Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 43. (1,139.) 28 oktober 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
840
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 43
mot 7,962 nästföregående år, alltså en
ökning af 388.
I och för sig är detta antal
beaktans-värdt, och tillökningen är respektabel,
men den kunde vara ännu bättre, om
hvar man och framför allt hvarje kvinna
gjorde sin plikt. Låtom oss tillse, huru
det i så fall borde vara!
Hela lärarepersonalen vid rikets
samtliga folkskolor, mindre folkskolor och
småskolor utgjorde enligt den vid
innevarande års riksdag afgifna »berättelse
om hvad i rikets styrelse sedan sista
riksdagens sammanträde sig tilldragit»
15,947, hvartill komma 1,048 lärare och
lärarinnor, som undervisat endast i of
nings-ämnen, således tillsamman 16,995. Vårt
lands folkundervisningsanstalter räkna
sålunda - förutom seminarierna och
högre folkskolorna - i det allra närmaste
17,000 lärare och lärarinnor. Om nu
samtliga medlemmar af S. A. F.
tillhörde lärarekåren, skulle 49 % af denna
kår tillhöra nämda förening. Mem nu.
räknar* föreningen omkring 1,000
medlemmar, som ej tillhöra lärarekåren,
hvadan lärare och lärarinnor utgöra
endast omkring 43 % af hela kåren.
Hvarför stå 57 % utanför? På den
frågan får man nog olika svar, om man
tillspörjer de utomstående, men i de
flesta fall lyder svaret så: »Hvad tjänar
det till att gå in? Det går lika bra mig
förutan.» Till dem? som så tänka, vilja
vi rikta skaldens maning:
Tron ej, hvad håglösheten hviskar till er:
att striden är för hög1 för er förmåga,
och att den kämpas ut väl er förutan!
Ty om det nu verkligen förhåller sig
så, att det går bra dig förutan, så bör
du dock inse, att det går ännu bättre,
om du är med.
En och annan förmenar sig inte ha
råd att vara med. Intet skäl kan vara
ohållbarare än detta. Räkna ut, hvad
vi vunnit, sedan S. A. F. bildades, och
drag ifrån hvad du betalat ut till
föreningen, så får du se, om du inte har
behållning. Har du varit med i 20 år,
så har du betalt omkring 15 kr., ty
årsafgiften utgjorde i början endast 50 öre.
Men på dessa 20 år har du, om du är
folkskollärare eller lärarinna, fått tre
ålderstillägg å 100 kr. samt pensionen
höjd från 450 till 750 kr. Är du
småskollärarinna, så har du fått en
Idgstad-gad minimilön af 300 kr., två
ålderstillägg å 50 kr. samt ett
ålderdomsunderstöd på 200 kr. årligen.
Men allt detta har jag fått, fast jag
icke tillhört föreningen, invänder du.
Ja, nog är det sant, men kan du
också känna dig tillfreds med att på
detta sätt skörda, hvad andra sått?
Skulle du icke känna dig lyckligare
under medvetandet af, att äfven du gjort
hvad du kunnat för vinnande af detta
resultat? Har du någonsin sysslat med
frukt- eller blomsterodling, så vet du,
att den frukt smakar bäst och den blomma
doftar skönast, som du själf genom eget
arbete och omtanke frambringat. Så är
ock den penning, vi själfva förvärfvat,
mera värd än den, som andras
verksamhet tillfört oss.
Nu menar du kanske, att vi haft
samma förmåner, äfven om S. A. F.
icke funnits. Du behöfver bara jämföra
hvad som gjordes för folkskolan under
åren 1843-1882 med hvad som
uträttats åren 1883-1902 för att inse ditt
fullkomliga misstag härutinnan. Vill du
ha fullt opartiskt bevis härför, så
studera 1900 års riksdagsprotokoll, där
följande uttalande af landshöfding friherre
Palmstierna i Första kammaren återfinnes:
»Det har visserligen sagts af den sista
talaren (biskop Billing), att frågan härigenom
skulle blifva definitivt ordnad. Men dä man
känner, hvilken utmärkt organisation
folkskol-lärarne äga, kan man vara öfvertygad om,
att det icke skulle dröja länge, innan de
ytterligare funne på någonting, som de
ansågo sig1 väl behöfva.»
Att de af undertecknad kursiverade
orden syfta på S. A. F., lider intet tvifvel,
hvadan vi här ha ett ampelt erkännande
af föreningens betydelse.
Lone- och pensionsfrågorna för såväl
folk- som småskollärare stå fortfarande
på dagordningen och kräfva en slutgiltig
lösning. Skall denna lösning blifva
tillfredsställande, så att frågorna sedan
kunna hvila under något kvarts- eller
half sekel, fordras emellertid, att hvar och
en insätter den kraft, han eller hon
förmår utveckla i arbetet härför. Anser
man sig inte kunna göra mera, bör man
åtminstone kunna inträda som
»nummerkarl» och erlägga sin krona. Ty märk
väl, att äfven pengar behöfvas. Då
centralstyrelsen af årets ombudsmöte erhöll
i uppdrag att taga lönefrågan om hand,
faller det af sig själft, att den måste
föranstalta om en mängd utredningar,
som ej kunna åstadkommas utan dryga
kostnader, hvadan hvarje skärf är
välkommen och välbehöflig.
Ingen tvekan alltså! Ryck upp i ledet,
och du skall finna, att du behöfver de
förutvarande lika väl som de behöfva
dig.
Aug. Karlsson.
Folkskolan kontra
realskolan.
Då vi stå inför utsikten att snart
bli begåfvade med en ny skolform,
realskolan, kan det vara af intresse
att taga kännedom om den redogörelse
en tysk skolman, direktör M. Wittrich
i Leipzig, lämnat öfver realskolans
utveckling och inflytande på folkskolan i
Tyskland samt de erfarenheter, man
där gjort i fråga om hennes betydelse
som bildningsanstalt. Denna
redogörelse finnes intagen i »Deutsche
Lehrer-zeitung» och beledsagas med följande
anmärkning af redaktionen:
»Författarens anförande är af största betydelse,
och oaktadt det rör sig om blott
sachsiska förhållanden, är det
kännetecknande för hela Tyskland.»
Direktör Wittrich gör det påståendet,
att realskolan uttränger den högre
folkskolan,* och detta bevisar han sålunda:
År 1900 ägde Sachsen inalles 49 högre
folkskolor. Detta antal synes vid första
påseende vara förhållandevis stort för vårt
fädernesland, men tager man saken i
närmare skärskådande, så ter den sig
annorlunda. Lägges nämligen folkskolestadgans
måttstock pä de nu i Sachsen befintliga
högre folkskolorna, så reduceras de till ett
minimum, ja man kan nästan säga, att de
finnas till blott på papperet. De flesta af
dem ha blott det vackra namnet men lia
aldrig* nått den utveckling, folkskolestadgan
åsyftar, och anledningen härtill ligger däri,
att just vid den tid (1873), då högre
folkskolan blef i lag1 stadgad, realskolan
framträdde.
År 1876 funnos i Sachsen 13 realskolor
med 1,958 lärjungar, under det att år 1900
antalet dylika skolor utgjorde 30 och
lärjungeantalet 8,605. Sistnämda siffra hade
år 1901 stigit till 8,858, d. v. s. att under 25
år hade realskolornas lärjunge an tal ökats
med 352,3 %, medan Sachsens
befolkning-för samma tid växt med 55 % och de
skol-pliktiga barnen med 60 %. Till denna
oerhörda stegring af realskolans lärjungeantal
kan endast gifvas den förklaringen, att
realskolan sugit till sig en mängd gossar ur
sådana kretsar, som förut låtit sina barn
besöka folkskolan, ty lärjungeantalet i öfriga
högre skolor, gymnasierna, har icke
minskats utan tvärtom också ökats, om ej i så
påfallande grad som i realskolan. Det står
alltså fast, att realskolan undandragit
folkskolan en afsevärd del af hennes lärjungar.
De senaste 25 åren har en utomordentlig
ifver för upprättande af realskolor trädt i
dagen. Denna har också sina naturliga
orsaker. En af de viktigaste har utan tvifvel
varit regeringens frikostighet mot denna
skolform. Till hvarje realskola har nämli-
fen under vissa förutsättningar ett
statsbi-rag af 12,000 mark beviljats. För detta
ändamål upptog statsbudgeten år 1876 ett
anslag1 af 112,000 mark, och för närvarande
har man rad att offra 315,600 mark. Komme
så städerna Dresden och Leipzig, hvilka
hittills bekostat sina realskolor själfva, med
begäran om anslag*, så finge statskassan
kännas vid en ännu kraftigare åderlåtning.
Under det man. visat sig" så frikostig mot
realskolorna, hafva de högre folkskolorna fått
vara styfbarnet. Dessa sistnämda bekomme
till en början alls intet statsunderstöd och
erhålla än i dag1 intet annat än
ålderstilläggen åt lärarepersonalen.
Regeringens handlingssätt kunde ej verka
annorlunda än att befordra grundandet af
realskolor och minska, ja döda
församlingarnas intresse för de högre folkskolorna.
Favoriserandet af realskolorna föranledde år
1876 landtdagens andra kammare att genom
en deputation hos regeringen begära en
ingående pröfning1 af frågan, i hvad mån
realskolan inverkade förlamande på
folkskolans utveckling. Den anhöll likaledes, att
för den händelse en dylik skadlig inverkan
vore påvislig, regeringen ville taga i
öfvervägande, om denna uppvägdes af
realskolans nytta eller ej. Ja, man gick så långt,
att man af regeringen begärde en plan,
genom hvilken realskolors inrättande för
framtiden kunde regleras.
Huru rättmätig* denna begäran var,
inses till fullo af hvar och en, som är
något bevandrad i den tidens
skolhistoria, då realskolorna sköto upp som
svampar ur jorden. Regeringens representant i
landtdagen d:r Schlömilch tillstår också, att
en stark »feber» för grundandet af realskolor
varit härskande, och egendomligt nog er-
* Med högre folkskolan menas här den i
Sachsens folkskolestadga föreskrifna arten
af folkskola, som omfattar tio årsklasser
(åldern 6-16 år) och meddelar undervisning
i ett eller två främmande språk förutom de
vanliga skolämnena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
