Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 50. (1,146.) 16 december 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
974
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 50
i denna prästgård under den gamle d:r
EIS dagar. Han var i ordets
vidsträcktaste betydelse en karolin. Såsom
bevis på hans kropps- och själskraft
anföres, hurusom han kunde hålla
husförhör från kl. 9 på morgonen till 9 på
aftonen utan minsta afbrott, utan att
hafva på en minut lämnat sin plats.
D:r R. bevistade flera riksdagar såsom
ledamot af prästeståndet.
Efter att hafva under ett år haft plats
såsom informator å Kåfalla bruk i Örebro
län återvände Carl Jonas till Uppsala,
där han undangjorde de förberedande
pröfningarna för studier till graden.
Jämte sin läsning idkade han med
synnerlig ifver gymnastik, fäktning och
likartade manliga idrotter. Han tillskref själf
dessa öfningar, att han ej fallit offer
för den i familjen ärftliga bröstsjukdom,
lungsot, för hvilken hans broder Oskar -
ledaren och i viss mån grundläggaren af
Uppsala berömda studentsång - tidigt
dukade under. Af naturen utrustad med
stark kroppsbyggnad utvecklade
Meijerberg sig i detta fall ytterligare, så att
han vann en ovanligt hög grad af
manlig kroppskraft. Vid de många täflingar,
han utstått i brottningar och andra
dylika kraftprof, fann han aldrig sin
öfverman. Många anekdoter förtäljas
om, huru han, drifven af sitt ridderliga
lynne och litande på sin kroppsstyrka,
tog de svagares parti och kväste
öfver-modet.
På 1870-talet tilldrog sig följande,
som här må berättas såsom ett bidrag
till M:s karakteristik.
Meijerberg färdades på en ångbåt pä
Göta kanal, då han från salongen får
höra klagande rop från fördäcket. Det
upplystes, att någon fallit öfver bord, och
ett mörkt föremål på vattnet bekräftade
uppgiften. M. kastade af sig kläderna,
hoppade ned i kanalen, som här var
ganska bred, och störtade upp på den
palissaderade strandbrädden, därifrån han
ilade till det ställe, hvarest han
uppfångat den mörka punkten, ett godt
stycke väg, emedan fartyget ej kunnat
så fort stoppas. Han kastade sig åter
dykande i sjön och slutet blef, att han
kunde återföra den öfver bord fallne
gossen räddad till sin förtviflade moder.
Genom medpassagerare har denna eljest
föga kända händelse blifvit bekantgjord.
Omkring 1840 erbjöds åt Meijerberg
en plats som lärare vid en i Fagerreds
socken af Hallands län upprättad
privatskola. Här vistades han i tvänne år,
och vid en examen i skolan, som
bevistades af dåvarande biskopen Bruhn,
ådrog han sig synnerlig uppmärksamhet
för sin lärareskicklighet. Det var väl
ryktet härom, som vållade, att han vid
färden genom Göteborg på återresa till
Uppsala beslöt kvarstanna i cten
förstnämda staden för att gemensamt med
tvänne jämnåriga - sedermera
kyrkoherden Grevillius och löjtnanten
Törnsten - grunda en privat läroanstalt.
Så uppstod .1842 eller 1843 Göteborgs
realgymnasium, hvilket sedermera, öfver-
gånget i andra händer, blef ett af
vårt lands största och förnämsta
enskilda läroverk. I en skolstyrelse af tre
alternerande rektorer kunde dock
näppeligen brytningar undgås, och så beslöt
Meijerberg år 1845 att grunda en egen
skola, hvilken under namn af
»Meijer-bergska läroanstalten» fortlefde under
M:s egen ledning närmare 20 är och
utöfvade ett icke ringa inflytande på
bildningen inom det samhälle, där den
verkade. Här undervisades och uppfostrades
nämligen söner ur många bland
Göteborgs förnämsta familjer, och flera af
dessa hafva sedermera såsom män
intagit framstående platser både inom
kommunen och staten.
För Meijerbergs kraftiga och
verksamma natur var det dock ej nog med
att vara skollärare. Inga större rörelser
inom samhället kunde vara honom
främmande. Han var en gifven deltagare i
gymnastiksällskapet, i bildningscirkeln, i
frivilliga brandkåren m. m. samt senare
i frivilliga skarpskyttekåren och andra
liknande föreningar.
Så var han ock en Själfskrifven
medarbetare vid ombildningen af Göteborgs
folkskoleväsen vid slutet af 1850 talet och
ingick sedermera såsom ledamot i stadens
allmänna folkskolestyrelses pedagogiska
afdelning.
Slöjdföreningens skola har för sitt
ursprung att tacka honom, som under
flera år gaf skolan ej blott kostnadsfri
undervisning utan ock fri lokal.
Under åren 1861 och 1862 var M.
till-förordna^d folkskoleinspektör in örn.
Göteborgs och Bohus län, där han ryckte
upp såväl folkskolan som hennes
närmaste styrelser, skolråden. Hvad M.
såsom skolinspektör inom Bohuslän
uträttat, ses bäst af hans till
ecklesiastikdepartementet afgifna berättelser.
År 1863 kallades Meijerberg att
öfvertaga inspektionen öfver Stockholms
folkskolor, sedan de ett par år förut
blifvit ombildade.
Hvad han här under sin oförtrutna
verksamhet uträttat, därom skola
kommande tider bära vittne.
Sv. Aug. Kinnwall.
Meijerberg som nydanare af
hufvudstadens folkskoleväsen.
Det var år 1862. Den, som skrifver
dessa rader, var då en 12 års pilt och
gick i Adolf Fredriks folkskola i
Stockholm. Skollif vet står ännu lifligt för mitt
minne. I det ännu befintliga
tvåvåningshuset Kammakaregatan 8 (numera 28), en
tr. upp, hade samtliga folkskolans gossar,
uppgående till ett antal af inemot 150,
sin lokal. Tvänne rum disponerades. I
det inre och större sutto vi till ett
antal af omkring 100 tätt sammanpackade
på s. k. långbänkar, de äldsta i salens
aflägsnaste del, de yngre närmast kate
dern. Ståndpunkterna hos denna skara
voro mångahanda. Detta märktes nog,
i samma stund det egentliga skolarbetet
för dagen började. Upp ur bänkarna
rusade, på ett gifvet tecken af läraren,
en stor mängd till olika delar af
rummet. Kring en gammal karta i ett hörn
samlades en grupp. Med hufvudena
tillsamman kring några uppslagna böcker
»arbetade» nå,gra af de äldsta, somliga
sittande, andra liggande på knä på de
långa sittbänkarna och begagnande
närmaste grannen som stöd för sina
armbågar. I andra delar af salen räknades
eller skrefs eller lästes högt innantill,
allt under ledning af monitorer. Här
och där luggade eller nöp man
hvarandra i smyg; på ett annat håll åter
mutade man monitören med knäck och
karameller - allt under det att läraren
gick omkring i salen för att tillse, att det
arbetades ordentligt, eller ock var
sysselsatt med att förhöra enskilda barns läxor.
Ett beständigt sorl och »stim» rådde.
Man. kan ej påstå, att någon fick sin
individualitet undertryckt eller sin
frihet så värst kringskuren i detta
krafternas fria spel. Ett par eftermiddagar
i veckan samlades vi äldre - ifall vi
hade lust därtill - i det större rummet
och sjöngo för en af de båda lärare, som
skolan då bestod sig, så godt våra
strupar förmådde under ackompanjemang af
en gammal skrällig piporgel: »Sjung om
studentens lyckliga dag!»
En viktig del af skollifvet -
åtminstone för oss pojkar - utgjorde fri
stunderna. De voro inte många, men hvad
som fattades i mängd uppvägdes rikligen
genom längd. Under den ett par timmar
långa middagsledigheten samlades vi till
lekar, hvilka ej alltid voro af
oskyldigaste slag. Slagsmål hörde, bokstafligt
taladt, till ordningen för dagen, och ej
sällan levererades på aflägsna gator och
gårdar på förhand planlagda bataljer
mellan olika skolor, därvid blod ofta flöt.
Något ungdomens öfvervakande under
fristunderna kom aldrig i fråga. Denna
sak ansågs väl på den tiden näppeligen
ingå i en lärares skyldigheter.
Lägger man till det nu anförda den
allmänna bristen på ordning och
snygghet i dåtidens skollokaler, bristen på
ordning och disciplin bland lärjungarna,
skpl-materiellens usla beskaffenhet,
lärarekrafternas otillräcklighet, lärarnes dåliga
aflöning och låga sociala ställning,
ringaktningen för folkskolan m. m., så torde
man äga en i det hela trogen, om ock
i grofva drag tecknad allmänbild af
folkskolan i Stockholm i början af 1860-talet.
Med den för ögonen skall det bli lätt
att fatta hvad C. J. Meijerberg uträttat
som skolväsendets nydanare, och det är
uteslutande i sådant syfte den meddelats.
Det oordnade kaos, hvari
hufvudstadens skolväsen befann sig, insågs och
behjärtades af mången f olkuppl
renings-vän. Stockholms första
folkskoleöfver-styrelse, $om hade sitt första
sammanträde den 23 januari 1862, var fällt
medveten om, att, en omgestaltning var
af nöden, och utförandet af denna upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
