Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 51. (1,094.) 17 december 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
976
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 51
mening om det psykologiskt och
pedagogiskt riktiga i att låta
undervisningen i främmande språk börja vid
nio års ålder. Icke desto mindre
kunna vi i det fallet låta vår talan
hvila och gå in på att icke röra era
cirklar, såvida det nämligen förunnas
folkskolan och hennes Öfverbyggnader
frihet att vid sidan af er utveckla
sig efter förmåga och göra allt det
gagn, hvaraf de äro mäktiga. Må
tills vidare det gamla otidsenliga
skranket stå kvar mellan våra
ungdomsskaror, er lilla och vår stora,
men må då ock, så länge vägarna löpa
jämns med hvarandra, samma mål
vara tillgängligt för dem båda! Skulle
nu erfarenheten visa, att er väg är
jämnare och lättare förer till målet,
så är ju fördelen på er sida. Skulle
åter vår väg befinnas ungefär
jämngod med er, med hvad rätt vilja ni
då vid dess slutpunkt bygga en
konstlad bom, som afspärrar vandrarne
från att komma fram, dit de skola?
Med hvad rätt vilja ni skapa ett nytt
socialt monopol för den ungdom, som
endast genom de yttre
omständigheternas makt blifvit ledd in på er
sida om skranket?
Med kännedom om
läroverkskommitténs sammansättning kunde man
med tämligen stor visshet förutsäga,
huru dess flertal skulle vilja besvara
en framställning af denna art.
Den lösen, som kommittén vid
af-visandet betjänat sig af, är
naturligtvis den gamla vanliga kungl, svenska:
uniformitet, uniformitet, uniformitet.
Det bästa hade enligt kommitténs
mening tydligen varit, att inga andra
än den s. k. realskolans lärjungar
skulle få aflägga den s. k.
realskoleexamen. Så långt hafva
uniformitets-ifrarne dock icke vågat gå.
Inom kommittén har - heter det i
betänkandet (band I sid. 209) - framställts
ett yrkande, gående ut därpå, att endast
lärjungar från examensberättigad
offentlig eller enskild skola skulle erhålla
tillträde till realskolexamen. Som skäl för
ett stadgande af denna innebörd har
framhållits svårigheten att kontrollera,
huruvida lärjungar från enskild
undervisning verkligen tillägnat sig det mått
af kunskaper, läroverket har till syfte
att meddela. Erfarenheten från den
nuvarande rnogenhetspröfningen gifver
nämligen vid handen, att de
examinerande lärarne på den korta tid, som åt
förhöret kan anslås, ej äro i tillfälle
att så grundligt, sorn önskligt vore, lära
känna de för dem förut obekanta
examinandernas ståndpunkt. Det har
därjämte framhållits, att det väsentliga och
varaktiga i den bildning, skolan gifver
sina lärjungar, mindre är ett
examensvetande, som vid ett visst tillfälle kan
uppvisas och kontrolleras, än fast hellre
de inneboende anlagens normala
utveckling, hvilken högst ofullständigt kan
komma till synes i en examen, huru denna
än anordnas.
Kommittén har emellertid icke af
dessa skäl kunnat öfvertygas om
lämpligheten eller riktigheten däraf, att
tillträde till realskolexamen skulle
förvägras lärjungar från enskild undervisning.
Privatister hafva af ålder ägt tillträde
till studentexamen, och hvilka
svårigheter än kontrollen af deras kunskaper
på den korta examenstiden må anses
medföra, så lärer ingen tänka på att
lösa dessa genom att rent af förvägra
privatister all möjlighet till
studentexamens afläggande. Än mindre torde då
något dylikt böra sättas i fråga med
afseende på realskoleexamen.
Kunskapsfordringarna för denna medborgerliga
examen äro ju betydligt lägre än för
studentexamen, och det torde därför vara
att antaga, att ej så få, hvilka af
ekonomiska skal, hälsoskäl eller andra
omständigheter hindrats att gå den vanliga
skolvägen, skola kunna nå
realskolexa-mens kunskapsmått genom enskild
undervisning eller själfstudier. Till dessa
komma bland andra att höra sådana
allmogens och arbetares barn, som från
barndomen uppfostrats till kroppsarbete,
men hos hvilka studiehågen vaknat
något senare. Sådana hafva under gångna
tider ej sällan kommit fram till
studentexamen genom själfstudier och blifvit
framstående på olika områden i det
allmännas tjänst. Det kan då ej vara
rätt att afstänga sådana från den vida
lättare realskolexamen, som ju äfven,
efter kommitténs mening, skulle öppna
vägen till olika verksamhetsfält. Ej
heller lärer med fog kunna påstås, att
den andliga utveckling, som vinnes
genom sådant arbete på egen hand, är,
mindre eller undermåligare än den, som
gifves i skolorna.
Men huru ställer sig kommittén till
det från folkskolehåll framkomna
yrkandet, att den ifrågasatta examen
måtte få afläggas äfven vid »högre
folkskolan» och »folkskolans högre
afdelning»?
Till sin häpnad finner man, att
kommittén helt enkelt slingrar sig
ifrån (något mildare uttryck kunna
vi tyvärr ej använda) besvarandet af
denna hemställan. Dess yttrande
härom (band I sid. 202) lyder
nämligen sålunda:
På grund af en af Sveriges allmänna
folkskollärareförening genom dess
centralstyrelse till k. rn:t den 12 april 1900
ingifven petition, däri bland annat i
underdånighet hemställes, att den
ifrågasatta examen måtte kunna få afläggas
icke allenast vid allmänna läroverkens
»nederskola» utan ock vid öfriga
undervisningsanstalter, hvilka föra sina
lärjungar till det bildningsmål, som den
är afsedd att vitsorda, får kommittén
som sin mening uttala, att rätt att
anordna realskoleexamen torde på därom
i hvarje särskildt fall gjord anhållan af
k. m:t kunna beviljas enskilda läroanstal-
ter, liksom för närvarande är fallet i
fråga om anställande af
mogenhetspröf-ning, och i hufvudsak på liknande villkor.
De hithörande kommunala
läroanstalterna (»högre folkskolan» och
»folkskolans högre af delning»), om
hvilka petitionen hufvudsakligen rörde
sig, finner kommittén alltså för godt att
i detta sammanhang alldeles gå förbi!
Endast de privata skolorna anser den
förtjäna afseende. Månne därför, att
äfven de äro skolor för »bättre folk»?
Lika rädd har kommittémajoriteten
varit att röra vid centralstyrelsens
andra hemställan, nämligen att i
»realskoleexamen» endast ett främmande
språk måtte blifva obligatoriskt.
Ensamt den omständigheten, att samma
yrkande blifvit gjordt äfven af 1898
års s. k. tremannakommitté
(lektorerna N. Höjer, A. Lindhagen och Sten
Boije), borde väl dock hafva
föranledt läroverkskommittén att ägna
detsamma ett grundligt öfvervägande.
Så har emellertid ingalunda skett.
Kommittén inskränker sig till att helt
enkelt afvisa yrkandet, och dess enda
nämnvärda skäl härför är, att
realskolan måste vara »till sin plan
alltigenom enhetlig».
I fråga om språkundervisningen i
realskolan - säges det i betänkandet (band
I sid. 86) - har inom kommittén i
anslutning till hvad i Yttrande i
läroverksfrågan, sid. 47-56, blifvit anfördt,
föreslagits, att åt lärjungar, hvilkas målsmän
så önska, måtte medgifvas rätt till befrielse
från deltagande i undervisningen i det
ena främmande språket och i så fall
naturligen helst det senare inträdande,
nämligen engelskan. Detta förslag har
vunnit ytterligare stöd i en af Sveriges
allmänna folkskollärareförening genom
dess centralstyrelse till k. m:t den 12
april 1900 ingifven petition, däri bland
annat i underdånighet hemställes, att
vid den ifrågasatta examen å
mellanstadiet endast ett språk måtte blifva
obligatoriskt. Kommittén har emellertid
icke kunnat biträda detta yrkande, enär
en dylik åtgärd skulle vara ägnad att
alltför mycket försvaga den
medborgerliga bildning, som de allmänna
läroverken, utöfver omfånget för folkskolans
verksamhet, hafva till uppgift att
bibringa. Insikt och färdighet i
främmande språk skattas af allmänheten
synnerligen högt. Också har hittills
kännedom om tre språk ansetts
erforderlig för dem, som å läroverkets
mellanstadium afsluta sin skolgång. Att i en
handvändning göra det ifrågavarande
skolstadiet enspråkigt kan icke anses
påkalladt vare sig af pedagogiska hänsyn
eller nya kulturella förhållanden.
Härtill kan läggas, att den ifrågasatta
valfriheten i fråga om tyska och engelska
kommer i strid med kommitténs ofvan
uttalade grundsats om realskolans
enhetlighet.
Att kommittén skulle hålla styft på
flerspråkigheten kunde ju icke öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
