Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 41. (1,137.) 14 oktober 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likhet med undertecknad genomgått samma
seminarium som S. N., vet bäst, huru
utmärkt träffande hans ord voro.
Vid genomläsandet af n:r 36 fästes
min uppmärksamhet af rubriken »Gröna
nöden». Hade jag icke förut af en
kamrat vid en resa genom solens stad hört
namnet i fråga, hade jag väl knappast
anat den gamla bekanta, som doldes
därunder. Ty på min tid, då
mästerverket stod i så hög kurs, att ett
»smädeord» mot detsamma skulle ådragit sin
man minst underbetyg i kristendom
och evig onåd hos vederbörande, var det
ännu otryckt och ägde inga gröna
permar. Hvad har en nutida seminarieelev
egentligen för svårigheter att slå i sig
»Gröna nöden»? Jag glömmer aldrig,
huru jag under en hel sommars ferier
på alla de stunder, då jag ej måste
hjälpa min gamle far med arbetet på
åkern, knogade och skref af den digra
lunta, som jag lånat af en äldre kamrat.
Att samla växter, hvilket läraren i
naturkunnighet uppmanat oss till,
medhanns icke alls: luntan måste vara i
ordning 1 september, annars blef det
»tordön». Hvad som grämde mig allra värst,
var dock, att jag just ingen nytta hade
af mitt knogande, ty samme man, som
har hedern af »Gröna nödens» utgifvande,
hade under ferierna med hjälp af
hektograf mångfaldigat en något nyare lunta.
Den innehöll 1 gross sidor, hade gula
permar och var nästan oläslig samt
således farlig för ögonen, hvadan jag ville
kalla den »Gula faran». Den kostade
hela 5 kronor men gick åt som smör
och bröd, ty den måste ägas af alla.
Och hvad äro 5 kronor mot en
sommarferie! Följande sommar utkom
»Gröna nöden», och som den till innehåll
och form skulle stå högt öfver »Gula
faran», fick äfven den en utmärkt
marknad, helst som den kostade endast 2
kronor, hvilket pris i guldsnitt var
utsatt på permen. Den företagsamme vän,
som kokat ihop soppan, gjorde god
affär. Naturligt är, att boken icke får
anses innehålla rektor B:s ord till alla
delar; genom den ideliga omkokningen
har soppan nog i ett och annat skiftat
smak.
Utan att förneka rektor B:s svagheter
ber jag få framhålla, att han, trots den
skrofliga ytan, hade ett faderligt hjärta
för sina elever. Kryperi, fjäsk och
jesuitkrumbukter voro hans fasa. Ställde
han stränga kraf på eleverna, så ställde
han ännu strängare på sig själf; hans
punktlighet såväl inom som utom skolan
saknar motstycke. Att eleverna i K.
vid hans flyttning till U. skulle höjt
jubelrop, är en svart lögn. Då han med
tårar i ögonen räckte oss handen till
afsked, kände vi, att vi förlorat en vän,
hvars välmening vi först efteråt fullt
uppskattade.
Att seminarieundervisningen i K. i
många afseenden behöfde reformeras, är
emellertid oomtvistligt. Sålunda var
läraren i matematik allt annat än
tilltalande. Den, som hos denne »fostrare»
sökte ynnest, behöfde endast förneka sitt
människovärde, kröka rygg och
krumbukta sig samt i tid och otid läspa sitt
»herr doktor, herr doktor». Hade alla
varit sådana, skulle seminarievistelsen
blifvit olidlig.
Med all respekt för den opartiskhet
och det nit, hvarmed undervisningen i
svenska språket bedrefs, måste jag
beklaga, att nästan ingen tid användes till
studium af litteratur och
litteraturhistoria, under det den genomtråkiga
grammatiken måste ord för ord inläras i
minnet. Hvilket gränslöst och själlöst
pluggande förekom icke i detta ämne! Mången
elev måste plugga till kl. 1 och 2 på
natten för att likväl vid terminens slut
få underbetyg för eländet.
Undervisningen i trädgårdsskötsel var
synnerligen otillfredsställande. Dess
teoretiska del bestod väsentligen af
herbarieläsning med uppgifter om att den och den
växten hörde till den och den klassen
och ordningen o. s. v. Hufvudsaken
tycktes vara att – tiden gick. Stor
konsekvens och opartiskhet följdes
onekligen vid betygsgifvandet. »Godkänd»
gafs nämligen hela linjen utefter,
oaktadt somliga elever före seminarietiden
genomgått trädgårdselevkurs och således
ägde vida större fackkunskap i ämnet
än läraren själf.
Ett obehagligt minne från Semis är
det åtminstone på min tid ännu rådande
tvånget att hvarje sön- och helgdag
infinna sig i kyrkan på särskildt härför
anvisad plats, hvilken under de två
första åren var en långbänk utan
ryggstöd, ställd i en af gångarna. Mången,
som kom från hemmet med vördnad
för den allmänna gudstjänsten, fick
härigenom formlig afsmak för densamma.</blockquote>
*
En lärare, som erhållit sin
utbildning under samme rektors ledning,
lämnar om sättet för »luntornas»
tillkomst följande upplysningar, hvilka
bestyrka det förut kända och med
rätta öfverklagade sakförhållandet, att
seminarieeleverna visserligen måste
hålla sig med luntor och drifva sina
»studier» efter dessa, men att de detta
oaktadt icke fingo luntorna för sig
dikterade utan nödgades, så godt sig
göra lät, efter lektionerna uppteckna
dem ur minnet – ett förfaringssätt,
som man har ganska svårt att
karaktärisera som annat än – grymhet.
<blockquote>Under min lärotid – skrifver han –
roade det mig att samla och jämföra,
dels med hvarandra, dels med den
pågående undervisningen så många
katekesluntor jag kunde komma öfver.
Somliga voro af respektabel ålder. Alla
voro, så vidt jag kunde utröna, skrifna
af elever, företrädesvis ur
mellanklasserna, hvilka (eleverna nämligen) ur
minnet upptecknat och uppställt det hela
så godt de förmått. I sanningens
intresse måste sägas, att rektor B., som
själf aldrig begagnade bok eller
anteckningar vid sina lektioner, ej heller tillät,
att under lektionen fick skrifvas något
(möjligen något enstaka uttryck). Vid
undervisningen brukade han nämligen
alltid genom frågor och svar förbereda
nästa lektionsuppgift och ansåg därför,
att inga anteckningar behöfdes.
Upphörandet följande lektion anslöt sig
också tämligen noggrant till det
förberedda. Luntorna tillverkades därför på
fritider, innehållet hämtades ur minnet,
och så blefvo de därefter. Jag känner
väl den »Grönas» tillkomst; den står,
hvad riktigheten angår, åtminstone ej
öfver de skrifna, efter hvilka den är
utarbetad. De i Svensk Läraretidning n:r
36 förekommande utdragen ur »Gröna
nöden» har jag eftersökt i flera luntor,
men jag har icke kunnat återfinna
någotdera i den angifna formen. Om de
i sådan form någonsin framkommit, kan
jag ju ej säga, men så mycket är
säkert, att uttrycket till st. 114 aldrig
fällts eller godkänts i min klass och
under den tid jag vistades vid
seminariet. Det skulle kanske ej sakna sitt
intresse att anföra dessa stycken i den
form, jag själf hört dem, men utrymmet
tillåter det ej.</blockquote>
I likhet med de båda föregående
insändarne förklarar en tredje, att
hvad eleverna än kunde ha att
invända mot rektor B. som
undervisare och ledare, så voro de dock
öfvertygade, att han vid
betygsgifvandet sökte vara opartisk.
<blockquote>Jag har äfven hört – skrifver han –
att seminaristerna i Uppsala i allmänhet
ha samma uppfattning.
Annorlunda förhåller det sig med en
lärare vid K. seminarium, som rektor
B., domkapitlet till trots, förskaffade
seminariet, innan han for sina färde.
Nämde lärare utgör ett slående exempel
på inkompetens bland seminarielärarne.
Då betyg af honom sättas, är det enbart
personlig gunst eller ogunst, som afgör
hurudant det blir. Det har inträffat,
att denne lärare redan i första eller
andra klassen fått ovilja för någon väl
begåfvad elev. För att då slippa att
inför hela klassen påtagligt visa sin
partiskhet har han under den stackars
ynglingens hela återstående seminarietid
(ända till 3 år) uraktlåtit att någonsin
till honom framställa en fråga eller att
någonsin gifva honom en uppgift, och
afgångsbetyget har han då kunnat låta
stanna vid det minsta möjliga.
Mest betänkligt är, att denne lärare
undervisar i två af seminariets
hufvudämnen och i ett biämne. Får nu en
elev af honom dåligt betyg i ett ämne,
så får han det också i de andra, detta
t. o. m. om han i något af dem skulle
vara alldeles särskildt framstående.</blockquote>
En lärare, »som har öfvervägande
goda minnen från Uppsala
seminarium», protesterar i en till oss
insänd skrifvelse på skarpaste mot
»det orättvisa och lögnaktiga» i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
