Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (1,148.) 31 december 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1,026
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r52
tanke för dess bästa har städse besjälat
honom, och som ett exempel därpå
behöfva vi endast erinra om det stora
pedagogiska biblioteket, som är en dyrbar
gåfva från honom till Gäfle och
Gestriklands lärarepersonal. Vid sina besök
visste han att uppträda på ett sätt, som
kräfde aktning, på samma gång det
vittnade om faderlig blidhet, och möttes
han någongång af misstro eller rent af
vrånghet, vann han genom klokhet och
högsinthet sina motståndare, så att de
snart lärde akta, ja ofta högt värdera
honom. Och hans deltagande för lärarne
inskränkte sig icke blott till att råda
och stödja vid uppfostrings- och
undervisningsarbetet utan han var städse
villig och redo att lätta personliga
bekymmer och undanrödja svårigheter.
Också har det varit gripande stunder,
då den i skolarbetet grånade inspektören
gjort sin sista rund genom skolorna och
talat manande afskedsord till barnen
samt hjärtligt tryckt lärarnes och
lärarinnornas hand. I ett föregående
nummer omnämdes helt kort, huru som han
infann sig vid Valbo lärarepersonals
Skolmöte den 5 dennes och där sade
alla farväl. Mötets ordförande,
folkskol-lärarea K. E. Eriksson, frambar därvid
å egna såväl som å kårens vägnar ett
oskrymtadt tack till den värderade
inspektören, som alltid varit en faderlig
vän, hvarpå kontraktsprosten Lund vik
uttryckte sitt och skolrådets varma
välönskningar om en fridfull afton efter en
lång, hedrande arbetsdag.
När han så för sista gången tryckt
lärarnes hand, trängde sig på alla den
tanken, att med honom miste folkskolan
i Norrland en banbrytare, en vägröjare
som få, Hjalmar Petres oförfärade
medkämpe i striden med misstänksamhet
och afvoghet mot svenska folkskolan,
hans skötebarn, och det fanns nog ingen,
som ej önskade Guds välsignelse öfver
hans lifsgärning samt ljus och glädje åt
hans ålderdom. -rg.
Fängelsepredikanten Carl Edquist är
den, som skall på sina skuldror upptaga
manteln. E. är född i Byske af
Västerbottens län den 20 december 1870. Till
sitt tjugonde år förde han här i en
ståtlig nordisk natur kroppsarbetarens sunda
lif, lärde känna och älska befolkningen
samt beslöt ägna sitt lif åt dess
utbildning. Han ingick därför vid
Fjellstedt-ska skolan i Uppsala och tog
mogenhetsexamen där 1896. Redan året därpå
kunde han vid nordsvenska universitetet
aflägga teol. filosofisk examen och 1899
dimissionsexamen. I maj 1900 tog han
folkskollärareexamen vid Uppsala
seminarium och blef samma månad efter
aflagd prästexamen prästvigd inför
domkapitlet i’Hernösand.
I det nordligaste stiftet hade han nu
från juni 1900 till augusti 1901
anställning som vice psstor och vice
komminister i Byske och Nederkalix pastorat.
Ar 1901 kallades han till skolpräst i \
Katrineholm, där han i tre terminer fick j
arbeta under väl ordnade
skolförhållanden. Här liksom i hembygden vann han
stora sympatier. Under denna
verksamhetsperiod företog han med statsanslag
en studieresa till Danmark och Norge
for att taga kännedom om de åtgärder,
som där vidtagits för att bevara
ungdomen från sedliga förvillelser efter slutad
skolgång.
Den l januari 1903 konstituerades
han till fängel&epredikant vid
länsfängelset i Gäfle och här fick han tillfälle
att draga fördel af sina iakttagelser
under resan. De kommo honom ock väl
till pass, då han blef sekreterare i K. F.
U. M. i Gäfle. I denna egenskap har
han framgångsrikt ägnat sig åt arbetet
för ungdomen.
Från flera håll uppmanades han att
söka inspektörsbefattningen efter d:r
Insulander, och han skall hafva blifvit af
denne varmt vitsordad till ’uppdraget.
Då han är ett folkets barn, själf om
också kort tid burit folkskoledagens
tunga och hetta samt har kärlek till
uppfostrarekallet, bör lärarekåren hafva
skäl att kunna med fullt förtroende vända
sig till honom liksom till hans
företrädare. För att sätta sig yttermera in i
sin nya uppgift har han för afsikt att
snarast möjligt företaga en studieresa
till utlandet. S.
Låt dina straff likna dem, den liflösa
naturen pålägger - låt dem vara
oundvikliga! Den heta askan bränner
barnet första gången det rör därvid; hon
bränner det andra gången; hon bränner
det tredje gången; hon bränner det
hvarje gång; och det lär sig ganska
snart att icke röra vid het aska. Om
du är lika konsekvent, om de resultat,
du sagt ditt barn komma att följa på
den eller den handlingen, också med
samma oföränderlighet följa, skall det
snart lära sig vörda dina lagar lika högt
som naturens. Herbert Spencer.
#
Själen kan likt kroppen icke smälta
mer än en viss mängd, och öfverhopar
man henne med fakta snabbare än att
hon kan smälta dem, uppkastar hon dem
snart igen. I stället för att de skulle
infogas i den intellektuella byggnaden,
falla de ur minnet, så snart den examen
är öfverstånden, för hvilken de
inhämtades. Herbert Spencer.
Yid årsskiftet.
Så stå vi åter vid en årsgräns och
manas, innan vi taga steget öfver
densamma, att blicka tillbaka och
anställa pröfning. För uppfostraren icke
minst gäller det i första rummet
själf-pröfning. En anvisning om, hur sådan
själfpröfning kan göras hälsosam, gifves i
den apostoliska maningen, att en hvar
måtte pröfva sin egen gärning och se till,
att han i sig själf måtte hafva sin
berömmelse och icke genom andra. Sådan
»berömmelse i sig själf» äger vår lifsgärning,
endast då den utmärkas af en inre halt,
som bär prägeln af vårt eget
personlig-hetslif, hvilket formas under ihärdigt
arbete och ärlig strid.
Antag nu, att den enskilde läraren vid
pröfningen af sin gärning kommer till så
vackert resultat, att hans samvete bär
honom vittnesbördet: min skola är min
värld, så är detta dock intet säkert
kriterium på, att denna gärning bär den äkta
prägeln. Det kan helt enkelt vara
vittnesbördet om en andlig trångboddhet.
Sådan trångboddhet verkar alltid hämmande
på personlighetsutvecklingen, skulle än
rummet, som stänger anden inne, vara ett
så heligt rum som det af skolsalens fyra
väggar begränsade. Äfven den andliga
trångboddheten lider af sitt
inneboendesystem, som verkar demoraliserande. Det
är i synnerhet tvänne inhyses, man där
ofta påträffar: den ena är den skenfromma
själftillräckligheten och den andra den
pösiga öfversittaren.
De »stilla i landena» ha alltid kunnat
påräkna sin berömmelse. Men dessa
oändligt stilla inom Sveriges lärare- och
lärarinnekår, hos hvilka allmänandan ligger
slumrande, och som själfva icke vilja med
rörelsen af ett finger bidraga till den
allmänna utvecklingen af vår svenska
folkskola utan på sin höjd förmå sig till att
njuta de mogna frukterna af andras
arbete, de få finna sig i att bli hänförda till
den kategori af människor, som »hafva
sin berömmelse uti andra». Intresset för
den egna klassen eller skolan å ena sidan
och för den svenska folkskolans och
folkbildningens höjande, för enighet och god
anda inom den kår, man tillhör, för
förbättring icke blott af egen utan ock af
kamraters ställning å den andra äro visst
inga motsatta intressen, de verka blott
kompletterande och uppryckande på
hvarandra.
Då Svensk Läraretidning nu enligt
gammal sed meddelar en kort revy öfver
de viktigaste händelserna och företeelserna
från den svenska folkskolans fält under
det gångna året, så sker det i dubbelt
syfte. Såsom dessa händelser förut under
årets lopp ropat, så vilja de nu än en
gång med förenade röster till alla svenska
lärare, stockholmare såväl som
göteborgare, småländingar såväl som
norrbottningar, ropa sitt: Kommen ihåg, att I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
