Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 14. (1,110.) 8 april 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 14
Aug. Carlsson af oförstånd uraktlåtit
att inför vederbörande styrka, »att
barnen verkligen erhållit
undervisning och att det endast varit
katekesläsningen, som tvisten gällt».
Såväl skolrådets förklaring som
ännu tydligare de upplysningar, som
i dagens nummer meddelas af en
högt aktad .medarbetare, hvilkens
vittnesbörd är för vårt omdöme
bestämmande, synas emellertid
ådagalägga, att Aug. Carlsson ingalunda
står så klar i saken, som
allmänheten hittills haft anledning föreställa
sig. Det är icke allenast sina barns
religionsundervisning han velat ha
efter sitt eget hufvud; äfven öfver
hela den öfriga undervisningen tyckes
han ursprungligen ha gjort anspråk
på att få vara enarådande. Vi gilla
naturligtvis obetingadt, att skolrådet
ej tagit hänsyn till en sådan mening,
som att undervisning i annat än
läsning, skrifning och räkning vore »utan
allt värde för särskildt det fattigare
barnet», och vi finna det likaledes
helt naturligt, att skolrådet ej kunnat
sympatisera med en åskådning, som
affärdar alla andra
religionsuppfattningar än dem man själf hyser med
det råa uttrycket »lögner».
Icke desto mindre är det oss
omöjligt att finna skolrådets
förfaringssätt korrekt. Skolrådets ordförande
medgifver i den nu lämnade
förklaringen, att den tillgripna kraftåtgärden
aldrig bort komma till användning,
ifall fadern uppställt såsom villkor för
barnens skolgång, att de finge slippa
att undervisas i katekes. Men nu visar
protokollet den 24 juni 1901, att
skolrådet redan då hade sig väl
bekant, att Carlsson ansåg skolans
katekesundervisning som »lögnaktig».
Under sådana förhållanden borde
väl skolrådet eller dess ordförande
kunnat hemställa till honom, om han
ej ville låta sina barn gå i skolan,
ifall de befriades från en
religionsundervisning, hvilken af honom
betraktades såsom »lögnaktig» och
följaktligen vådlig för deras själs salighet.
Om svaret på en så human
hemställan blifvit jakande, hade ju
konflikten varit på bästa möjliga sätt
löst; någon »Flädieskandal» hade då
aldrig kommit till stånd. Om det
åter blifvit nekande, skulle samma
resultat ha vunnits; skolrådets fulla
rätt till kraftigt ingripande hade
nämligen då varit oomtvistlig.
I alla händelser borde en
hemställan i angifvet syfte gjorts, så snart
»mannen, sedan k. m:ts utslag föll,
sökt vända saken därhän, att han
allenast för katekesens skull afhållit
sina barn från skolundervisning».
Detta faderns bemödande innebär ju
i själfva verket ett anbud att ingå
på den hyggliga och rimliga lösning
af konflikten, som
skolrådsordföranden nu betecknar såsom från
skolrådets sida antaglig.
Det skäl, hvarmed skolrådet i punkt
3) af protokollet för den 27
december 1901 söker motivera sin
uraktlåtenhet att anställa förhör med Aug.
Carlssons barn, synes oss föga
öfvertygande. Enligt folkskolestadgans §
38 äger skolrådet befria från
skolgång »endast under det förbehåll, att
föräldrar eller målsmän anses vara
i stånd att taga sorgfällig vård om
barnens undervisning». Kan
skolrådet ej bilda sig en fullt tillförlitlig
åsikt härom utan särskild pröfning,
har det makt att framtvinga en sådan
redan med stöd af folkskolestadgans
§ 37, som förklarar alla barn »pliktiga
att, sedan de inträdt i den för
skolgång bestämda åldern, inställa sig
till intagning i skola å dag, som af
skolrådet bestämmes». Att skolrådet
skulle »sakna utvägar för prof ningens
verkställande med tvång, i händelse
sådant skulle befinnas behöfligt»,
synes följaktligen vara en grundlös
farhåga.
I pressen har för öfrigt på det
mest bestämda sätt uppgifvits, att
Carlsson åtminstone sedan
handräckning blifvit hos länsstyrelsen äskad,
uttryckligen begärt, att pröfning måtte
med barnen anställas, men att
skolrådet föredragit frågans lösning
genom barnens hämtande med polis,
deras utackorderande, kostnadernas
utmätande o. s. v. Om uppgifterna
härom äro riktiga, lärer skolrådet
knappast kunna fritagas från den
anmärkningen, att det under
»affärens» tidigare skeden låtit af sitt
intresse för tvångsundervisning i
katekes locka sig till kraftåtgärder, som
det nu själft torde finna vara
förhastade.
I protokollet af den 27 december
1901 förklarar skolrådet, att Aug.
Carlsson icke i vidsträcktare mån
begagnat sin i folkskolestadgans §
37 medgifna rätt att hålla barnen i
enskild skola, än att äldsta dottern
under 14 dagar på hösten 1898 fått
besöka en sådan skola i Eslöf. Men
skolrådets nu lämnade förklaring
förbigår med fullständig tystnad, hvad
han i detta afseende gjort under år
1902 eller just den tid, då den
förargelseväckande barnjakten ägt rum.
Hade en s. k. ståndsperson satt sina
barn i Limhamns privatskola, så hade
han nog fått hafva dem kvar där.
Hvarför skulle icke en fattig
hemmansägare få njuta samma rätt?
I det hela taget har »affären» ännu
ganska många dunkla punkter. Det
vore ej ur vägen, om genom
konstitutionsutskottets åtgörande ett klarare
ljus kunde spridas däröfver.
Tyvärr
segrade vid den gemensamma
omröstningen i riksdagen angående
seminariebyggnaden. i Linköping den
mening, som inom statsutskottet omfat-
tats af reservanter från andra
kammaren. Den ifrågasatta
rektorsbostaden kommer sålunda icke nu till
stånd, och seminariet får fortfarande
söka reda sig utan särskildt lärorum
för fjärde klassen och utan
fortsättningsskola. Det var
sparsamhets-synpunkten, som härvidlag var den
bestämmande faktorn. Utgången
visar, huru omöjligt det i år skulle
varit att få till Stånd förbättringar i
lärarepersonalens löne- och
pensionsvillkor, då icke ens ett så litet och
väl motiveradt anslag för
folkundervisningen som detta kunde vinna
riksdagens godkännande.
Viktigt
är det vid sökande af tjänstledighet
på grund af sjukdom, att man har
ett läkarebetyg, som är fullt lagligt.
Detta förbises ej sällan. Det duger
sålunda icke att - såsom fallet är
i ett framför oss nu liggande intyg från
Norrland - skrifva, att läraren lider
af åtskilliga sjukdomssymptom och
i följd häraf är i behof af någon tids
hvila för att uteslutande vårda sin
hälsa. Enligt 2 § i k. kungörelsen
den l juni 1900 skall läkarebetyget
innehålla, att sjukdomen »är sådan,
att densamma gör läraren oförmögen
att vederbörligen uppehålla sin tjänst,
men ej af sådan beskaffenhet, att vid
betygets utfärdande läkaren efter
omsorgsfull undersökning anser sannolikt,
att sjukdomen för all framtid hindrar
den sjukes återinträde i tjänstgöring».
Endast efter företeende af dylikt
läkareintyg är skolrådet skyldigt att
meddela tjänstledighet, och endast
om sådant intyg finnes, erhålles
statsbidrag för vikariens aflönande.
Efter sju års förlopp.
Huru fort tankar kunna mogna
samt blifva färdiga att realiseras i
verkligheten, därpå är den nya
folkskolelagen för Stockholms stad ett
slående exempel. Inom härvarande
kyrkofullmäktige framkastade hr E.
Hammarlund år 1895 det förslaget,
att det väsentligaste af hvad
kyrkofullmäktige hade att beställa,
nämligen afgörandet af folkskolebudgeten,
borde öfverlämnas åt
stadsfullmäktige. Vid följ ande års riksdag väckte
samme man motion därom, att
riksdagen måtte hos k. m:t begära
utredning, huruvida icke i större
städer beslutanderätten i sådana
ärenden, som röra folkskolebudgeten,
lämpligen kunde öfverlåtas åt
stadsfullmäktige. Från skilda håll rönte
förslaget motstånd: i första kammaren
talade mot detsamma biskop Billing
och d:r C. Nyström, i andra
kammaren hrr Ad. Hedin, Kr. Schönbeck
m. fl. Första kammaren ansåg
förslaget alltför radikalt; i andra
kammaren häfdades däremot den
uppfattningen, att förslaget skulle »be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
