Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 42. (1,138.) 21 oktober 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 42
SVENSK LÄRARETIDNING.
815
dentföreningarna Verdandi och Heimdal
i Uppsala, dels af »Föreningen för
folkbibliotek och läsestugor»
(»Folkbildningsförbundet») i Stockholm, af sistnämda
organisation genom dess centrala
bokför-medlingsbyrå, hvilken varit verksam för
såväl skolbibliotek som folkbibliotek.
Utan statens uppmuntran och understöd
lärer dock detta af frivilliga enskilda
krafter bedrifna lednings- och
förmedlingsarbete hvarken kunna erhålla den
omfattning eller den kontinuitet, som för
sakens framgång kräfvas, hvadan äfven
för detta arbete bidrag af allmänna
medel måste anses vara behöfliga.
Den nödiga inspektionen öfver
statsunderstödda biblioteksinrättningar borde
enligt centralstyrelsens mening helst
uppdragas åt folkskoleinspektörerna. I den
för dessa utfärdade instruktionen äro
skolbiblioteken jämte öfriga
undervisningsmedel uttryckligen ställda under
deras tillsyn. Skulle betänkligheter möta
att åt folkskoleinspektörerna anförtro
uppsikten äfven öfver
folkbiblioteksanstalterna, torde dock denna uppsikt möjligen
kunna ordnas på hufvudsakligen samma
sätt som inspektionen öfver
statsunderstödda föreläsningsinrättningar, d. v. s. så
att länsstyrelserna, hvar för sitt område,
finge i uppdrag att utse
biblioteksinspektörer bland härtill skickade personer.
Med stöd af hvad sålunda blifvit
anfördt får centralstyrelsen såsom sin åsikt
uttala följande.
1. Det skulle för folkbildningens
utbredning och fördjupande vara af
synnerligen stor betydelse, om i enlighet
med riksdagens skrifvelse den 8 maj
1902 statsunderstöd lämnades åt
sockenbibliotek och med dem jämförliga
boksamlingar: dels åt »skolbibliotek»
(lärjunge-och lärarebibliotek), dels åt »folkbibliotek»
(sockenbibliotek, arbetarebibliotek m. m.).
2. Såsom villkor för statsunderstöd
åt biblioteksanstalt af ifrågavarande slag
torde böra uppställas:
att anstalten direkt afser den
allmänna folkbildningens höjande;
att den vårdas af en styrelse, som
förordnar bibliotekarie och ansvarar för
bibliotekets tillhandahållande under vissa
tider samt förbinder sig att underkasta
sig den kontroll, som k. m:t kan pröfva
nödig;
att dess styrelse vid ansökan om
statsbidrag visar, att tillgångar till minst
lika stort belopp som det sökta
understödet blifvit af kommunala myndigheter
eller från enskildt håll för ändamålet
ställda till dess förfogande.
3. Jämte det åt biblioteksanstalterna
i de skilda orterna utgående statsbidraget
bör understöd lämnas äfven åt
centrala organisationer, hvilka utgifva och
sprida förteckningar öfver lämplig
litteratur för de olika arterna af bibliotek
(lärjungebibliotek, lärarebibliotek,
folkbibliotek), förmedla inköp af böcker för
deras räkning, uppsätta och
tillhandahålla vandringsbibliotek åt de biblio-
teksanstalter, som däraf vilja begagna
sig, samt meddela af fackmän
utarbetade anvisningar angående bibliotekens
ändamålsenliga skötsel m. m.
4. Inspektionen öfver statsunderstödda
lärjunge- och lärarebibliotek bör utöfvas
af vederbörande folkskoleinspektörer; för
de statsunderstödda folkbiblioteken torde
den kunna uppdragas antingen åt dessa
inspektörer eller ock möjligen åt af
länsstyrelserna utsedda lämpliga personer i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
nu är stadgadt beträffande tillsynen öfver
statsunderstödda föreläsningsanstalter och
föreläsningsföreningar.
Stockholm den 15 oktober 1903.
Enligt uppdrag af
Centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärareförening
Dess verkställande utskott:
(Namnunderskrifter.)
Folkskolan och den sociala
rangen.
Hvad den sociala rangen ändå är
för en förunderlig makt i vårt kära
fädernesland!
Till dem, som oftast och tydligast
få erfara detta, höra folkskolan och
hennes lärarekår. Vid festliga
tillfällen sjungas visserligen bådas lof i
höga toner. Då är det på deras
verksamhet som vår nations framtid
i väsentlig mån beror. Men i
hvardagslag tänker och talar man, som
om denna verksamhet alls icke
funnes till, som om folkskollärarekåren
icke vore en kulturmakt, af hvilken
något kunde väntas och med
hvilken man därför borde räkna. Och
om man händelsevis möter en motsatt
uppfattning, så spärrar man upp
ögonen och repeterar förvånad den gamla
frågan: kan något godt komma af
Nas aret?
Det är i Sverige en från släkte till
släkte nedärfd dogm, att man måste
äga akademisk medborgarrätt för att
kunna erkännas såsom omdömesgill
i fråga om andlig odling. Prästen,
lektorn, läkaren och juristen,
professorn, doktorn, kandidaten, ja
studenten - alla lia de öronljud, till alla
lyssnar man med mer eller mindre
uppmärksamhet. Men
folkskolläraren! Han befinner sig under
strecket; att han skulle ha någonting att
säga, som vore vardt att höra, faller
in§en in.
Äro icke dessa utlåtelser allt för
bittra och öfverdrifna?
Vi skola icke själfva besvara denna
fråga; vi skola låta fäkta tala i vårt
ställe.
Vi stå i närvarande stund inför
den länge bebådade, länge förberedda
stora läroverksreformen. Att
folkskolans män med största energi
bidragit att drifva denna fram samt
med den största skärpa och
konsekvens häfdat dess bärande
grundtankar, skall man fåfängt söka
un-dandölja. Att reformen på ett lika
mångfaldigt som djupt ingripande sätt
berör folkskolan, hennes verksamhet
och utveckling, skall icke ens den
mest ytlige betraktare kunna
förbise. Nåväl, hvilken hänsyn har
man då vid reformens förberedande
tagit till folkskolan, och genom hvilka
medel har man sökt försäkra sig om,
att den viktigaste och mest
ömfat-t^nde bland alla våra
bildningsanstalter ej af det förestående
»reformerandet» måste taga svår och
obotlig skada?
Svar: man har för det ändamålet
icke gjort det allra ringaste. Man
har hvarken under förslagets
utarbetande, ej heller efter dess afgifvande
öfver någon enda punkt däruti
inhämtat folkskolemännens mening.
Folkskollärarekåren har i denna
folkskolans lifssak betraktats som vore den
luft.
Ett annat exempel, som icke är
mindre slående!
Årsbarn med svenska folkskolan
och hennes lärarekår äro skol- och
folkbiblioteken (»sockenbiblioteken»).
Folkskolans fäder och kraftigaste
befrämjar e (bland dem i första rummet
den snillrike P. A. Siljeström) äro
ock skol- och folkbibliotekens fäder
och kraftigaste befrämjare. Under
årtionden ha på många håll
folkskolans lärare under de mest förtviflade
omständigheter och under det segaste
motstånd från dem, som skulle vara
den akademiska bildningens
målsmän ute i bygderna, kämpat för att
hålla saken uppe. De ha behandlat
frågan på sina möten och i
skol-pressen, och slutligen ha de genom
sina representanter lyckats få
riksdagen att i skrifvelse till k. m:t
uttala sig för bibliotekens
understödjande af staten.
Under nästa år kommer med
anledning häraf skol- och
folkbiblioteksfrågan att föreläggas riksdagen
till afgörande. Utlåtande öfver
ändamålsenligaste sättet för densammas
ordnande ha infordrats från olika
håll. Man har icke blott begärt
yttranden från Folkbildn ingsförbundet
och studentföreningarna Verdandi och
Heimdal, hvilka alla tre i ord och
handling visat sitt lefvande intresse
för biblioteksverksamheten, samt från
Svenska sällskapet för nykterhet och
folkuppfostran, hvilket har för afsikt
att likaledes verka därför, utan man
har vändt sig äfven till en del gamla
organisationer, hvilka, efter hvad hela
världen har sig bekant, sedan lång
tid tillbaka äro fullkomligt sterila och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
