Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 43. (1,086.) 22 oktober 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
804
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 43
skolan: Skoleplan (fastställd i
ministeriet för 10 år* från l jan. 1901),
Undervisningsplan, Regulativ for
Overlaere-ren, Regulativ for Lsererpersonalet och
Bestemmelser vedr0rende Skolebetj^nten,
allt praktiskt och tydligt affattadt i men
utan småaktiga bestämmelser, som kunde
klafbinda lärarepersonligheten.
3<rån Tforrlancl oss ett sQrg*
ligf budskap nått.
Da nog har drömt om Norrland, sagans land,
där sommarsolen ingen skymning känner;
där vinternatten ler i norrskensbrand,
och renen öfver milsvidt snöfält ränner;
där fjället stiger högt bland molnen opp,
och forsen skummar vildt ifrån dess topp*
Frän detta land ett budskap nu oss når\
att vinterns mörker följe slog med nöden.
Förhärjad, frostbränd fältens gröda står -
på folket lurar girigt hungersdöden.
L foderlador ej där finns ett strå -
’men skatten skall betalas ut ändå.
De bleka, tärda barnen knappt förmå
den långa, svåra väg, till skolan vandra.
Och hvad som kanske pinar mest de små -
de intet ha att dela med hvarandra.
Och lärarkår, som skall dem fostran ge,
vet utväg ej att lindra deras ve.
Men vid det budet väcktes kärlek opp
i Svea land i många tusen hjärtan.
Dess ädla täflan lifvar Norrlands hopp,
och för en stund förglömmes hungersmärtan.
Från slott och torp det gåfvor delas ut,
och många bäckar bli en å till slut.
Och du, som satte till din lefnads kall
att Sveriges barn till goda mänskor dana -
du endast gör din plikt, som lärarn skall,
om du förstår att dem till kärlek mana,
att lindra nöden för de arma små,
som utan bröd och utan kläder stå.
Dem lär att dela broderligt sitt bröd
med syskonrund i Norrlands fjäll och dalar!
I deras hjärtan tänd den ädla glöd,
som sällhet ger, när sorgen den hugsvalar!
Och själfva nöden blifva skall ett band,
som enar alla barn uti vårt land.
Den minsta skärf, som barnahänder ge,
en länk af guld i denna ked skall blifva.
Och Han, hvars blick förmår till hjärtat se,
skall i sin bok hvar barnagåfva skrifva.
Och tusenfallt en gång skall -barnens vän
hvar hjärtligt unnad gåfva ge igen.
Henrik Wranér.
Värnplikt och uppfostran.
2.
Uti de uppsatser rörande
förestående ämne, som i förra numret
refererades, namnes icke ett ord om
folkskolan.
Orsaken härtill kan naturligtvis icke
vara den, att deras författare,
»Severus», ej skulle ha "känt den jargon,
som, så snart ett tids- eller
samhällslyte kommer på tal, genast skyndar
att kasta skulden på folkskolan. Det
säger sig själft, att han ’tänkt på
denna, men utan tvifvel har han
tänkt hvad hvarje besinningsfull och
rättrådig, betraktare måste tänka,
nämligen att det finnes andra
uppfost-ringsfaktorer, hvilkas inverkan l
allmänhet är långt kraftigare.
Under de sju första, för hela
själs-riktningen så bestämmande
lefnadsåren tillhör gossen Jiemmet.1 Under
de därpå följande sex åren afstår
hemmet med större eller mindre
mot-sträfvighet några månader af året
(ofta blott 4) och några timmar af
dagen åt skolan, hvars inflytande dock
ej sällan förlamas genom orimlig
of-verbefolkning, dålig skolgång och
andra missgynnande omständigheter. Vid
1,3 års ålder, understundom tidigare,
vidtager redan fabrikens, verkstadens
eller drängstugans uppfostran, hvari
konfirmationsundervisningen,
kyrkobesöken och husförhören bilda mer
eller mindre episodiska inslag. Huru
kan det under dylika förhållanden
falla någon in att tänka: folkskolan
bör en gång för alla hafva ingjutit
fosterlandskärlekens, sedlighetens och
den sanna religiositetens anda i de
ungas sinnen samt stålsatt
karaktärerna så, att de under den kritiska
be värings åldern icke falla för
kasern-lifvets och de usla föredömenas
fruktansvärda frestelser?
Den besinning, som. »Severus» vid
frågans behandling visat, har tyvärr
icke i lika hög grad utmärkt ett par
andra författare,, hvilka efter honom
tagit till orda i samma tidning.
Den ene, som uppgifves vara
»militär fackman», erkänner i en artikel
med rubriken »SoMatmaterial och
re-kry tuppfostran», att »mycket fattas,
innan vi kommit därhän, att en fin
och noj>el anda efterträder den råfret
i sinne, uppfattning och lefverne, som
våra svenska värnpliktige ej kunna
fritagas för», och speciellt anför han,
att den s. k. sundhetsmönstringen af de
värnpliktige för närvarande sker i en
form, som »äV särdeles ägnad att
kalla till lif all den inneboende rå-
het, som tilläfventyrs är till
finnandes hos undersökningsobjekten». Men
beträffiande lärdes och officerares
uppfattning af siiU etiskt-pedagogiska
plikter har han–jden förvånande
åsikten, att det är kie senare, som bäst
haft blicken öppen härför, men att
de ej fått nog understöd af de förra.
»Jag.är icke nog sangvinisk att tro»,
säger han, »att ens en ettårig
militäruppfostran skall vara tillräcklig
att hos de värnpliktige varaktigt
ingjuta fosterlandskärlek och en
förädlad uppfattning af lifvets viktigaste
frågor (!), om det icke förut finnes en
grund att bygga på», och för att
läggandet af en dylik grund icke mätte
fortfarande försummas, tillägger han:
»Framför allt skulle jag vilja rikta en
allvarlig vädjan till vår aktade
folkskollärarekår att icke låta omsorgen
om den bokliga bildningen (!)
skymma bort arbetet på danandet af unga
sveftskar, som ^n gång med gladt
mod och ofördärfvadt sinne fullgöra
sin första medborgerliga plikt och
offra ett år af sitt lif åt fosterlandet».
Med mindre ensidighet men i visst
afseende äfven med större
hårdhänd-het gent emot folkskolan behandlas
frågan i en uppsats om »Menige man
och fosterlandet» af
folkhögskoleföreståndaren Teodor Holmberg å Tärna.
Hvad vi i hans uppsats beklaga,
är icke det’ däri förekommande
påpekandet af befintliga brister i
folkskolans undervisning, hvilka brister
folkskolans egna män tvärtom alltid
varit de första att erkänna.
Hvad folkskolan angår, tror jag -
yttrar hr Holmberg - att den, trots
obestridliga förtjänster, delar hela vårt
skolsystems stora lyte: undervisningen
ger för ensidigt torra element, utan saft
och kärna; lifvet och intresset flykta lätt
bort; det blir, som Grundtvig sade,
»drengevidenskabelighed», och det inlärda
duger allt för ofta icke till material för
uppbyggandet af en karaktär.
Folksköl-lärarekåren är i hög grad vaken och
nitälskande samt sörjer på många vis för
sin egen fortgående bildning, men själfva
undervisningssystemet är icke lärarekåren
herre öfver. På goda grunder kan
betviflas, att seminarierna i alla
hänseenden äro i stånd att utdana andeburna
folklärare och folkuppfostrare.
Sådant kan ju mycket väl låta säga
|.pig.- Men härmed äro de hårda ord
långt ifrån motiverade, med hvilka hr
l Holmberg funnit lämpligt inleda sina
Betraktelser. Efter omnämnandet af
;»Severi» och den »militäre
fackman-inens» inlagor, yttrar han nämligen:
j När man slutar läsningen af dessa -
|- - artiklar, kommer man till den
; slutsatsen, att vårt folk ingalunda
utbe-1 kommer full valuta i form af stärkt och
ökad nationell andlig kraft för hvad det
kostar på sina två längst verkande and-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
