Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (1,078.) 27 augusti 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
650
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
Strax före kl. 5 återvände
kursdeltagarne till Göteborg. Under hemresan
liksom under besöket i ruinerna föll ett
lätt regn.
Samkväm.
Göteborgs skolförening hade till i
lördags afton kl. 7 e. m. inbjudit samtliga
deltagare i sommarkurserna till en
sammankomst i Handelsinstitutets
högtidssal (föreningens vanliga möteslokal).
Inbjudningen hade hörsammats af så många,
den rymliga salen och läktaren kunde
mottaga. Bland de närvarande märktes
flera .af sommarkursernas föreläsare.
Mötet, som inleddes med afsjungandet
af »Vårt land», »Suomis sång», och »Ja,
vi elsker», öppnades af föreningens
ordförande, hr K. L. Larsen, som bl. a.
erinrade om sainlifvets bildande
inflytande.
Hr A. E. Magnusson höll därpå ett
synn.erligen innehållsrikt föredrag om
folkbildning.
Tal. häfdade med eftertryck, att den
andliga odlingen är en viktig förutsättning för
den materiella. Detta hade tydligen
ådagalagts t. ex. i vårt grannland Danmark. Det
gäller att rycka upp vårt folk ur dess
andliga tröghet och oföretagsamhet samt
bort-arbeta dess råhet. Folkbildningens sociala
betydelse framstode bl. a. däri, att ju mer
de bildade lärde känna folket, desto mer
skulle de komma att älska det, och omvändt.
Hvarje socialt samlingsarbete hade sin
betydelse, särskildt i brytningstider. De små
folken borde främst af alla samla sina
krafter för att bestå i kampen.
Beträffande den enskilde kunde denne ej
lefva ett fullt andligt lif utan vetande.
Men intelligensens odling är ingen
borgen för etiskt framåtskridande. Icke ens
konsten, så uppfostrande den än är, räcker till
för verklig folkbildning-. Målet för all
verklig bildning är personlighetens utveckling
kring en inre medelpunkt. Och den
medelpunkten är den etiska och religiösa.
Efter inledaren yttrade sig tre talare.
Diakonen C. Söderling från Stockholm
talade i ett längre anförande för
fördragsamhet och fördomsfrihet samt beskref, huru
ungdomsföreningar borde skötas.
Professor Rudolf Kjellén, som ingalunda
ville underkänna intellektuellt vetande,
ansåg, att hufvudvikten borde lag-gas på det
moraliska i folkbildningen. Bland annat
vore det så betydelsefullt, att man lärde sig1
behöfva litet jämte det att kunna mycket.
Kultur och moral vore som kväfvet och
syret i luften.
Docenten Frans von Schéele: Det är sant,
att den intellektuella kulturen kan
öfver-skattas. I mångas mun betyder, emellertid
detta en rädsla för kunskap. Kunskapens
träd är visserligen ett träd på godt och ondt.
Men vi skola vinna segern genom att trotsa
farorna. För kulturen är kunskapen
oumbärlig, om vi ej skola utsätta oss för ännu
större faror. Upplysning för onekligen med
sig ökade behof och anspråk. Folkskolan
och pressen få ofta orättvist bära skulden
för det missnöje, som tager sig uttryck i
vissa sidor af arbetarerörelsen. Men detta
missnöje är en naturlig sak och skulle
försvinna, om man praktiskt erkände den
sanningen att vi alla äro bröder, vare sig vi
äro födda i slott eller koja. Lättare gick
det nog att regera, när man blott hade
herrar, som befallde, och slafvar, som hade att
lyda. Som kristna böra vi dock tillerkänna
den fattige lika rätt som oss själfva och
ordna vårt hus därefter, äfven om det skulle
kosta på. En verklig kärna har
folkbildningen, endast f(jr såvidt den är en religiös
bildning.
Professor O. E. Lindberg uppläste därpå
en af honom författad tankerik saga,
»Sanningens hjärta». Och fröken Berta
Goldenson sjöng några med lifligt bifall
åhörda solonummer, hvarefter den
angenäma sammankomsten afslöts med »Vårt
land».
Göteborgs lärarinneförening hade i
fredags afton inbjudit, de kvinnliga
kursdeltagarne till en kaffefest i
Handtverks-f öreningens restaurant. Omkring 120
deltagarne närvoro och en mängd tal
höllos. Stämningen var den hjärtligaste.
I måndags afton hade kursdeltagarne
anordnat ett enkelt samkväm såsom en
tacksamhetsbetygelse åt föreläsarne.
544 deltagare
voro anmälda till sommarkurserna i
Göteborg. Däraf utgjorde 70 % lärare och
lärarinnor vid folk- och småskolor. De
kvinnliga deltagarna uppgingo till- 58 %
af hela antalet.
Sommarkurserna
i Stockholm.
Bland gator och gränder i staden.
Sommarkurserna i Stockholm voro
som bekant anordnade på det sätt, att
föreläsningarna, där så kunde ske,
för-bundos med förevisningar af
hufvudstadens vetenskapliga samlingar,
minnesmärken, arkitekturverk och industriella
anläggningar. Stockholm kom
därigenom att bli den ram, inom hvilken
vetenskapens och konstens bilder visades
för kursdeltagaren. Och skedde detta
till både bildernas och ramens fördel.
Hofintendenten G. Lindgren föreläste
öfver Stockholms byggnadshistoria,
docenten K. Hildebrand gaf kulturhistoriska
och topografiska skildringar, hvarjämte
under den sistnämdes ledning vandringar
företogos i staden inom broarna bland
gränder och gafvelhus. Det var en
instruktiv och intressant kurs i våra
förfäders seder, lifsvillkor och behof, och
så omfångsrik, att tidningens utrymme
medgifver endast ett synnerligen
knapphändigt referat.
Efter en redogörelse för de gamla
sägnerna om stadens grundläggning tecknade
d:r Hildebrand i fem föreläsningar
medeltidens Stockholm, dess lagar och
förförfattningar, ståndsbild ningen,
skråväsendet, eldsvådor, belägringar, skatter,
seder och bruk, styrelse och ämbetsmän,
hvarefter han skildrade tillståndet i
hufvudstaden under nyare tid. Högtider,
fester och hvardagslag, allt fingo vi vara
med om från konung Agnes snöpliga
slut genom sin egen guldkedja till
konung Gustaf Vasas högtidliga intåg
midsommaraftonen 1523, för att ej tala om
händelser af senare datum.
^Hofintendenten Lindgren gaf i tre
föreläsningar en utförlig framställning af
byggnadernas yttre och inre
beskaffenhet under äldre och nyare tid.
Genom jämförelser med det förra året
nedrifna hanseatiska kvarteret i Bergen
äfvensom gamla kvarter i Visby påvisades
uppkomsten af gamla Stockholms många
och trånga gränder, hvilka ursprungligen
torde ha varit ej allmän färde väg utan
privata passager eller kringbyggda gårdar,
som utmynnat på gatan genom en
öfver-byggd port. De nuvarande grändernas
namn: Skeppar Karls gränd, Göran
Helsinges gränd o. s. v. vore äfven ett stöd för
detta antagande. Som Stockholm på grund
af sitt läge tidigt blef en befästad ort,
kringgärdades det af murar med portar och
porttorn. Utanför murarne byggdes husen
af trä, men som trähusen vid de ofta
förekommande belägringarna inneburo en fara,
och eldsvådor ofta inträffade, påbjödo
vasakonungarna uppförande af stenhus.
Trähusen voro täckta med torf; gräs växte där,
och getterna betade på taken, hoppande
från det ena huset till det andra.
Svalgångar och trappgaflar voro karakteristiska
för den tidens byggnadsstil.
Vasakonungarnas intresse för byggnadskonsten var
främst politiskt: att erhålla en starkt befäst
hufvudstad, och som Gustaf Vasa ej ansåg
sig kunna lita på de gamle munkordnarnas
arkitekter, inkallades sådana från Tyskland
och Holland. Verklig stenbyggnadskonst
hade till Sverige blifvit införd af
domini-kanermunkarne på 1200-talet, något, som de
gamla klostren utvisa. Erik XIV och i
synnerhet Johan III voro ifriga byggherrar, och
från Vasarnas tid härstammar den s. k.
Vasastilen, som utmärker t. ex. Gripsholm,
Vadstena och andra slott. Då försvinna också
alltmera trähusen ur staden inom broarna
och ersättas af stenhus. Ett medeltida
borgarhus kunde bestå af »stufva», kammare,
sofrum, gatubod, kornhus, eldhus, källare
och vindar. Eldhuset ensamt ägde eldstad
för matens tillagning.
Utanpå försågos husen med burspråk,
vapensköldar, inskriptioner och ankarjärri;
inuti pryddes de af takmålningar och
ornament. Portarne gjordes starka för att kunna
motstå fientliga angrepp.
Så småningom öfvergick Vasastilen till
barock och därpå till renässans med
arkitekterna de la Vallée, Christler, Tessin m. fi.
Från dessa stamma bl. a. Riddarhuset och
Kungl, slottet.
Under föreläsningarna visades en
massa skioptikonbilder öfver portaler,
trappor, kartor och hus från olika perioder.
Vandringen l staden inom broarna var
ansträngande men högeligen intressant.
Vi gnodde nedför gator och uppför
gator, vi gjorde oss smala i de trånga
gränderna, kröpo genqm porthvalf,
äntrade i rep upp för branta trätrappor,
staf vad e på inskriptioner och läste
årtal. Därmed höllo vi på i två timmar.
Men d:r Hildebrand blef icke trött. Och
dock hade han visst gjort förevisningen
sex gånger förut, när jag var med.
Öfverallt förklaringar, beskrifningar eller
kulturbilder, det ena intressantare än det
andra. Mest fängslades vi kanske af
det gamla Vindragarhärberget i Stora
Hoparegränd, dess »skrålåda» och 300-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
