Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 53. (1,096.) 31 december 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1,022
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 53
Vid årsskiftet.
Kvad är ett årsskifte? I och för
sig ingenting annat än hvad som
dagligdags sker, när den ena
stunden aflöser den andra. Och dock
är just det ögonblick, som i
tideräkningen sätter gräns mellan det svunna året
och det kommande, såväl för den
enskilde som för hela folk förknippadt med
en egendomlig stämning, jämförlig med
vandrarens, då han mödosamt sträfvat
uppför en höjd och från krönet af denna
å ena sidan ser ut öfver de vidder, han
lagt bakom sig, å andra sidan blickar
hän mot det kanske ännu aflägsna
målet. I tidens ilande fart ryckas vi alla
med; framåt går det under rastlös äflan.
Så ljuder plötsligt nyårsklockans signal,
som förkunnar, att vi befinna oss vid
en hållplats, och som bjuder oss att
stanna. Och lyckligt för oss, att det i
lifvet finnes dylika hållplatser, där vi
för ett ögonblick kunna slå oss till rö
och se till, hvar vi äro, samt hämta
krafter till fortsatt färd.
Skåda vi nu ut öfver folkskolans fält,
så mötes vårt öga af växlande bilder
från det gångna året, somliga ljusa och
glada, andra af motsatt art.
Till de förra räkna vi obetingadt
ministerskiftet, dock icke så till förstående,
att den afgångne ecklesiastikministern
icke skulle hafva ställt sig välvillig
gentemot folkskolan. Tvärtom hafva vi all
anledning att med största tacksamhet
minnas hans varma nit för folkskolan
och hennes lärarekår, ett nit, som
uppenbarligen var buret af personligt
lefvande intresse för det uppfostringsarbete,
som inom folkskolan utföres. Men. när
omständigheterna fogade * sig så, att ett
chefsoinbyte inom departementet för
kyrka och skola måste äga rum, torde
man från folkskolans synpunkt med allt
skäl böra hälsa den nya chefens
utnämning med glädje. Folkskolans lifsfråga
är den om folkskolan som lottenskola. På
grund af sin natur kommer denna fråga
aldrig att från det skolpolitiska
programmet afskrifvas, förr än den vunnit sin
lösning. I hvad mån det skall lyckas
den nye ecklesiastikministern att bidraga
till denna lösning, kan ju ingen på
förhand veta, men nog torde hans föregå-
enden berättiga folkbildningens vänner
till den förhoppningen, att han skall
sätta in sin kraft i den antydda
riktningen.
Ett stort steg hän mot det nämda
målet skulle utan tvifvel varda taget, om de
befintliga of ver byggnaderna på
folkskolan, folkskolans högre afdelning och
högre folkskolan, erhölle rätt att
meddela den af läroverkskommittén
föreslagna realskolexamen, för så vidt de
nämligen ,förde fram sina lärjungar till
det kunskapsmått, som för dennar
examen kan komma att föreskrifvas.
Säkerligen skulle en sådan anordning ock
hafva till följd, att det allt mer
förnimbara behofvet af det uppväxande
släktets vård under öfvergångsåldern snart nog
skulle blifva bättre tillgodosedt. Tyvärr
har den nämda kommittén icke visat sig
så frigjord från gamla sociala fördomar,
att den kunnat förmå sig att medgifva
något dylikt. I god samklang med
kommitténs ståndpunkt i denna fråga står
också förslaget att i mindre samhällen
med »småläroverk» utvidga dessa till
»realskolor» med tillträde äfven för
flickor, hvarigenom folkskolan själffallet
skulle alldeles hämmas i sin utveckling
001 icke rent af delvis förkväfvas.
När härtill lägges, att senaste riksdag
genom förhöjdt statsbidrag (45 kronor
för hvarje barn) uppmuntrat de i mindre
städer med folkskolan konkurrerande
sam skolorna för de förmögnares barn,
så vill det synas, som om det gångna
året ingalunda fört oss närmare det stora
framtidsmålet: folkskolan som
bottenskola, utan snarare upptornat nya
hinder på vägen dit. I alla händelser
hafva vännerna af en sund nationell
uppfostran att lägga märke till dessa
hinder och att söka på ett eller annat
sätt öfvervinna desamma.
Ett resultat har dock nåtts, hvilket i
högst afsevärd mån bör kanna bana väg
för den gemensamma bottenskolan. Detta
resultat, årets utan tvifvel
betydelsefullaste och mest glädjande tilldragelse inom
folkskolan, utgöres af de lagar angående
.. minderåriga förbrytare samt vanartade ocJi i
sedligt afseende försummade barn, som
sistlidna sommar blifvit utfärdade, och som
träda i kraft ined 1903 års början. Ty
det veta vi nogsamt, att förekomsten af
de vanartade barnen i folkskolan förut
anförts, stundom till och med ganska
fariseiskt, såsom ett af de viktigaste
skälen mot den gemensamma botten
skolan. Och äfven om det nu icke kan
förnekas, att de högre skolorna inom
sig rymma lärjungar, hvilkas vanart är
af lika smittosam art och till graden
stundom fullt jämförlig med den, som
påträffas i folkskolorna, så kan det å
andra sidan icke heller förnekas, att
folkskolan haft att dragas med ett ganska
stort antal lärjungar, hvilkas vanart
mycket tydligt trädt i dagen, så mycket
tydligare, som den oftast varit klädd uti
trasor. I och med tillämpningen af de
nämda lagarna skall emellertid det
anförda skälet upphöra att äga ens en
skymt af giltighet.
Denna sida af saken är dock icke den
viktigaste. Hufvudsaken härvidlag är,
att samhället hädanefter mer än förr
kommer att göra sin plikt mot dessa
moraliskt vanlottade barn, hvilka i de
flesta fall icke förskyllt det elände, i
hvilket de äro försänkta. Denna fråga
om de vanartade har nämligen äfven
sin sociala och sin patologiska sida. Vill
man göra sig den mödan att i hvarje
särskildt fall följa orsakskedjan hän mot
dess början, skall man finna, icke blott
att dessa barn i många fall direkt bära
följderna af föräldrarnas missgärningar,
utan ock att samhället såsom sådant har
sin dryga del i deras moraliska förfall.
Den lagstiftning, som nu ändtligen
kommit till stånd, må därför betraktas icke
så mycket såsom en
barmhärtighetsgärning å samhällets sida utan snarare
såsom en gärd af rättfärdighet mot dess
lägst stående medlemmar. Att den skall
hafva sina vidtgående goda följder
såväl för dessa barn själfva som för
samhället i sin helhet lider intet tvifvel.
Om således lagarnas blotta tillvaro
har sin stora samhälleliga betydelse, så
gäller detta i ännu högre grad deras
beskaffenhet. Framför dylika lagar i andra
länder utmärka de sig fördelaktigt
därigenom, att det pedagogiska momentet
i dem blifvit hufvudsak. Att så skett
beror tydligen på sättet för deras
tillkomst. Som bekant var det hr Fridtjuv
Berg, som 1896 väckte motion härom
i andra kammaren. Härigenom kom
frågan redan från början in på rätt bog.
Så tillsattes för ärendets utredning en
kommitté, som kom att innehålla ett
slags pedagogisk sektion, genom hvilken
den pedagogiska synpunkten vid frågans
behandling kunde hållas uppe. Närdetta
oaktadt kommitténs förslag i vissa
punkter icke blef så godt, som önskligt hade
varit, trädde regeringen till med
åtskilliga viktiga förbättringar. Att
ecklesiastikministern härvid hänvisade till det
af centralstyrelsen för Sveriges allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
