sig icke kunna
lofva att bli en intressant men väl en
pålitlig ledsagare. Att kursdeltagarna i
honom sågo äfven den intressante
föreläsaren visades bäst däraf, att hans
föreläsningar åhördes af 300 personer, som
under den andlösaste tystnad sökte
tillgodogöra sig den till innehåll oeh form
lika mästerliga framställningen.
Inledningsvis omnämdes de äldre
filosofiska åsikterna i det gamla Grekland,
eleaternas och den sofistiska skolans,
hvars grundläggare och hufvudman var
Protagoras. Sofisternas etik
karakteriserades som det subjektiva godtycket. En
högre och renare uppfattning af de
etiska spörsmålen uttalades af Sokrates,
etikens fader.
Det högsta goda är enligt Sokrates det,
hvars närvaro alltid gör människan lycklig
och hvars frånvaro alltid gör henne
olycklig. Endast det i allt riktiga
handlingssättet är så beskaffadt. Detta åter grundar
sig på en rätt kunskap. »Den, som vet det
rätta, gör ock därefter.» Vetandet blir
följaktligen den källa, hvarur dygden flyter.
Men dygdens utöfning får ej afse beräkning
på egen fördel. Det goda skall göras för
dess egen skull.
Föreläsaren betonade skarpt
ensidigheten i denna etik men på samma gång,
att Sokrates genom att fatta kunskap
och sedlighet såsom inre bestämningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
