Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4. (1,100.) 28 januari 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 4
ägde grundliga kunskaper, gjorde vackra
preludier och utgångsstyckeii» o. s. v.
Samtidigt genomgick L.
folkskollärareseminariet i Stockholm och aflade
examen med höga betyg den 31 juli 1844.
Under studieåret hade hans
befattningar i hemförsamlingen uppehållits
genom vikarie, och den l oktober 1844
blef L. vald till ordinarie folkskollärare,
klockare och organist i JFägred. I S1/2
år arbetade han nu med lif och lust
såväl i skolan som i kyrkan trots
ogynnsamma, ja rent af vidriga förhållanden.
Skollokalen utgjordes af ett litet trångt
kyffe, där 80 barn skulle på en gång
undervisas. Bänkplatser funnos blott för
halfva antalet, hvadan den ena hälften
af barnen fick stå utefter väggarna och
läsa, medan den andra hälften satt på
de långa rankiga bänkarna och skref på
griffeltaflor. För nybörjare i skrifning
användes sandlådor. Några andra
läseböcker än katekesen och psalmboken
funnos icke, och vid räkning användes
tabeller, som läraren själf fick bekosta.
Ventiler voro naturligtvis en okänd sak.
Icke ens ett fönster kunde öppnas
inifrån, ty de voro icke försedda med
gångjärn. Lärarelönen utgjordes af 53
riksdaler 16 skilling banko, jämte 8 tunnor
spannmål. Då L. en gång begärde en
löneförhöjning af 20 riksdaler riksgäld,
nekades detta på tillskyndan af ortens
riksdagsman och häradsdomaren i
socknen, oaktadt statens bidrag till skolan
var större än lärarelönen. Som klockare
och organist hade han en lön af 3
tunnor råg och 2 tunnor hafre jämte ett
litet boställe med dagsverksskyldighet
till prästgårdsbostället, hvarför han ock
en gång i mantalsförteckningen blef
upptagen som »torpare». Men äfven ljusa
minnen från denna tid har L. att
förtälja och främst om den store
skolvän-nen grefve Torsten Rudenschölds
skol-besök.
Men otacksamt var arbetet i högsta
grad. Både allmogen och prästerna voro
likgiltiga, ja många afvogt stämda mot
skolan. Det var honom omöjligt att
längre hålla ut med skolarbetet, i
synnerhet som musiken mer och mer drog
honom till sig. Att promenera från
Fägred till det 7 mil aflägsna
Askersund fram och åter för att i
landsförsamlingens kyrka därstädes få spela på en
ordentlig orgel fann L. ej afskräckande,
och när organist- och klockaretjänsterna
i Atvids församling år 1851 förklarades
lediga, sökte L. dessa samt tillträdde
den l maj 1853. Lönen var visserligen
ej heller här så stor, men han slapp
ifrån det enerverande skolarbetet samt
fick tillfälle att genom skrifning,
kartritning och musiklektioner något öka
sina inkomster samt ägde frihet att idka
musikstudier. Emellertid lyckades han
vinna församlingens patronus baron Seth
Adelswärds bevågenhet, så att denne ur
egen kassa beviljade honom ett
personligt lönetillägg af 400 riksdaler årligen.
Och när 1855 ett postkontor inrättades
i Åtvidaberg, blef Lindberg postmästare,
en befattning, som han innehade i 38
år eller till år i893, då han afgick med
pension. Organisttjänsten skötte han
samtidigt, och trots sina 80 år innehar
han den ännu och sköter med
densamma förenade åligganden, hvaremot
klockaregöromålen vid hans tillträde
öfverlämnades åt kyrkvaktaren.
Sina musikaliska studier fortsatte han
alltjämt. Redan år 1852 hade han tagit
lektioner i kontrapunkt och fortsatte
sedermera på egen hand sina studier i
ämnet. År 1858 använde han tre
månaders tjänstledighet till musikstudier
under ledning af professor E. Drake i
Stockholm.
Såsom skicklig organist har L. gjort
sig vida känd i bygderna, och det anses
som en riktig njutning att få komma
till Atvids kyrka och höra L. spela
orgel. Han är icke vid spelningen bunden
af några noter, ty melodierna kan han
utantill, hvadan han kan ägna hela
sin uppmärksamhet åt psalmens
innehåll och genom olika tempo, nyansering
och harmoni lämpa musiken efter
detsamma. Få landsortsorganister torde i
detta hänseende vara L. öfverlägsna.
Hans preludier och utgångsstycken
utgöras likaledes af egna musikaliskt
fängslande och vanligen improviserade
tonskapelser. Hans vän och lärare,
aflidne professor G. Mankell, gaf honom
också ett utmärkt vitsord för hans
sällsynt lyckliga förmåga i detta hänseende.
Få af L:s musikaliska alster hafva
kommit till allmänhetens kännedom. Hans
själfkritik har därvidlag kanske varit
alltför sträng. På enträgna
uppmaningar utgaf han dock 1899 en mindre
samling preludier och utgångsstycken, ett
arbete, som kan anbefallas åt lärare och
organister.
Lindbergs ungdomskärlek till skolan
och barnen har på ålderns dagar åter
uppflammat. Nästan dagligen ser man
honom promenera till den närbelägna
skolgården, där han på rasterna leker
med barnen, som förtjusta samlas kring
den gladlynte gråhårsman nen. Och
därinne i skolsalen, antingen det nu gäller
en lektion under en hvardag eller vid
en examen, är han en ofta sedd och
intresserad åhörare, kärkomnien för
såväl lärare som barn. För platsens
föreläsningsverksamhet har han också visat
sig lifligt intresserad, och under de 10
år den fortgått har han ytterst sällan
försummat någon föreläsning.
Då Lindberg i lördags fyllde 80 år,
uppvaktades han af församlingens
kyrko-och skolråd, hvilka ville på hans
hedersdag och det år, då han kunde fira
guldbröllop med Atvids församling såsom
dess organist, hedra honom på det sätt,
som stod dem till buds.
I ett kort tal uttryckte skolrådets
ordförande församlingens tack till L. för
hans långa och trogna tjänstgöring samt
önskade till sist, att hans återstående
dagar måtte blifva lika lugna och frid-
fulla som de flesta af hans föregående
varit.
Med af djup rörelse darrande stämma
och tårar i ögonen tackade L. för
hedersbevisningen, och under uttalandet
af sin egen ringhet och oförmåga
önskade han, att vårt lands kyrkor och
skolor måtte blifva förskonade från den
ovärdiga och opassande grannlåtsmusik,
som hotade att tränga in i desamma.
Joh. E. Thorin.
»Högre samskola» eller högre
folkskola,
Två riksdagsmotioner.
Frågan om parallettsJcolor till
folkskolan eller Öfverbyggnader på’
folkskolan är allt jämt lika brännande.
Å ena sidan har man satt såsom
mål för sina sträfvanden att befria
de mera bemedlade
samhällsmedlemmarna från nödvändigheten att sätta
sina barn i den för alla
gemensamma folkskolan samt för den skull
sökt utverka, att staten - utom det
att den underhåller allmänna
läroverk för gossar med en inträdesålder
af 9 år samt beviljar understöd åt
högre flickskolor - därjämte äfven
måtte utdela möjligast största bidrag
till s. k. högre samskolor, hvilka
upprättas af enskilda personer med eller
utan anslag af vederbörande
kommuner.
Å andra sidan har man ansett det
vara en vida större förmån för en
kommun att såsom öfverbyggnad på
sin väl omhuldade och ordnade
folkskola äga en s. k. högre folkskola,
som är i stånd att tillfredsställa
ett längre gående bildningsbehof, än
att vid sidan af en ringaktad och
försummad folkskola ha en s. k. högre
samskola, i hvilken ett fåtal
öfver-klassbarn inom folkskoleåldern
inhämta folkskolans kunskapsmått med
ett litet tillskott af främmande språk.
De, som haft något att säga vid
anordnandet af vårt offentliga
undervisningsväsende, hafva i allmänhet
slutit sig till den förstnämda riktningen.
För understöd åt flickskolor och
»högre samskolor» har i riksstaten
uppförts ett särskildt anslag, detta
har oaflåtligen ökats, och i samma
mån har antalet skolor af
ifrågavarande slag allt mer tilltagit. Vid
förlidet års riksdag lyckades man
visserligen utverka, att det tills vidare
sattes stopp för denna utveckling
genom föreskriften, att statsbidrag
skulle gifvas endast åt sådana
»samskolor», som redan förut fått del där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
