Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6. (1,102.) 11 februari 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 6
Det gifves, sade tal:n, endast en väg
till sann lycka, och det är kärleken.
Den kunde ock kallas pliktuppfyllelse,
ty ingen kan rätt uppfylla sin plikt, om
han ej först lärt älska den. På oss
lärare och lärarinnor hvilade en
väsentlig del af ansvaret för kommande
generationers väl eller ve. Men ej må vi
därför öfverskatta vår betydelse och
tänka, att vi kunna göra allt! Då
emellertid lärarekallet vore af den
beskaffenhet, att man för att rätt kunna fylla
det behöfde vara mer än människa, så
kunde vi nöja oss med en undersökning
af hvilka berättigade kraf, som kunna
ställas på läraren.
Redan dessa ansåg tal:u vara så stora
och mångsidiga, att öfverläggningen måste
inskränkas till några få synpunkter. Det
första nian fordrade af en lärare vore,
att han skall vara en personlighet, en
utpräglad karaktär. Hans uppgift vore
att utveckla och förädla hela själslifvet,
således att äfven odla känslan och viljan.
Det svåraste problemet vore dock viljans
uppfostran. Här möter faran för två
ytterligheter: hårdhet och slapphet. Det
gäller hvarken att utveckla slaf själar
eller hänsynslösa egenviljor; det gäller
att fostra förnuftiga viljor, som frivilligt
och med glädje underordna sig den
högsta, den heliga viljan. Och detta
kan ske endast under omedelbar
påverkan af en personlig vilja, som själf
är stark i det goda. Tal:n trodde ej
på den objektiva religionsundervisningens
makt. Kristendomen skall meddelas så,
att den griper in och omskapar barnens
hjärtan. Skall detta ske, måste läraren
själf vara gripen och värmd af de
sanningar, han skall meddela, och inlägga
hela sin personlighet i undervisningen,
samt med hela sitt lif visa, att Gudsriket
består icke i ord utan i kraft.
Lika visst som det vore hvarje lärares
plikt att vara sig själf och gifva sig
själf, så vore det en svensk lärares plikt
att vara svensk till hjärta och
tänkesätt. Läraren borde vara kunskapsrik
och om möjligt »stå på höjden af sin
tids bildning», men aldrig betrakta sig
fullärd. Han borde ock vara förtrogen
med strömningar och rörelser i tiden,
som äro af betydelse för mänsklighetens
utveckling, såsom religiös rörelse,
föreläsnings- och biblioteksverksamhet,
djurskydds- och nykterhetsrörelse,
skytte-saken och annan idrott. Detta betydde
ingalunda, att han själf skall sätta in
sin person i allt detta, ty då löper han
fara att plottra bort sina krafter och
uträtta mindre än intet. Utan det
betyder blott, att han ej skall ställa sig
främmande, oförstående eller fientlig
gent emot detta utan understödja
åtminstone med sin sympati och äfven
ingripa i handling, där så kan ske utan
inkräktande på hufvuduppgiften.
Läraren skall lefva helt för sitt kall.
Läraresysslan har längesedan upphört att
vara en räddningsplanka för invalider
och krymplingar, som till intet annat
duga. Vi behöfva i vår tid de bästa
krafter vi kunna få för skolans räkning.
Och vi behöfva sätta in alla våra krafter
i skolans tjänst. Den ständigt
fortgående utvecklingen, särskildt de bredare
lagrens alltjämt stigande kraf på frihet
och jämlikhet, ställa allt större
fordringar just på folkskolan. De stora
uppoffringar, som för denna skola göras,
bli utan frukt, om ej läraren vet att i
sitt arbete lägga in hela sin själ. Må
vi undvika att åtaga oss
förtroendeuppdrag eller biförtjänster till den
omfattning, att det länder hufvudsaken till
afbräck! Slutligen vore af vikt att söka
bevara ett ödmjukt hjärta, och när
motgångar och svårigheter möta, i främsta
rummet se till om ej felet möjligen är
att söka hos oss själfva.
Läraren och lärarinnan finge ofta
intaga en tämligen ensam ställning i
samhället. Detta borde dock ej medföra,
att vi isolera oss och bli enstöringar.
Tvärtom borde vi äga det mått af
allmänbildning och elasticitet, att vi lika
obehindradt kunna umgås med hög och
låg. Genom umgänget ined de mera
bildade kunna vi få känna huru mycket
som ännu brister i vår egen bildning,
och genom umgänget med de mindre
bildade, huru mycket annat än boklig
bildning det finnes att uppskatta och
taga vara på. Så kunna vi möjligen
bli allt mera skickade att bland alla
samhällsklasser vinna den aktning och
det förtroende, vi så väl behöfva i kallet.
Den, som ger efter för frestelsen att
isolera sig och innesluta sig inom sig
själf, har dömt sig själf till andlig
tvinsot - en sjukdom till döds. Nej, låtom
oss sammansluta oss i broderlig endräkt,
så att vi ej frysa fast vid vårt eget
fattiga jag utan städse värma hvarandra
och i kärlek afslipa hvarandras
kantigheter !
Härmed var tal: n inne på frågans
andra del: kraf på lärarekåren såsom kår.
Sammanslutning vore nödvändig. Då
något stort skall uträttas, vore den
enskilda kraften otillräcklig. Individernas
förenade krafter kunde däremot bli en
makt, som åstadkomme storverk både på
materiens och andens område. Och då
uppfostrarens uppgift väl torde vara både
den största och den svåraste, som öfver
hufvud taget gifves, så vore det tydligen
af ännu större vikt för lärarekåren att
samverka. Och må vi öfverst på
programmet sätta: folkskolans sunda och
kraftiga utveckling i enlighet med tidens
kraf f Tal:n trodde sig ej vara ensam
oin den tryckande känslan, att en
väsentlig del af vår tid och våra krafter ödslas
bort mot en ganska ringa valuta. Kan
detta bero på ett grundfel i systemet,
så är det vår plikt att energiskt
sammansluta oss för att undersöka hvar felet
ligger för att sedan få det afhjälpt. Är
det så, att hela folkskoleorganisationen
behöfver reformeras, då är det
lärare-kåren, som måste både genomdrifva att
detta sker och visa, i hvilken riktning det
bör ske.
Med hänsyn till lönefrågan ansåg tal:n
för sin del ej välbetänkt, att nu, då vi
nyligen fått nytt lönetillägg beviljadt,
så snart återkomma med nya kraf. Det
kunde nämligen ej vara till fromma för
skolan, om lärarekårens namn alltför
ofta förbindes med begäran om
löneförhöjning. Men ännu värre är det, örn
dess namn ofta namnes i samband med
förskingringar, ärekränkningsmål,
varnings- och afsättningshistorier och annat
trassel. Låt vara att det tillhör
undantagen. Men lika visst som det inte
behöfs mer än att ett finger värker, för
att man skall må illa till hela sin
varelse, så kan det inte hjälpas, att en
enda händelse af antydda slag kastar
vanära och sorg öfver kåren i dess
helhet.
Blir en kamrat orättfärdigt
trakasserad, är det vår plikt att samverka för
hans återupprättelse. Ligger felet
däremot från början på hans sida, så böra
vi icke genom att ställa oss solidariska
med honom uppmuntra honom att
fortsätta striden utan i stället inlägga en
samfäld och kraftig protest mot hans
uppträdande. Finnas brister i
lagstiftningen angående lärarekårens rättsliga
ställning, böra vi naturligtvis arbeta på
att få dem af hjälpta. Må vårt första och
sista bemödande gå ut på att med
förenade krafter kämpa för sanning och rätt!
J. S-n.
Herman Hjorths
50-årsdag.
På sia femtio-årsdag den 29 januari
blef folkskolläraren Herman Hjorth i
Hedemora, såsom vi i korthet omnämde i förra
numret, föremål för en lika hjärtlig som
anslående hyllning.
Då han på morgonen kom in i sitt
klassrum för att börja dagens arbete,
strålade salen i rik belysning från två
väldiga granar. Ofvan katedern var
anbragt en transparang med årtalen 1853
-1903, omgifven af en flaggdekoration
och kulörta lyktor. Efter
morgonandakten framträdde en af lärarinnorna vid
skolan, fröken Johanna Johansson, och
erinrade barnen om,’ hurusom Jesu
liknelse om senapskornet, hvilken utgjort
ämnet för morgoiibetraktelsen, också
ägde sin tillämpning på deras käre
lärare. Han var ock för 50 år sedan ett
sådant senapskorn, som under Herrens
hägn och ledning utvecklats, så att han
blifvit till välsignelse för de tusenden
af barn, som under de flydda åren af
honom erhållit uppfostran och
undervisning. Därpå berättade hon i bunden
form 50-åringens lefnadssaga och
öfverlämnade till honom från kamrater och
elever en minnesgåfva, bestående af en
dyrbar hvilstol, hvarefter de unga
ut-bragte ett lefve, åtföljdt af kraftiga
hurrarop.
Under dagens lopp uppvaktades hr H.
af flera bland skolrådets,
stadsfullmäktiges och fattigvårdsstyrelsens ledamöter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
