Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 7. (1,103.) 18 februari 1903
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 7
SVENSK LÄRARETIDNING.
115
lämpas» (Dittes). Naturen öfvergif ver
ej det, soni förut finnes, utan fortsätter
blott det förut började. Det senare
inlärda skall stödja sig på det förut
inhämtade, och det föregående bibehålla
sig fastare genom det senare»
(Corné-nius). »I regel bör hvarje lektion börja
med repetition af det tidigare
behandlade och sluta med en sammanfattning
och inöfning af det nya» (Dittes).
Läraren bör vid repetitionerna sammanfatta
sitt stoffs viktigaste punkter i korta
satser och på så sätt förhjälpa lärjungarna
till en klar öfversikt af större
stoff-massor. »Lärjungen bör vid
repetitionen tillhållas att tala väl och
sammanhängande. En stor del (eller åtminstone
något!) bör han äfven skriftligt
framställa» (Dittes).
I rätt förhållande till barnets öfriga
förmögenheter måste vi taga dess minne
i anspråk, odla och stärka det. Om
minnets betydelse vid undervisningen
har nian under olika tider haft högst
olika åsikter. På 1500-talet skref
Montaigne: »Vi arbeta endast på att
fullproppa minnet men låta förståndet och
hjärtat bli tomma.» Hundra år senare
ansåg Locke minnets odling obehöflig
och omöjlig. Comenius skref: »Allt,
som inhämtats, skall, när förståndet
fattat det, också inpräglas i minnet». -
I vår tid har man från vissa håll velat
bringa minnet i misskredit. Mot en
dylik åskådning vänder sig fransmannen
Compayré helt kraftigt och säger bl. a.:
»Det skulle vara en dårskap att
ringakta eller förbise minnet bara därför,
att utanläsning så högeligen
missbrukats.» I fråga om minnet såväl som
öfriga själsförmögenheter är en exklusiv
odling farlig, säger han. Han varnar
också för att öfveranstränga minnet och
framhåller, att man bör undvika
mekaniskt bruk af minnet. »Detta senare
sker bäst genom att ofta öfverraska
lärjungen med frågor, i hvilka den
naturliga ordningen är ändrad, och tvinga
honom att redogöra för sakerna i annan
form och med andra ord, än han inlärt
dem.» Samma åsikter som Compayré
uttalar den tyske pedagogen Kehr: »
Kvar-hållandet af de förvärfvade kunskaperna
är i första hand beroende på minnets
styrka, d. ä. på kraften att fasthålla de
en gång uppfattade var seblifning ärna . . .
Utan förnuftig minnesodling är högre
andlig bildning rent af omöjlig, ty om
lärjungen blott tillhålles att förstå, hvad
som bjudes honom, men icke att
bibehålla det, så liknar han ett såll, soni
mottager mycket men bibehåller litet.»
Engelsmannen Fitch säger på tal om
minnet: »Man får ej förväxla minne i
ogentlig mening med ett särskildt bruk
af detsamma (utanläsning). Då
lärjungen skall återgifva tankar, fakta,
omdömen, så tillhåll honom att i
möjligaste mån använda egna uttryck! Men
om de ord, genom hvilka sanningarna
utsägas, besitta i och för sig någon
särskild skönhet eller lämplighet, om de
icke utan förfång för innehållet kunna
utbytas mot andra, se då till att äfven
formen, hvari innehållet är klädt,
in-läres!» Samtliga dessa pedagoger från
våra stora kulturländer betona således
minnets betydelse vid uppfostran, dock
ingen ensidigt. »Minnet får ej odlas på
förståndets bekostnad. Odla ingen
förmögenhet särskildt för sig; odla en hvar
med hänsyn till öfriga!» (Kant).
*
»Med fjortonde eller femtonde året
bör skolundervisningen ingalunda
afslutas», säger Diesterweg. »En f j or tonårig
människa är ett barn i insikt och kraft
liksom till år. Visserligen öfvergå många
vid denna tid till kroppsarbete, men
arbetet på deras själar bör icke därför
upphöra, ty nu kommer den
inflytelserikaste och farligaste tiden. Och just
i den skulle man öfverlämna den unga
människan åt sig själf eller tillfället, åt
lifvets förvillelser eller lockelser! Det
vore lindrigast sagdt dåraktigt handladt.
Det vore att börja men icke sluta. En
till timtalet småningom aftagande
fortsatt undervisning är därför nödvändig.»
I preussiska underhuset yttrade år 1896
dåvarande finansministern v. Miquel på
tal om fortsatt undervisning bland
annat: »Jag anser det för en stor fördel
for de bildade klasserna, att de kunna
låta undervisa sina barn till det 18:e
året, och för den största olycka för de
lägre klasserna, att barnauppfostran
fullständigt afslutas med det 14:e året (hos
oss ännu tidigare!), och att de unga
utsättas för all världens frestelser. Ju
mera vi kunna bringa unga elever också
i en senare ålder, i hvarje fall till 16:e
året, in i en skola, ju större välgärning
göra vi dem.»
På ett möte i Hålle 1897 yttrade
schweiziske professorn Gunzinger - på
grund af personlig erfarenhet - att
»man borde samla hela kraften på
realisation af den stora tanken: obligatoriska
fortsättningsskolor j då komme allt annat
med tiden af sig själft. Staten har den
heliga plikten att försäkra sig om, att
de i folkskolan nedlagda millionerna
komme att bära ränta i elevernas sena
ålder.» Vid ett möte i Erfurt, där
professor Rein ifrån Jena höll ett föredrag,
enades man om följande uttalande: »Vi
motse för den manliga och kvinnliga
ungdomen en offentlig uppfostrande
omsorg i en väl inrättad, allmän
obligatorisk fortsättningsskola från 14 till 18 år.»
I Tyskland, Österrike och Schweiz har
man nästan Öfverallt behjärtat folkets
barns behof af att under
öfvergångsål-dern stå under skolans ledning.
Fortsättningsskolor, stundom frivilliga, men
oftast obligatoriska, åtminstone för
gossar, äro inrättade i de allra flesta om
icke alla stater. Fortsättningsskolekursen
är gemenligen två- eller treårig. Tiden
växlar vanligen mellan en och tre dagar
i veckan samt två å tre timmar
dagligen, mest under aftnarna.
Undervisningsstoffet i dessa skolor är lifvet själft.
Hvad barnen förut lärt, men kanske
glömt eller blott litet förstått, kan nu,
då det återupptages och behandlas helt
annorlunda, sedan eleverna trädt i mera
direkt förbindelse med lifvet, få ny
betydelse för dem. Det nya, man lär
dem, hämtas från lifvet - lifvet i
hemmet, i arbetet, i kommunen, i staten.
- Finge vi i vårt gamla Sverige mera
allmänt en dylik skolkurs såsom
fortsättning, tillämpning och afslutning af
folkskolekursen, så skulle förvisso många
af de berättigade klagomålen öfver att
folkskoleuiidervisningens resultat äro så
ovaraktiga förstummas.
*
En faktor, som från skolans sida
aldrig får lämnas ur räkningen, är
hemmen. Då det är fråga om att väcka och
underhålla barnens intresse för
inhämtande af kunskaper, om skolgång, om
att göra det i skolan inlärda fruktbart
för lifvet o. s. v., så kommer i de flesta
fall föräldrarnas förhållande till
skolarbetet att göra sig på ett bestämmande
sätt gällande. Äro föräldrarna afvoga
eller likgiltiga för skolan .- huru ofta
förkväfves då ej den mest lofvande
brodd hos barnen? Tala de däremot
vänligt och intresseradt med barnen om
skolarbetet, hålla de dem till trägen
skolgång, vilja de ibland höra och se
prof på hvad barnen lärt, visa de glädje
öfver deras framsteg, taga de ibland vid
förefallande behof deras förmåga att
räkna och skrifva i anspråk o. s. v., så
kunna de sannerligen i fråga om att
göra undervisningens resultat varaktigt
mången gång uträtta mera än den mest
nitiske och skicklige lärare.
Ingen särskild skolafgift för
utackorderade barn.
Det har som bekant inträffat på
ett och annat ställe, att församling å
kyrkostämma beslutat, att för hvarje
skolbarn, som från annat skoldistrikt
vore inom församlingen
utackorderad t, en särskild afgift skulle årligen
erläggas till skolkassan. I de fall,
där klagomål häröfver blifvit anförda,
har beslutet alltid af vederbörande
myndigheter upphäfts.
Redan genom ett prejudikat af den
18 april 1884 har k. m:t förklarat,
att alla i ett skoldistrikt boende barn,
som där rätteligen böra vara
kyrko-skrifna, skola ock där åtnjuta
undervisning, äfven om de äro inom annat
distrikt kyrko- och mantalsskrifna.
Det gäller sålunda att afgöra, hvilka
barn, som rätteligen böra vara
kyrko-skrifna i församlingen, och därom
bestämmer förordningen angående
kyrkoböckers förande. Denna
föreskrifver i § 14, att fosterbarn från
annan församling, utackorderade eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:46:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1903/0121.html
