Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 46. (1,089.) 12 november 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
866
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 46
i bildens bakgrund synes en furuklädd
bergkulle, är obebyggd. Förslag har nu
framkommit om att församlingen skulle
förskaffa sig äganderätt äfven till denna
del af kvarteret för att på så sätt
erhålla plats för en fristående mindre
byggnad, inrymmande skolkök samt
bespisningslokal för församlingens fattiga
skolbarn, för hvilket ändamål lokaler
f. n. förhyras dels vid S:t Eriksgatan, dels
Fleminggatan 66. Återstoden af
tomten skulle planeras och förses med
planteringar. Gustaf B.
Ur lekens historia.
Ett föredrag af OTTO SALOMON.
På inbjudan af styrelserna för
Pedagogiska sällskapet och Stockholms
folkskollärareförening höll direktör Otto
Salomon från Nääs den 4 november ett
föredrag å Vetenskapsakademiens hörsal
härstädes öfver ämnet: .Ur lekens historia. Den
bekante pedagogens namn hade lockat en
åhörareskara, som till sista plats fyllde
den rymliga lokalen. Till största delen
utgjordes publiken af lärare och
lärarinnor vid hufvudstadens skolor, hvarjämte
märktes folkskoleinspektören d:r C. G.
Bergman, ledamöter af skolstyrelser och
skolråd m. fl.
Föreläsaren uppmanade först de
närvarande att sjunga J. V. Åkermarks
vackra sång »Ut till lek!» Text till
denna samt åtskilliga andra leksånger,
som illustrerade föredraget, utdelades
vid ingången. Efter sången följde det
intressanta, delvis humoristiska
föredraget, ur hvilket vi meddela följande.
Om man för tio år sedan sagt mig,
yttrade föreläsaren, att en så allvarlig
person, som jag utan tvifvel är, skulle
på ett så allvarligt rum och inför en så
allvarlig publik uppträda med föredrag
om lek, hade jag ej kunnat anse detta
möjligt. Men icke förty har jag nu
kommit till den öfvertygelsen, att nian
knappast kan sysselsätta sig med något
allvarligare än just leken. Ju mer nian
lär sig inse lekens betydelse, desto mer
skall man sysselsätta sig med den, desto
mer värdera den.
Lekens historia går långt tillbaka i
tiden. Ja, vi kunna godt antaga, att
leken är samtidig med människans
inträde på jorden. I egyptiska grottor
har man funnit fyra tusen år gamla
teckningar, som oförtydbart visa oss,
att egypterna öfvade lekar såsom
bollspel, blindbockslekar m. fl. I Berlins
museum förvaras bollar från de gamla
egypternas tid. Detta folk förfärdigade sina
bollar af fnöske, garn, flätad säf, lera
m. m. Småflickorna i det forntida
Egypten lekte med dockor, äfven de.
Filosofen Anaxagoras bestämde, att
hans begrafning skulle högtidlighållas
endast därigenom, att barnen på den
dagen skulle få lof att leka.
I det gamla Grekland stod leken, som
kändt är, högt i anseende. Lekar
nämnas redan i Odysséen, såsom föreläsaren
med citat visade. Heraklit omtalar, att
han själf uppträdde som lekledare.
Bollspel öfvades flitigt. Grekerna använde
hufvudsakligen fyra slags bollar: »den
lilla, den stora, den största och den med
luft fyllda». Åtskilliga gammalgrekiska
lekar förekomma ännu i vår tid. »Slå
smörgås» t. ex. var en lek, som af den
grekiska ungdomen bedrefs med stor
ifver och skicklighet. Den hos oss
vanliga leken »Liten lefver än» utfördes af
grekerna med brinnande facklor och var
en af det antika Greklands mest
berömda lekar.
Romarne tillägnade sig de besegrade
grekernas seder och bruk äfvensom
deras lekar. Bland Roms kejsare voro
många befrämjare af leken, synnerligast
bollspelet.
I bibeln omnämnes leken flerstädes.
Talaren anförde citat i detta afseende
från flera af gamla testamentets böcker.
Här i norden lektes mycket äfven
under forntiden. »Skinnleken» är en af
de äldsta lekarna. Den utfördes af två
män, som drogo i hvar sin ände af ett
oberedt skinn, tills den ene drog omkull
den andre eller skinnet gick sönder.
Man öfvade också bollekar. Bollarna
gjordes ofta af hårdt trä. Leken med
dessa var våldsam och slutade i regeln
med slagsmål.
Danslekar öfvades redan under
hednatiden. Under dansen sjöngos visor,
och säkerligen var det dessa visor, som
kallades »dansar», ehuru ordet dans
numera betecknar de rytmiska rörelserna.
Visorna hade ofta ett lättfärdigt
innehåll. De lefde länge kvar på Island,
där de dock förbjödos på 1700-talet.
Förbudet berodde dels på det lättfärdiga
innehållet, dels därpå, att man hade
benägenhet att utföra danserna i -
kyrkorna.
Från medeltiden stamma många af
våra sånglekar. En sådan är »Simon i
Sälle». Leken hänföres af somliga ända
till Olof Skötkonung och skulle då
utgöra en beskrifning på konungens frieri,
andra mena, att den syftat på en munk,
som hette Simeon och bodde i - cell.
Af mycket gammalt ursprung äro också
»Räfven raskar öfver isen», »Jungfrun
hon går i ringen med röda gullband»,
»Så hafre» m. fl. - Som illustration
till föredraget sjöngs på ett förträffligt
sätt sångtexten till nämda medeltida
lekar af en kör af folkskoleflickor.
I England öfvades under medeltiden
synbarligast bollspel. Fotboll blef
förbjuden 1312. Förbudet förnyades
sedermera af Edvard III på den grund att
borgarne för lekens skull försummade
att öfva sig i bågskjutning.
Under renässanstiden var intresset för
leken stort. En af de mest använda
lekarna var »Jeu de mail» eller
mail-spelet. Ludvig XIV spelade det gärna,
men då hans tilltagande fetma gjorde
det obekvämt för honom, ändrades det
ursprungliga spelet, och så uppkom
biljardspelet.
Lawn-tennis har en intressant
förhistoria. Det var de förnämes spel, de
adliges privilegium och spelades
ursprungligen med händerna. Sedermera
skaffade man sig ett slags räckets, vid
hvilkas tillverkning användes pergament.
Men då spelets utöfvare började stjäla
dyrbara, å pergament skrifna manuskript
för att använda dessa till räckets, blef
spelet en tid förbjudet.
Comenius har i sin märkliga bok
Or-bis Pictus åtskilliga bilder,
åskådliggörande på den tiden öfvade lekar.
Af de kända gotländska lekarna » varpa »
och »park», går varpa tillbaka till den
äldre järnåldern omkring 500 år före
Kristus. Denna sistnämda lek öfvades
i forntiden äfven af barn. Därom vittna
tillvaratagna små varpastenar, som för
varas på nationalmuseum.
De stora pedagogerna Luther,
Comenius, Locke, Basedow, Salzmann m. fl.
och framför andra Fröbel ha alla
häf-dat lekens betydelse. Fröbel har byggt
hela sitt uppfostringssystem på leken,
»barnens arbete».
Lekböcker ha också funnits fifcr i
världen. En sådan från år 1599 och ej
mindre än 315 sidor stark är skrifven
af en italienare och afhandlar endast
bollspel. Hos oss ha de första
lekböckerna ej varit tryckta utan endast
handskrifna. Åtskilliga sådana böcker
förvaras i kungl, biblioteket.
Till sist uppläste talaren en lustig
visa om svenska lekar, skrifven år 1756.
Sedan därefter »Gladt vi gå» af
sjungits och applåderna dånat genom salen,
framträdde d:r N. G. V. Lager stedt och
framförde i hjärtliga ordalag ett tack till
föreläsaren å de inbjudande sällskapens
samt de närvarandes vägnar. D:r
La-gerstedt erinrade därjämte om ett led i
lekens historia, som i föredraget blifvit
förbigånget, nämligen direktör Salomons
egen betydelsefulla insats i lekens
historia genom de lekkurser, som under
de senare åren varit anordnade vid Nääs.
O. L-n.
Vår värnpliktiga ungdom.
Dess slumrande fosterlandskänsla.
Såsom i ett föregående nummer
blifvit nämdt, har en varmt
militärvänlig författare i »Svenska
Dagbladet» nyligen framlagt sina
erfarenheter om den bland
beväringsungdo-men härskande andan, erfarenheter,
hvilka ingalunda varit ägnade att
skingra den misstro mot
kasernlif-vet? som i stort sedt alltid besjälat
och fortfarande besjälar vårt folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
