Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 16. (1,112.) 22 april 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 16
- Begränsning af barnantalet har länge
påyrkats inom lärarekretsar. Skolråd och
kyrkostämmor lära också helt visst efter
hand godkänna dessa yrkanden. Ett färskt
exempel härpå föreligger från senaste
kyrkostämman med Danderyds skoldistrikt, då vid
beslut om uppförande af småskola vid
Stocksund den mening uttalades af utsedda
kommitterade för skolbyggnadsfrågans
utredning, att skolsalens dimensioner i enlighet
med företedd skiss skulle beräknas för ett
antal af högst 36 barn, hvilken mening
enhälligt biträddes af stämman. - Ett rum och
kök kan numera knappast anses som tjänlig
bostad för’ lärarinna. I enlighet med denna
åsikt kommer bostadslägenheten i det nya
skolhuset vid Stocksund att innehålla ett
större rum och kök samt ett mindre sofrum
med uppvärmning från de båda andra
eldstäderna.
- Om psalmsångöfningarna i folkskolan
hölls vid Sydvästra Upplandskretsens möte
i Enköping den 14 dennes ett föredrag af
prosten R. Norén från Torstuna. Följande
gång af en dylik lektion förordades: Läraren
sjunger melodien för att få barnen i rätt
stämning; därefter uppläser först läraren
och sedan kören psalmversen, hvarpå läraren
med eller utan orgel sjunger versen. Efter
noter å svarta taflan försöka barnen med
lärarens tillhjälp ta ut melodien utan
iakttagande af rytm, och sist sjunges hela
melodien och rytmen iakttages. Äldre barn,
som hjälpa till, vinna därvid välbehöflig
repetition, på samma gång de stödja de mindre.
Katekesläsningen borde maka åt sig för
psalmerna. Omkring 30 melodier borde
inläras hvarje läsår. Främst borde örat öfvas
och i andra rummet ögat, enär noterna icke
utgöra själfva åskådningen.
RIKSDAGEN
Kristendomsundervisningen i
folk-skolan.
Hr Fridtjuv J^erg väckte sistlidna
lördag i andra kammaren följande
motion:
I tvänne inom andra kammaren vid
innevarande års riksdag väckta
motioner rörande kristendomsundervisningen
i folkskolan har frågan om denna
undervisning betraktats hufvudsakligen
såsom en kyrkopolitisk fråga, d. v. s. ur
synpunkten af föräldrarnas konfessionella
ståndpunkt. Den lösning af densamma,
som då synes ligga närmast till hands,
är onekligen den, att man medgifver
de* föräldrar, hvilka ehuru formellt
tillhörande statskyrkan dock ej dela hennes
lär o uppfattning, rättighet att af hålla sina
barn från folkskolans
kristendomsundervisning. Måhända är ett sådant
medgifvande, trots de allvarsamma
svårigheter såväl med hänsyn till
skolpliktig-hetens utkräfvande som i andra
afseenden, hvilka däraf kunna föranledas,
numera oundvikligt. Men om man
föreställer sig, att man ensamt genom ett
medgifvande af dylik art skulle hafva
åstadkommit ett varaktigt fredstillstånd
mellan de olika kyrkosamfunden i fråga
om folkskolans kristendomsundervisning,
h angifver man sig säkerligen åt en
illusion. Anser man verkligen religionsfri-
hetsprincipen innebära, att föräldrarna
skola alldeles enväldigt råda öfver
barnens religiösa undervisning och blifvande
religiösa ställning, kan nämda
medgifvande icke stanna vid att vara en
undantagsbestämmelse; det blir då helt visst
endast första steget på vägen fram emot
en offentlig skola, ur hvilken efter
långvariga och förbittrade slitningar all
religionsundervisning aflägsnats.
För min del kan jag emellertid icke
dela den uppfattningen, att med
religionsfrihet i fråga om undervisningen bör
förstås föräldrarnas oinskränkta makt
att forma barnen till sina andliga kopior
och i dem inprägla sina egna
konfessionella meningar. Fastmer synes mig
religionsfrihetens grundsats kräfva, att man
bereder barnen en religiös undervisning,
som sätter dem i tillfälle att själfva
bestämma sin religiösa ståndpunkt, då de
nämligen hunnit den utveckling, att de
äro härför mogna.
Erkännes denna senare uppfattning
såsom riktig, synes man lätt kunna ena
sig om att låta frågan om
kristendoms-undervisningen vara hvad den i och .för
sig är: en undervisningsfråga.
Hufvud-spörsmålet vid ämnesurvalet för denna
undervisning blir då icke: stämmer det
eller det med vederbörande föräldrars
teologiska specialåsikter för tillfället?
Utan det blir: lämpar sig det eller det
för barnets andliga mottaglighet och
behof, och är det ägnadt att på dess
nuvarande utvecklingsstadium lända
detsamma till uppbyggelse och upplysning?
Att detta spörsmål borde vara det för
kristendomsundervisningens planläggning
afgörande, har länge varit framhållet af
skolans män. I öfverensstämmelse
härmed har från deras sida blifvit yrkadt,
att man borde hämta ifrågavarande
undervisningsstoff så omedelbart som
möjligt ur hvad som obestridligen utgör all
kristendomsundervisnings hufvudurkund,
evangelierna, samt att de mer eller mindre
svårfattliga skiljeläror, om hvilka de
vuxna tvista, borde sparas till den ålder,
då barnet kan, åtminstone i någon mån,
göra sig en föreställning om hvad
tvisterna egentligen gälla.
Om man på nu] antydt sätt ställde
kristendomsundervisningen på en djupare,
säkrare och allmännare grund än den
tillspetsadt dogmatiska, skulle man icke
allenast hafva gjort densamma mera
tillgänglig och fruktbärande för alla barn,
oafsedt föräldrarnas konfessionella
ståndpunkt, man skulle tillika utan att på
minsta sätt kompromissa mellan religiösa
öfvertygelser hafva undanröjt
hufvudan-ledningen till att så många föräldrar
frestas att afhålla sina barn från
deltagande i den allmänna
folkskoleunder-visriingen.
Med stöd af hvad sålunda blifvit i
korthet anfördt, tillåter jag mig
hemställa,
att riksdagen ville i skrifvelse till
k. m:t anhålla, att k. m:t täcktes
utfärda sådana föreskrifter rörande
kristendom sundervisningen i folkskolan,
att denna undervisning i högre grad
än hittills varit fallet måtte bli
afpassad efter barnens mottaglighet och
behof.
Fria resor för föreläsare.
Med anledning af hr S. H.
Kvarn-zelius’ i n:r 6 återgifna motion har
andra kammarens första tillfälliga
utskott afgifvit en intressant
utredning angående
föreläsningsverksamheten. Efter att hafva omnämt det
sedan 1885 utgående statsanslaget
till föreläsningskurser för
arbetsklassen yttrar utskottet . bl. a, följande:
Hvilket uppsving
föreläsningsverksamheten i vårt land gjort under de senare
åren framgår äfven af de från
centralbyråerna i Stockholm, Lund och
Göteborg utsända förteckningarna på
föreläsare, som nästa hösttermin kunna
rekvireras från nämda centralbyråer, och på
de föreläsningsämnen, som af dessa
föreläsare behandlas. Det visar sig
nämligen däraf, att Stockholms
föreläsnings-byrå kan till föreläsningsföreningarnas
förfogande ställa 98 föreläsare och 612
föreläsningsämnen, Lunds 52 föreläsare
och 520 ämnen samt Göteborgs 57
föreläsare uti ungefär 450 olika ämnen.
I betraktande af detta uppsving skulle
man möjligen kunna föreställa sig, att
föreläsningsföreningarnas behof af
föreläsningar nu vore tillräckligt
tillgodo-sedt. Så är emellertid ingalunda
förhållandet. Såsom vid åttonde huf
vud-titelns föredragning inom andra
kammaren påvisades, har det innevarande år
beviljade beloppet befunnits otillräckligt
för tillmötesgående af de anspråk, som af
föreläsningsföreningar landet rundt ställts
på statskassan i detta afseende. Enligt
från ecklesiastikdepartementet erhållna
upplysningar har ansökan om
statsbidrag för år 1903 inkommit från 253
sådana anstalter, och ha ansökningarna
omfattat ett sammanlagdt belopp af
133,052 kronor 63 öre. Äfven om de
fem föreläsningsföreningar, hvilkas
ansökningar icke affattats i enlighet med
föreskrifvet formulär, frånräknas, torde
dock återstå ett belopp af minst 30,000
kronor, som af föreläsningsföreningarna
- i öfverensstämmelse med de för
statsanslags erhållande stadgade grunderna
- för innevarande års
föreläsningsverksamhet påräknas utöfver hvad redan
beviljats.
Då under år 1902 icke mindre än
125 nya föreläsningsanstalter tillkommit,
och denna verksamhet fortfarande är
stadd i rask utveckling, så inses tydligt,
att det för ’år 1904 beviljade anslaget
ej på långt när kan motsvara det för
verksamhetens bedrifvande behöfliga
beloppet, hvadan en ganska betydlig
inskränkning i föreläsningarnas antal måste
ske, där det ej lyckas de för
ändamålet bildade föreningarna att från annat
håll anskaffa så mycket rikligare medel.
Ofta är "det dock så, att kommuner och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
