Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 42. (1,138.) 21 oktober 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 42
SYENSK LÄEAEETIDNING.
813
i korthet antydda verksamhet blifvit
vunnen, som föranledt centralstyrelsen att
vända sig till Herr Statsrådet med här
föreliggande framställning.
I den motion angående statsunderstöd
åt sockenbibliotek och med dem
jämförliga boksamlingar, hvilken föregående år
vann riksdagens bifall, hänfördes
skolbibliotek, d. v. s. lärjunge- och
lärarebibliotek, uttryckligen till de
boksamlingar, som borde genom dylikt
understöd befrämjas. Att folkundervisningen
för att kunna blifva rätt fruktbringande
behöfver en utfyllnad i form af väl
ordnade och flitigt anlitade
lärjungebibliotek, är lätt att inse. I riksdagens
skrifvelse framhölls ock med alldeles
särskild styrka vikten af »att kunna bereda
de unga möjlighet att erhålla en god och
sund läsning». I undantagsfall kan det
visserligen inträffa, att läslust
uppkommer äfven hos personer, som ej redan
i barndomen eller öfvergångsåldern lärt
sig älska boken. Men i stort sedt måste
lärjungebiblioteken anses vara den
grundval, hvarpå folkbiblioteken hafva att bygga
vidare. Lämnas de förra utan
omvårdnad, lär för de senare någon framtid
näppeligen vara att vänta.
En lika grundläggande betydelse för
folkbildningsarbetet tillkommer de
skolbibliotek, som närmast äro afsedda för
lärarne. Om ett dylikt bibliotek redan 1841
kunde betraktas som »ett oundgängligt
inventarium vid hvarje skola», så gäller
detsamma i vida högre grad i våra dagar.
För ett par mansåldrar sedan sattes
ganska allmänt folkskollärarens
hufvudsakliga uppgift däruti, att han skulle vara
läxförhörare samt på sin höjd därjämte
äfven läxförberedare. Numera ställer man
på honom vida större kraf; man fordrar,
att han skall verka utvecklande och
uppfostrande på sina lärjungar, och för
detta ändamål begär man, att han skall
meddela en åskådlig och
intresseväckande undervisning. Men härför kräfvas
vid sidan af de korta och sammanträngda
läroböckerna äfven andra och rikare
hjälpmedel; en lärare utan sådana är en
soldat utan vapen, en arbetare utan
redskap.
I vårt brödraland Norge har man visat
sig äga blick för denna sanning.
Enligt hvad centralstyrelsen erfarit, har
förslag om såväl stats- som
landstingsunderstöd åt undervisningsbibliotek där
varit af ecklesiastikdepartementet
Utarbetadt och förelagdt stortinget, ehuru
detta ännu ej hunnit behandla detsamma.
I Finland, hvars folkskoleväsen i mer än
ett hänseende kunnat tjäna som förebild
för åtskilliga större och mera lyckligt
lottade nationer, har man likaledes
beaktat detta oumbärliga
folkbildningsmedel. Efter hemställan af ständerna
uppfördes i statsverksregleringen för 1892
-1894 ett årsanslag af 17,000 finska
mark för åstadkommande af bibliotek
för folkskollärare och folkskollärarinnor,
och denna post har sedan kvarstått å
budgeten samt för perioden 1901-1904
blifvit höjd till 25,000 finska mark.
Under de första åren var
lärarebibliotekens antal inskränkt till ett eller några
få inom hvarje inspektionsområde, och
boksamlingen placerades då i den mest
centrala kommunen inom distriktet. Men
senare ha Sträfvandena gått ut på att
skaffa lärarne inom hvarje kommun sitt
eget undervisningsbibliotek, och denna
anordning lärer nu vara nästan
fullständigt genomförd. Det årliga understödet
åt hvarje sådant bibliotek har växlat
mellan 40 och 90 finska mark, hvilket
med hänsyn till den jämförelsevis ringa
omfattningen af Finlands litteratur på
ifrågavarande område ansetts något så
när tillräckligt.
Enligt centralstyrelsens uppfattning
gifves det intet medel, hvarigenom man
med så ringa kostnad och så kraftig
verkan skulle så väsentligt kunna
bidraga till folkskoleundervisningens och
den allmänna folkbildningens höjande
som genom uppmuntrande af
lärare-eller undervisningsbiblioteken. Skall
folk-skoleundervisningen förbättras till sin
inre halt och sitt däraf beroende
bildningsvärde, så måste man bereda
folkskolläraren lika väl som läroverksläraren
tillgång till för ändamålet behöflig
litteratur.
I fråga om betydelsen af de s. k.
folkbiblioteken (sockenbiblioteken,
församlingsbiblioteken, stadsbiblioteken,
arbetarebiblioteken m. m.) kan
centralstyrelsen inskränka sig till ett instämmande
i hvad härom blifvit anfördt i hrr Bergs
och Hammarlunds motion samt i
riksdagens därpå grundade skrifvelse.
Som verksamheten för dessa bibliotek
just för närvarande befinner sig i en stark
utveckling, hvars slutliga resultat ingen
ännu torde vara, i stånd att med full
säkerhet förutse, synes det önskvärdt,
att de bestämmelser, som kunna komma
att fastställas för beviljande af
understöd, blifva så affattade, att utvecklingen
erhåller tillräcklig frihet. Det kan eljest
lätt nog inträffa, att just de former af
biblioteksverksamheten, som äro allra bäst
anpassade efter de faktiskt förefintliga
behofven och därför inrymma de största
utvecklingsmöjligheterna, blifva i saknad
af statens uppmuntran, medan denna
åter på grund af bestämmelsernas
snäf-het förbehålles sådana former, hvilka
måhända under folkbildningsrörelsens
fortgång skola visa sig mindre
tidsenliga. Enligt centralstyrelsens
uppfattning gifves sålunda ingen anledning att
i fråga om understödets tilldelande göra
någon åtskillnad mellan
biblioteksanstalter med olika ledning eller af olika
organisation. Visserligen kan det vara
ganska antagligt, att somliga former
hafva företräde framför de öfriga. Men
dels komma i så fall deras fördelar nog
att göra sig gällande af sig själfva, i
samma mån som större erfarenhet
vinnes, dels torde det vara sannolikt, att
icke säga visst, att ett anordningssätt
lämpar sig företrädesvis för somliga
trakter af vårt vidsträckta och
olikartade land, ett annat åter för andra.
Sålunda har ju erfarenheten redan visat,
att man på vissa orter helst velat låta
skolrådet sköta biblioteksinrättningen,
medan man på andra föredragit
kom-munalnämden och på ännu andra
öfver-lämnat åt den enskilda företagsamheten
att åtminstone till en början taga hand
om saken och bana väg för dess vidare
utveckling. Likaså är genom
erfarenheten ådagalagdt, att den myndighet,
som fått biblioteksanstaltens vård sig
anförtrodd, på somliga orter ansett
lämpligt att gifva dess bokförråd en fast lokal,
att den på andra föredragit att fördela
detsamma i smärre samlingar, hvilka
cirkulerat mellan olika delar af anstaltens
område, och att den på ännu andra
pröfvat tjänligast att låta det bestå icke af
köpta böcker utan af förhyrda och
hvarandra efter regelbundna mellantider
aflö-sande s. k. vandringsbibliotek. Såsom i den
till grund för riksdagsskrifvelsen liggande
motionen blifvit påpekadt, räknar denna
sistnämda form för bokförrådets
anskaffande snart hundraåriga anor, ehuru
först våra dagars utvecklade
samfärdsmedel gjort dess vidsträcktare
användning möjlig. I Danmark har den,
såsom ock i samma motion anförts, på
ett alldeles särskildt sätt uppmuntrats
af staten. Efter sitt införande i Sverige
genom »Föreningea för folkbibliotek och
läsestugor» (» Folkbildningsförbundet»)
har den ock slagit synnerligen an såsom
i hög grad ägnad att inom aflägsnare
och fattigare trakter väcka håg för
läsning samt tjäna såsom ett slags
vågbrytare och förelöpare för de fasta
biblioteken.
Det enstämmiga erkännande, som
»vandringsbiblioteken» på kort tid vunnit, samt
i allmänhet de många nya uppslag, som
på folkbiblioteksområdet under senare
tiden framkommit, böra enligt
centralstyrelsens öfvertygelse utgöra en maning
att ej genom onödiga detalj bestämmelser
söka intvinga biblioteksrörelsen i på
förhand godtyckligt utstakade banor. Hvad
som för samhället måste vara hufvudsaken
är naturligtvis, att själfva ändamålet med
folkbiblioteken vinnes. I hvilka former
detta sker, bör i största möjliga
utsträckning Öfverlåtas åt de
bildningssökande själfva. Den enda
inskränkning i afseende å bibliotekens art, som
ligger i sakens natur och utan
vedervågande af dess framtid kan göras, är den,
att understöd af nu ifrågasatt slag
beviljas endast sådana bibliotek, som äro
med sockenbiblioteken till sitt väsende
jämförliga, d. v. s. sådana, som åsyfta
den allmänna folkbildningens höjande.
I öfrigt anser centralstyrelsen, i likhet
med motionärerna vid 1902 års riksdag,
att villkoren för erhållande af
statsunderstöd åt folkbiblioteken böra i tillämpliga
delar blifva likartade med de villkor,
som uppställts för statsunderstöd åt
sådana anstalter eller föreningar, som an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
