Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 17. (1,113.) 29 april 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 17
SVENSK LÄRARETIDNING.
291
smärre misshälligheter, som kunna
förorsakas af undervisningen i
andra ämnen. Varsamhet och
tillmötesgående äro här mer än eljest
af nöden, ifall man ej vill riskera,
att barnens religiösa och moraliska
utveckling skall taga obotlig skada.
Det är känslan häraf som gjort,
att många skolråd i enstaka fall
ansett sig böra medgifva föräldrar,
hvilka hysa en från statskyrkan
afvikande uppfattning i religiösa ting,
rättighet att låta sina barn deltaga i
folkskolans »profana» undervisning
men att själfva draga försorg om
deras kristendomsundervisning.
En af våra ärade insändare gör
häremot den invändningen, att en
dylik rättighet kan medgifvas »endast
i de fall, som nämnas i
dissenter-lagens §§ 6 och 7», samt att
beviljande däraf åt sådana sekterister,
hvilka ej formligen utträdt ur
statskyrkan, skulle vara fullkomligt
»olagligt».
Ja, om man ställer sig på en
strängt formalistiskt juridisk
ståndpunkt, kan ju ett dylikt påstående
mycket väl försvaras, ifall man
nämligen utgår från den uppfattningen,
att hvad som icke är uttryckligen
tillåtet, det är ock förbjudet. Det
finnes, såsom hvar och en vet, i
folkskoleförfattningarna ingen
bestämmelse, som uttryckligen tillerkänner
skolrådet rätt att befria skolbarn från
kristendomsundervisningen, och inga
föräldrar kunna, juridiskt taget,
till-trotsa sig en tillåtelse af ifrågavarande
slag. Men däraf följer efter vår
mening ingalunda, att det skulle vara
skolrådet förmenadt att, för den
händelse sådant befinnes af hänsyn till
barnens bästa påkalladt, bevilja en
dylik tillåtelse.
Det är oss väl bekant, att denna
senare mening dock blifvit på sina
håll ifrigt förfäktad. Enligt densamma
skulle framlidne kyrkoherden
Härstedt i Flädie ha handlat lagstridigt,
då han för flera år sedan erbjudit
Aug. Carlsson, att dennes barn skulle
slippa katekesundervisningen, blott
de ginge i skolan. Pastor Ekström
skulle likaledes ha handlat lagstridigt
dels då han under sin tjänstgöring i
Hörja, där det fanns många baptister,
som icke formellt utträdt ur
statskyrkan, tillämpat samma metod, dels
då han nyligen å skolrådets vägnar
skriftligen och muntligen förklarat,
att Carlssons barn skulle sluppit
katekesundervisningen, ifall de annars
gått ordentligt i skolan. Flera andra
skolråd samt åtskilliga kommunala
folkskoleinspektörer skulle enligt
denna mening äfven gjort sig skyldiga
till lagöfverträdelse.
För vår del ha vi ej kunnat
undgå att finna denna uppfattning
tämligen hårdragen. Den humana och
förståndiga praxis, som flerstädes
blifvit följd, är icke i strid med lag,
ehuru det villigt medgifves, att den
icke heller äger uttryckligt stöd i lag,
samt att det vore önskvärdt, att ett
sådant stöd kunde med snaraste
beredas.
Frågan huruvida det är skolrådets
skyldighet att i fall af förevarande
beskaffenhet göra föräldrarna ett
erbjudande eller om det ej i stället är
föräldrarnas plikt att till skolrådet
inkomma med en begäran, är mycket
lätt att besvara. Naturligtvis det
senare. Men om föräldrarna äro
oförståndiga och genstörtiga, blir det väl
ett slags moralisk förpliktelse för
skolrådet att ha förstånd för båda
parterna. Om fanatiska föräldrar
förklara, att folkskolans
katekesundervisning är så »lögnaktig», att de för
sitt samvetes skull måste afhålla sina
barn från deltagandet däri, hvad ligger
då närmare till hands än att svara:
nåväl, ni få väl slippa då, om ni blott
för öfrigt låta edra barn erhålla
ordentlig skolundervisning? Att i
onödan göra ett sådant »erbjudande» kan
gifvetvis ej komma i fråga, men i
högsta nödfall synes det oss väl på sin
plats och vida att föredraga framför
proceduren med länsman,
fjärdingsman, husrannsakningar och
utmätningar m. m. Höflighetsformer
kunna vara bra, och till och med
etiketten kan ha sitt berättigande, men
hvad som för ett skolråd måste stå
öfver både höflighetsformer och etikett
är omsorgen om att barnen icke få
sitta allt för illa emellan.
Beträffande folkskolestadgans § 37
är det fortfarande vår åsikt, att
Flädie skolråd skulle sparat sig mycket
klander, ifall det med stöd af denna
paragraf ålagt Aug. Carlssons barn
inställelse i ändamål att med dem
anställa en pröfning. Det hade då
aldrig utsatt sig för beskyllningen
att af fruktan för det befarade goda
resultatet ha velat undvika en sådan
pröfning, och Flädiemålet skulle
aldrig inför allmänna meningen kunnat
framställas såsom ett religionsmåL
Biskopar och folkbildning.
Detta ämne var mycket på tal, då
riksdagen förra onsdagen behandlade
den storpolitiska frågan om
Hernösands stifts delning samt Kalmar och
Växjö stifts sammanslagning.
För dem, som särskildt
intresserade sig för en ny biskop i öfre
Norrland, var det naturligtvis angeläget
att påvisa, hurusom en stiftsstyrelse
i denna del af riket skulle kunna
med stark hand taga i tu med
folkbildningsarbetet därstädes.
I andra kammaren erinrade
representanten for Luleå och Haparanda,
d:r P. Hellström, om det förhållandet,
att hela folkskoleundervisningen
sorterar under domkapitlet samt att det
vore af utomordentlig betydelse, att
svenskt språk och svensk bildning
rönte kraftigt understöd i våra
finsktalande gränsbygder, hvilka vore lika
viktiga i nationellt som i ekonomiskt
hänseende. I Luleå finge en biskop helt
andra och mera kräfvande
kulturuppgifter än i de äldre delarna af
riket. Talaren vädjade därför till
kalmariterna att i betraktande af
hela landets intresse se bort från
sina lokala småhänsyn: »Vi äro väl
dock i främsta rummet svenskar och
först i andra rummet smålänningar.»
Inom första kammaren framhölls
samma synpunkt af den
konservative lektor J. F. Nyström.
Hvad skulle ske, frågade han, om öfre
Norrland nu icke finge sin egen biskop?
Någon proposition härom vore i
händelse af ett afslag ej på länge att vänta.
Andra åtgärder måste då vidtagas för
upp-fostrings- och skolväsendet i våra
nordligaste bygder. Fara vore nämligen, att
deras befolkning lämnades utan fosterländsk
uppfostran samt rycktes ifrån oss genom
utländskt inflytande. Hvad här förelåge
vore en kulturell värnpliktsangelägenhet,
hvilken ej kunde få falla, om det ej
snart skulle heta: »Norrbotten ur dina
händer, konung!» Den norrländska
kulturfrågan vore i själfva verket mera
en uppfostrings- och skolfråga än en
kyrkofråga, och den måste lösas äfven
om för ändamålet ingen ny biskop
er-hölles. Skulle ett hierarkiskt motstånd
mot de småländska stiftens
sammanslagning lyckas störta det föreliggande
förslaget om en biskop i öfre Norrland -
ja, då såge talaren ingen annan utväg
än denna: sörj för skolan oberoende af
stiftsstyrelsen, skilj skola och kyrka!
Men skulle man på oppositionens sida
bli belåten med den konsekvensen?
Till svar härå genmälde
motståndets ledare, biskop ’Billing, att det
ginge öfver hans horisont, att
förbättringen af skolväsendet i öfre
Norrland skulle vara beroende af
att en ny biskopsstol och ett nytt
domkapitel inrättades i Luleå.
Denna biskop Billings uppfattning
utvecklades i andra kammaren
utförligt, ehuru visserligen icke
alldeles i biskop Billings anda, af hr
Hjalmar Branting.
Man hade, yttrade han, motiverat den
nye biskopen med en hänvisning till
hans betydelse för folkbildningen. Men
hölle detta verkligen streck? Det såge
knappast så ut. I Karlstadstidningen
hade nyligen varit offentliggjord en
statistik öfver de fasta och flyttande
skolornas utbredning inom olika stift.
Däraf visade sig, att de flyttande skolorna
ej vore mest använda inom Hernösands
stift utan just inom - Växjö stift.
Därnäst komme Karlstads, så Hernösands
och därefter - Kalmar. Efter en
sammanslagning af Kalmar och Växjö stift
skulle siffrorna bli 35,841 barn i fasta
och 36,191 i flyttande skolor, medan
motsvarande siffror i det stora Hernö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
