- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 21:a årg. 1902 /
974

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 51. (1,094.) 17 december 1902 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

974

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 51

folkskolans historia, det vore att i detalj
redogöra för folkskolans utveckling inom
Kristianstads samhälle, det vore
berättelsen om det stilla, tysta, ofta
mödosamma och missförstådda arbetet i
folkbildningens tjänst, det vore den vackra
sagan om lågande hänförelse för kallet,
om trohet, orubblig trohet i det långa
dagsarbetet. En annan får skrifva om
detta.

Missräkning har arbetet mången gång
beredt henne men också mången gång
solsken. Det har varit solskensstunder,
då förståelsens och tillgifvenheten ljus
glimtat till i blåa barnaögon; det har
varit glädjedagar, då till mogen ålder
hunna män och kvinnor kommit till sin
gamla lärarinna och framburit sitt
hjärtas tack för den handledning, de som
barn undfått; det har varit glädjedagar,
då far eller mor kommit och anmält sin
son till inträde i »mamsell Kruses klass»,
som de själfva en gång tillhört; det har
varit glädjedagar, då skolans förmän på
flera sätt förstått att uppskatta och
värdesätta hennes samvetsgranna arbete.

Vid nej-a tillfällen har fröken K. rönt
bevis på ’församlingens tacksamhet. Då
hon 1890 »firade silfverbröllop» med
stadens skola, erhöll hon en gratifikation
af 250 kronor; fem år därefter fästes
medaljen i guld på hennes bröst under
en anslående högtidlighet. Då hon från
och med nästa års ingång lämnar
skolan, erhåller hon af det samhälle, inom
hvilket hon så nitiskt verkat, en årlig
tilläggspension af 500 kronor. Hon har
också mer än de flesta förtjänat att i
lugn och rö få njuta sitt otium.

Föräldrars, lärjungars och förmäns
tacksamhet, kamraters tillgifvenhet och
aktning samt ett godt samvetes
vittnesbörd om redligt utfördt arbete i det
godas tjänst följa fröken Kruse, då hon
nu 63-årig lämnar sitt arbetsfält. Må
kära minnen förljufva hennes ålders dar!

-de-

Ett halft sekels arbete i småskolan.

Dagens nummer har bilden af ännu
en trotjänarinna på skolans arbetsfält,
fröken Margreta Andersson, hvilken den 9
dennes uti Brunns småskola af
Hedesunda församling i Gestrikland höll sin
sista examen efter att hafva inom
församlingen verkat i skolans tjänst mera
än 50 år.

Efter den i sitt slag märkliga
examen, som vittnade om ovanlig sympati
mellan lärarinna och elever, frambar
kyrkoherden Sillen i ett längre tal till
fröken Andersson sitt och skolrådets,
barnens och föräldrarnas djupt kända
tack för det långa, trogna och
välsignelserika arbete, hon utfört inom
församlingen. Nästan öfverallt i den
vidsträckta församlingen hade hon hållit
skola. Hon hade till en början läst
några veckor här och några veckor där,
ambulerande från den ena byn till den

andra. Den 13 januari 1852 började
hon som sjuttonårig »kulla» sin
verksamhet. Lönen var till en början en
skilling per barn och dag och tolf
skilling om dagen i kostpengar. Bostaden
utgjordes oftast af samma rum som
skolsalen, hvilken för öfrigt var illa
ombonad och uppvärmd.

Så småningom höjdes kostpengarna
till 18 skilling (= 37 öre). Från 1867
till 1882 inskränkte sig arbetet till två
stationer, liksom ock lönen hade stigit
till 250 kronor, sedan fröken Andersson
den 14 december 1866 tagit vederbörlig
småskollärarinneexamen. Från år 1882
har hon tjänstgjort i Brunns fasta
småskola.

Hvilket stort antal af socknens
befolkning har icke af fröken Andersson
åtnjutit sin första undervisning!

Det yttre vedermäle, som
kyrkostämman på folkskoleinspektörens anmodan
beslutat gå i författning om att anskaffa
åt henne; kunde icke nu presteras, utan
komme detta att ske vid en särskild
högtidlighet framdeles, likaså
Öfverlämnandet af någon gratifikation från
skol-roten. Kyrkoherden Sillen tillönskade
till sist lärarinnan en välbehöflig hvila
och ålderdomsro samt nedkallade öfver
henne Guds rika nåd och välsignelse.

Folkskolläraren E. Tigerström ägnade
därpå den vördnadsvärda lärarinnan några
tacksamhetens ord, framhöll det vackra
föredöme af plikttrohet, nit och
försakelse, hvarpå hon under sin långa
arbetsdag gifvit så rikt bevis, samt
önskade, att hennes återstående
lefnadsda-gar måtte bli lugna och fridfulla.

Fröken Andersson är född den 10
augusti 1835 i Rättviks församling i
Dalarne samt dotter af framlidne
riksdagsmannen Anders Olsson, som åren 1840
och 1841 var representant i
bondeståndet för Neder-Siljans fögderi.

Hedesunda församling har garanterat
henne 400 kronors årlig pension
tillsammans med det, hon erhåller från
ål-derdomsunderstödsanstalten.

E. T-m.

Psykologi och rättskrifning.

Vid sammanträde med Lunds
pedagogiska sällskap den 10 dennes höll vik.
adjunkten B. Sjövall ett
inledningsföredrag öfver ofvanstående ämne.

Inledaren framhöll först den
kontrollerande betydelse, som de senare årens
psyko-fysiologiska undersökningar äga,
när det gäller att bedöma den ena eller
andra pedagogiska metodens värde,
särskildt på språkundervisningens område.
Man borde vara Sveriges allmänna
folkskollärareförenings litteraturkommitté
tacksam, därför att den med vår
pedagogiska litteratur införlifvat arbeten
sådana som Ziehens. Jämväl Lays
»Rätt-skrifningsundervisningens metodik» ägde
stora förtjänster, fastän föredraganden

ej kunde vara med om dennes
bevisföring. Han hoppades" i en uppsats i
någon af våra pedagogiska tidskrifter få
återkomma till detta arbete.

Därefter fastslog han, att en god
metod för rättskrifningsundervisningen
måste stödja sig på vårt inre språk,
vårt tänkespråk. Detta bestode, enligt
hvad den moderna psyko-fysiologien så
godt som ovederläggligen klargjort, af
trenne element, ljudbilder (föreställningar),
talrörelsebilder och skriftbilder, lokaliserade
till hvar sitt centrum i vår hjärna. Ett
centrum för skrifrörelseföreställningarna
vore ej med visshet påvisbart; i alla
händelser spelade dessa ej (såsom Lay
med särskild styrka framhåller) någon
synnerligen viktig roll vid rättskrifningen.

Vid den spontana skrifningen
medverkade sannolikt tankespråkets alla
element, hvadan en god rättskrifningsrnetod
borde tillgodose dem alla.

Den gamla metoden, inlärandet af
rättskri f ning siar ans regler och undantag
utantill samt skrifning efter diktamen, hade
svåra försyndelser på sitt samvete.

Först och främst däri, att den ej toge
hänsyn till goda skriftbilders
åstadkommande, ty härtill vore skrifning efter
diktamen det allra sämsta medlet.
Diktamen hade endast berättigande som ett
sällan förekommande prof, som läraren
behöfde för att bedöma sina elevers
färdighet; som eleverna behöfde, därför att
deras ambition fordrade, att de
emellanåt blefve satta på prof, med risk att
eljest deras intresse och deras
pliktkänsla slappades. Det bästa i den gamla
metoden hade varit inlärandet af
undantagen utantill; inlärandet af regeln
spelade däremot ej stor roll, äfven om
regler vore lämpliga och nödvändiga för ett
och annat ljud, såsom t. ex. Mjudet.

En verkligt naturlig metod kräfver
såväl af lärare som elever ett tydligt
och godt uttal, ty därigenom
åstadkommas goda ljud och talrörelsebilder. Dessa
kunde dock ej få den betydelse för
rättskrifningen som skriftbilderna, hvilka vore
det bästa underlaget för denna.
Tydlig och vacker såväl tryck- som skrif stil
borde möta lärjungarnas ögon. Af stor
vikt vore ock, att de böcker eller skrif
-alster, som komme i lärjungarnas
händer, hade en likformig ortografi. Äfven
om .skriftbilderna naturligtvis i stor
utsträckning bibringades genom läsning, så
vore dock afskrifning det bästa medlet
för att åstadkomma intensiva
förnimmelser af ordbilderna. För att
föreställningarna skulle kunna bibehålla den
tydlighet, som intensiva förnimmelser
förlänat dem, fordrades emellertid trägen
repetition. De öfningar, som af skref ves,
borde vara lättfattliga och naturliga samt
så vidt möjligt någorlunda roliga. Äfven
dessa faktorer medverkade i ej ringa
mån till ett lyckligt resultat af
rättskrifningsundervisningen.

Därefter beskref tal:n den metod, han
användt, i tredje klassen af Lunds
allmänna läroverk. Den omfattade trenne
huf vudmoment:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:45:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1902/0988.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free