Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 30. (1,126.) 29 juli 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 30
SVENSK LÄRARETIDNING.
553
folkskolans ofverbyggnaderföras så långt,
att samma examen kan afläggas äfven
vid dem.
Som det nu är, ha många af
folkskolans bästa lärjungar, med hjälp af;
litet privatläsning, icke utan framgång
konkurrerat med läroverkets femte
klas-sister. Blir realskoleexamen fastslagen
som villkor för inträde på de banor,
kommittén föreslagit, så kommer den
helt säkert att fordras för en mängd
privata anställningar, där man hittills
icke brytt sig om att fråga efter någon
examen.
Realskoleexamen blir då en mur
mellan underklassen och medelklassen.
Kommittén har medgifvit, att
folkskolans lärjungar skulle kunna klättra
öfver muren som privatister, om de
kunde bestå en extra pressning i examen,
för svår för läroverkets egna lärjungar.
De utvalda eliterna från skolan för
de nittio procenten af vårt folk skulle
som nådehjon komma till skolan för de
öfversta tio procenten. Gå vi målsmän
för underklassens barn utan protester in
härpå, ha vi då icke - förrådt
oskyldigt blod?
För oss måste lösen vara: folkskolans
Öfverbyggnader måste utvecklas så, att
afgångsbetyg från dem ger samma rättigheter
som medelklassens realskoleexamen.
Vi kunna gömma krafvet att
folkskolan i dess helhet skall vara läroverkets
bottenskola, men vi få icke lida, att man
med konstlade medel hindrar folkskolans
utveckling uppåt, ty då kväfves den
naturliga utvecklingen mot målet: att
skolorganisationen blir i möjligaste mån
sådan, att den förhjälper hvar och en att
nå den ställning i samhället, som hans
anlag ämnat honom till.
Men faran af en folkskolans
förkrympning hotar icke blott från läroverkens
sida. Den är lika öfverhängande från
en annan.
Vi folkskolemän ha länge fröjdat oss
åt de högre samskolornas utveckling,
emedan vi ha erfarenhet om nyttan af att
gossar och flickor undervisas tillsammans.
I de större städerna äro de högre
samskolorna ett slags reformläroverk, som
gifvit uppslag till nya sträfvanden för
ungdomens bästa.
Men dessa skolors namn har lånats
åt ett annat slag af skolor, som ha
mycket litet gemensamt med de nu omtalade
läroverken. Jag åsyftar dessa s. k. högre
samskolor, som upprättats eller hålla på
att upprättas i småstäderna och i
landsbygdssamhällena. De börja på
småskole-stadiet och sträcka sig en eller två
årsklasser öfver den egentliga folkskolan.
De äro sålunda nästan fullständigt
parallella med en vanlig folkskola och skilja
sig ifrån en sådan egentligen endast
däruti, att ett eller två främmande språk
läsas, samt att barnen äro valda med
hänsyn till föräldrarnas
förmögenhetsvillkor.
Så länge dessa skolor förde sin, vis-
serligen icke sorgfria, tillvaro utan andra
anspråk än att på föräldrarnas egen
bekostnad tillfredsställa dessas önskan att,
äfven i fråga om barnens skolgång, vara
litet förmer än andra, var icke så
mycket att emot dem invända. De uppstodo
och försvunno ofta af rent tillfälliga
orsaker.
Men på senare åren hafva från deras
målsmäns sida framkommit anspråk på
att få dem underhållna hufvudsakligen
af stat och kommun. Och många ha
lyckats få sin vilja- fram. I de större
städerna ha som bekant öfver- och
medelklassen sina skolor för sig och
underklassen sin för sig.
Framåtskridandets vänner ha länge beklagat, att den
offentliga uppfostran där är ordnad efter
kastbildningsprincipen, för att använda
J. O. Wallins term. Men genom nu
omnämda s. k. samskolor skulle denna
princip bli genomförd i äfven de nya
samhällena, som icke behöfva ha några gamla
ståndstraditioner att dragas med, och som
därför lättare borde kunna genomföra
den sociala samundervisningens grundsats.
Anspråken på anslag ha redan stigit
så högt, att det, som erhållits pr elev,
stundom är mångfaldigt mera, än hvad
som bestås åt folkskolelärjungarna. På
samma gång äro garantierna för
medlens användande vid de nya
»samskolorna» nedsatta till ett minimum.
Det är uppenbart hvad som måste bli
följden, om detta får fortgå.
De lyckligare lottades intresse i
förevarande samhällen samlas naturligtvis
omkring deras barns skola. Allt det bästa,
som står att få, skall komma denna till
godo: lokaler, materiell, lärarekrafter. De
förmögnare ha här makt att bestämma
alldeles som de önska. De för sociala
reformer intresserade äro i
småsamhällena mera sällsynta än annars, och om
de finnas, tvingas de ofta af omgifningen
att förneka sin åskådning. De små
»so-cieteterna» kunna öfva tyranni mot sina
medlemmar i långt högre grad än under
större förhållanden är möjligt.
Oegennyttigt arbete till försvar för de
fattiga barnens rätt att få samma andel
i den offentliga uppfostran som de
förmögnares barn erhålla, är sålunda här
icke annat än undantagsvis att räkna på,
i fall rörelsen i kastbildningsprincipens
banor en gång får fart i småsamhällena.
Ofta ha dessa samhällen därtill ringa
ekonomisk bärkraft, så att det, som
finnes öfver, sedan de förmögnare
tillgodosett sina behof, icke förslår ens för en
nödtorftig barndomsskola åt de fattigare.
Redan nu försummas folkskolan ofta
i småsamhällena, så att lästiden
afpru-tats till fyra månader om året. Få de
nya »samskolorna» frodas inom dem, så
blir halftidsskolan där snart fullständigt
genomförd.
Verkningarna häraf stanna ej inom
dessa samhällen. Hela landsbygden
omkring kommer uppenbarligen att efterapa
deras skolanordningar.
I stället för att de nya samhällena
kunde och borde gå i spetsen för utvecklingen
och genomföra upprättandet af
fullständiga realskolor för barn och
öfvergångs-åldern, gemensamma för alla
samhällsklasser, komma de sålunda att verka i
alldeles motsatt riktning, i fall de s. k.
samskolorna inom dem få understöd af
stat och kommun. De parallellt
arbetande skolorna komma att skapa
förhållanden å landsbygden, hvilka med
kraften af en naturlag nedpressa folkskolan
till en hal f tidsskola.
Men halftidsskolan är en fattigskola.
Ingen, som har omtanke om sina barns
framtid och ej därtill tvingas af
omständigheterna, låter dem under barnaåren
gå utan undervisning åtta månader af
året.
Mitt herrskap! Folkskolan står nu
vid en vändpunkt i sin utveckling.
Frågan gäller: skall den utvecklas till
en medborgarskola, som kan gifva våra
j svenska barn den intellektuella träning
l och den sedliga daning, som de äro
mottagliga för under barndoms- och
öfver-gångsåldern? Eller skall den reduceras
till en fattigskola^ Skall Johan Olof
Wallins ljusa framtidshopp för den svenska
ungdomen eller biskop Hedréns mörka
syn slutligen segra?
Svaret härpå skall gifvas af vår
riksdag, vårt ecklesiastikdepartement, våra
seminarier. Det beror af dessa
institutioners målsmän, hvilken vändning
utvecklingen skall taga.
Huru de komma att ställa sig beror
dock i väsentlig grad af våra
folkskollärare. Ha dessa öppen blick för målet
samt eftersträfva det enigt och med
energi, så skall realskolan,
medborgarskolan, d. ä. folkskolan segra. I motsatt
fall blir det kastbildningsskolorna, som få
öfverhanden.
Jag ber er besinna, att
kastbildniiigs-skolan är den sociala förvittringens och
degenerationens tecken; den sociala
samundervisningen åter är det varma
pulserande lifvets och den nationella
utvecklingens bana. Klasskolan är
hedendomens, den gemensamma
medborgareskolan är det kristna broderskapets
princip.
Jag är öfvertygad om att Wallins,
Geijers, Fryxells och deras medkämpars
eller det kristna broderskapets skolplan
mest tilltalar mötets medlemmar.
Därför ber jag mötet antaga följande
resolutionsförslag:
1. Skolor för Öfvergångsåldern, byggda på
egentliga folkskolans kurser, äro från såväl
pedagogisk som social synpunkt oumbärliga
för ett verkligt nationellt skolsystem.
2. För tillgodoseendet af olika
bildningsbe-hof bland ungdomen bör behöfligt antal
sådana Öfverbyggnader på folkskolan
upprättas dels af den art, att de mera odeladt
taga de ungas tid och krafter i anspråk,
såsom högre folkskolor och folkskolans
högre afdelning, dels sådana, att förvärfsarbete
kan utöfvas samtidigt med deras
användande, såsom fortsättningsskolor och
aftonskolor.
3. Högre folkskolan och folkskolans högre
afdelning böra så utvecklas, att
inhämtandet af deras kurser kvalificerar till inträde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
