Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 37. (1,080.) 10 september 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
690
SYENSK IÄRARETIDMNG.
N:r 37
af hvilken stor betydelse denna anstalt
är för öfre Norrlands kultivering. Men
så har också skolan haft att glädja sig
åt ett för dylika anstalter ovanligt stort
antal elever från provinsens vidt skilda
trakter.
Det är ej heller att * undra på det
prisdomarna ,för denna utställning
tilldelade skolans föreståndare, direktör Y.
Melander, den största utmärkelse, som
vid tillfället kunde gifvas, nämligen
första pris, stora silfvermedaljen och
hedersdiplom.
Den, som nedskrifver dessa rader, kan
ej neka sig tillfället att med några ord
vidröra direktör Melanders förhållande
till folkskolan. Denna håller han som
samhällets ögonsten, och när helst eller
hvar helst det gäller att bryta en lans
för folkskolans sak, vare sig det gäller
skolans organisation eller en förmån till
lärarepersonalen, där kan man vara
för-, vissad om att se honom i spetsen. Den
utveckling, som Bodens folkskoleväsende
under senare åren fått, har förvisso ho
nom att tacka för hufvudparten däraf,
hvilket ju också varit honom lätt att
utföra, då han är ledamot af skolrådet.
B. F.
Sommarkurserna
i Göteborg.
Minnets psykologi.
Docenten Frans von Scheel? är en
föreläsare, som alltid kan vara säker om
»fullt hus». Och detta är ej att undra
öfver. Hans föreläsningar i
»pedagogisk psykologi eller psykologisk
pedagogik» - såsom han själf kallar ämnet
- äro alltigenom präglade af en sådan
enkelhet i framställningen, att man rent
af häpnar och gör sig själf den frågan,
om detta verkligen är sa:nma svåra
ämne, som hos så mången ung
lärarekandidat ingöt en viss respekt vid
seminariet. Liknelser och konkreta
exempel aflösa hvarandra, och om ibland
något af mer svårfattlig natur skulle
förekomma, kan man vara säker om?
att föreläsaren passar på att i en kvick
vändning ge det en humoristisk
afslutning. Intresse och godt humör äger
han själf i rikligt mått. Samma goda
gåfvor meddelar han ock sina åhörare*
Timmen försvinner med iltågsfart, och
vid dess slut känner man ej spår af
trötthet. På så sätt bli dessa timmar
också ypperliga lektioner i tillämpad
pedagogik, ett slags mönsterlektioner,
särskildt att rekommendera for dem, som
tilläfventyrs af respekt för kurser och
prof skulle känna sig frestade till att
plugga i sin skola. Men under den lätta
och lekande ytan ligger ett djupt etiskt
allvar, som, då det kommer till synes,
gör ett så mycket starkare intryck möt
den brokiga förgrunden.
Docenten von Schéele är ej en
främling för vårt lands lärarekår. Allt ifrån
det minnesvärda året 1893 har hans
namn som oftast stått på programmet
för .Uppsala universitets sommarkurser,
och mången har säkert ännu i lifligt och
tacksamt minne hans föreläsningar öfver
viljans psykologi (1895) och känslornas
psykologi (1899). I år utgjorde minnets
psykologi ämnet för sex föreläsningar.
Inledningsvis betonades starkt, att
pedagogiken verkligen är en vetenskap,
hvilken i likhet med psykologien och
etiken just i våra dagar håller på att
utveckla sig ur filosofien, alla
vetenskapers moder. De trenne vetenskaperna
stå i det allra närmaste förhållande till
hvarandra, ty då psykologien genom sitt
studium af människans själslif sträfvar
att lämna pedagogiken besked om bästa
sättet för uppfostran, vill etiken fastställa
det mål j hon har att sträfva efter.
Pedagogiken är alltså en
tillämpningsvetenskap, grundad på de tvänne andra.
Härpå visades genom ett drastiskt exempel
(»normala stölder»), hvilka orimligheter
det skulle leda till, om barnpsykologien
skulle få träda in på etikens område
och angifva ej blott sättet utan äfven
målet för uppfostran. Nej, man måste
ha klart för sig, att det gifves en
skillnad mellan det ideala och det verkliga
själslifvet.
I vårt land är pedagogiken ännu
husvill vid våra universitet. Den är
obehöf-lig, säga dess motståndare, ty vet man
blott, hvad man skall meddela
lärjungarna, så vet man ock, hur man skall
göra det. Detta påstående vederlägges
alldeles af erfarenheten. Vidare påstås
det, att uppfostran är en konst, ej en
vetenskap. Javäl, men då måste den
ha en konstteori, lika nödvändig för
uppfostrans konst som medicinen är för
läkekonsten. Om en kvacksalfvare med
rätta anses samhällsfärlig, så är detta
i minst lika hög grad fallet med en
uppfostrare, som utan de rätta
förutsättningarna griper sig an med
experimentering på ett barnsligt själslif.
Därpå redogjordes för filosofiens fyra
hufvudståndpunkter i uppfattningen af
människans väsen, hvarvid materialismen
påstods vara död som vetenskap; den
utkämpade sin stora strid i Tyskland
redan på 1850-talet. Men ur den har
uppstått duplicismen eller parallell-teorien,
en hypotes, utmärkt användbar för
psykologiska undersökningar samt hyllad
af flertalet nutida psykologer. Dualismen
karakteriserades som h
vardagsuppfattningen, hvilken dock leder öfver till
spiritualism; denna senare har på sista
tiden åter framträdt i moderna former.
Ingen strid behöfver förekomma mellan
religion och vetenskap. Ty religionen
är i första hand ej lära utan lif. Den
har visserligen sin lärosida, men denna
kan lösas från hvilken vetenskaplig
åskådning sam helst. »Det väsentliga för
religionen är, att jag känner, att hos
jJ^ finnes någonting, som ej kommer
till rö utan hvila i Gud.»
Den empiriska psykologien fastslår,
utan att inlåta sig i strider mellan de
olika filosofiska åskådningarna, att intet
själslif är i vår erfarenhet gifvet utan
i närmaste samband med det kroppsliga;
hvarför ock denna vetenskap ställer sig
afvisande eller åtminstone af vaktande
till de s. k. telepatiska företeelserna, så
länge hon ej har någon plats för dem
i sitt system.
Nu följer en kortfattad redogörelse
för hjärnans byggnad - och fysiologiska
förrättningar, för Galls frenologiska
funderingar och Brocas epokgörande
upptäckt af lokalisationen inom hjärnan.
Det bevarande minnet angafs vara ett
specialfall af den allmänna lag för allt
lefvande, som benämnes vanans lag och
som kan så formuleras: hvarje organ,
som en eller flera gånger utfört en
verksamhet, får därigenom en större lätthet
att utföra samma verksamhet om igen.
I detta sammanhang påpekades den stora
betydelse äfven de allra svagaste
minnesdispositioner ha för oss, i det att de
ingå i den dunkla bakgrund, som
uppbär vårt känslo- och viljelif, sålunda
bidragande till att dana vår karaktär,
vår individualitet. Vårt tänkande,
viljande och handlande påverkas långt mera
af vårt omedvetna själslif än af vårt
medvetna. Därför ligger det någon
sanning i den bekanta paradoxen:
»Bildning är hvad som återstår, sedan man
glömt allt, hvad man lärt.» Viktigt är
att anvisa minneskunskapen dess rätta
plats, nämligen som tjänarinna; den får
ej göras till s j älf ändamål.
Då hjärnan antages hafva sin största
plasticitet (mottaglighet för intryck)
under barnaåren, "har man däraf dragit
den falska slutsatsen, att barnaåren
skulle särskildt ägna sig för inpluggande
af minneskunskaper. Psyko-fysiologiska
experiment jäfva denna uppfattning. Ty
det är ej nog, att minnesdispositionerna
finnas, man måste ock vid behof kunna
framkalla dem. Och härvid spelar ju
idéassociationen en ytterst viktig roll.
Föreläsaren uppehöll sig något vid
frågan om minnets öfning och påvisade,
hur den gamla latinskolans män
misstogo sig, då de ville stärka skolgossarnas
minne genom »plugg». För den nyare
psykologien är nämligen minnet ej en
allmän förmåga utan blott den
egenskapen hos de särskilda förnimmelserna,
att de kvarlämna minnesdispositioner.
Genom öfning inpräglas alltså blott
enskilda förnimmelser, men om en viss art
af sådana flitigt öfvas, kommer den
motsvarande hjärndelen (på grund af s, k.
medöfning) till högre utveckling; hvarför
man kan tala om uppöfning af sitt
tal-minne, ordminne, musikaliska minne etc»
men ej af minnet i dess hela
utsträck-~ning.
På grund af den knappt tillmätta
tiden medhanns ej någon mera ingående
behandling af kapitlen om det återkallande
och det igenkännande minnet, utan
hänvisades till de tryckta »grundlinjerna».
Pedagogiska tillämpningar gjordes
ständigt, och katekesutanläsningen fick ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
