Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 6
Bandet av signaturen -l- avser tydligen antingen den mindre geografien eller den större geografien del I med landskapsbeskrivningar. I editionen utan land skapsbeskrivningar däremot, vilken synes vara okänd för signaturen, bar Fr. Berg just tillämpat den framställningsmetod, som signaturen förordar. Där ar hela Norrland behandlat som ett helt, och dess olika naturliga områden skildras var for sig som enheter utan sön-derstyckande på de särskilda landskapen. På samma sätt uppdelas Svealand och Götaland i sina naturliga områden, som var för sig beskrivas i ett sammanhang. För landskaps- liksom för stifts- och länsindelningarna redogöres i översikter vid slutet av de tre huvudavdelningarna.
Denna edition utan landskapsbeskrivningar utgavs ursprungligen för att tillmötesgå önskningarna i Stockholms folkskolor. Där har den också haft sin huvudsakliga användning, tills den för några ar sedan undanträngdes av en lärobok av en annan författare. Den därmed minskade avsättningen har gjort, att något omtryck icke blivit behövligt under de senare aren. Den befintliga 9:e upplagan måste därför erkännas vara i vissa avseenden föråldrad. Men om någon starkare efterfrågan åter skulle uppkomma, skola vi givetvis ombesörja ny efter nuvarande förhållanden rättad upplaga av även denna edition, liksom förut skett med parallelleditionen med landskapsbeskrivningar och den mindre geografien, vilka fortfarande ha stor användning i landsortens skolor.
Stockholm den 21 jan. 1924.
C. E. Fritzes Aktiebolag Erik Lindman.
En episod.
Småskollärarinnornas tack till Sven Nylund framfördes genom Karola Pålsson vid fästen å hotell Anglais den 6 januari 1924 med ungefär följande ord.
Det var vid Sveriges allmänna folk-skollärarförenings ombudsmöte i Stockholm 1910. Efter slutade förhandlingar voro deltagarna samlade till festligt samkväm ute på Skansen i Höganlofts festsal. Borta i ett hörn av salen stå ett par småskollärarinnor och diskutera med bekymrad min planen: att i samband med det stora nordiska skolmötet, som skulle taga sin början nästa dag, anordna ett småskollärarinnemöte. När de stodo där rådvilla, närmar sig dem en herre med förstående min. Det var dåvarande sekreteraren i S. A. F., Sven Nylund. Efter en stunds samtal med honom om det tilltänkta mötet synas alla hinder och svårigheter som bortblåsta, och de båda småskollärarinnorna känna sig fulla av mod och tillförsikt. Undertecknad, den ena av de två lärarinnorna kunde, efter det undervisningsrådet Nylund avlägsnat sig, ej undertrycka sin tacksamma förvåning över det intresse, S. A. F:s sekreterare visat för en sak, som rörde
småskolan. Gustava Landberg, den andra av de två, yttrar då med känsla och övertygelse: »Ja, ser du, där ar en man, som känner med småskolan och dess kar». »En man, som känner med småskolan och dess kar», upprepade jag åter och åter för mig, och de orden etsade sig in i mitt minne och ingåvo en känsla av trygghet och förtroende, som verkade på en gång välgörande och eggande till verksamhet.
Under de ar, som gått, har denna känsla aldrig rubbats utan tvärtom ständigt ökats, även då undervisningsrådet Nylund intagit ståndpunkter och uttalat meningar, som jag och mina kamrater icke fullt delat eller förstått. Prövar jag mig själv med frågan: hur har detta varit möjligt? blir svaret: Jo, undervisningsrådet Nylund har alltid visat sig ha vilja att tänka högt om småskolan och dess uppgift och vilja att bli denna kärlek trogen.
Genom mina enkla ord tala därför tusentals tacksamma småskollärarinnor. Alla vilja de saga Eder, hr undervisningsråd, sitt jublande tack därför, att Ni sa känt Eder samhörighet med dem, att Ni icke slagit Eder till ro med att arbeta för att ge en lyftning åt den egentliga folkskolan utan trängt djupare ned.
Småskolan liksom småskollärarinneutbildningen hör till de lyckliga, som vuxit upp under hårda villkor och som fått kämpa och alltfort få kämpa för sin tillvaro, men som därför också gått framåt i styrka och utveckling. Denna ständiga strävan att gå framåt, att övervinna sådant, som kan ge anledning till missnöje, samt att söka finna lösning framför allt på frågor, som röra var utbildning och fortbildning, har givit liv och lust åt arbetet, som tagit sig uttryck på olika sätt. Vilken betydelse har det då icke för detta arbete, att den, som står som målsman for vår utbildning, alltid gör intryck av att veta mer an andra om det ämne, som ar å bane, att alltid ha satt sig in i sakens alla sidor fore framläggandet av sina på rent objektiva grunder fotade förslag i föreliggande frågor. Undervisningsrådet Nylunds överlägsna sakkunskap och logik har dessutom till bundsförvant en framställningskonst, under vars nyktra saklighet vibrerar den lidelse, utan vilken ingen förmår att övertyga och vinna makt över själar. Sådan se vi småskollärarinnor den man, som i Sverige står som ledare för småskollä-rariiineutbildningen och därmed också för småskolan. När vi nu till Eder, hr undervisningsråd, uttala vår tacksamhet, må vi då också känna det som en helig plikt att alltmera hängivet verka för den skola, som utgör grunden, på vilken det sedan skall byggas allt högre och högre. Ännu några ars förlopp, och det skall sa helt visst ha kommit mera in i medvetandet, att småskolan med dess nuvarande särskilda utbildning av lärarkrafter ar en institution, som kan och bör leva för att efter måttet av. sina
krafter bara sten till den gemensamma stora byggnaden: Sveriges folkskola.
I den övertygelsen har jag kant mig fast, allt sedan jag 1910 i Höganlofts fästsal för första gången sammanträffade med Eder och hörde Eder yttra några ord om småskolans framtid i värt land. Lycklig ar jag över att redan på denna tidpunkt ha förts samman med en av folkskolans målsmän, hos vilken entusiasmens glöd för den första undervisningen var nog stark att som en strålkastare lysa upp vägen och visa malet.
Våra folkskolförbund.
Riksens farbröder ha nu samlats i Stockholm igen. Man har tågat till rikssalen, bockat for kungen och hållit vackra tal, och statsverkspropositionen har inlämnats åt kamrarna att begrunda. I dessa dagar kommer troligen farbrödernas arbetsbörda att ytterligare betungas. Nu ha slussarna öppnats, och motionsfloden börjar att strömma. Tidningarna bringa oss nu de första meddelandena härom, däribland några, som särskilt angå oss skolmän. Hovrättsrådet Ekman frambär sju motioner angående folkskolväsendet.
Av de kortfattade tidningsnotiserna kan man ganska väl utläsa, varåt det lutar. Det gäller att söka lätta på de besvärliga bestämmelserna om förlust av statsbidrag för tredskande församlingar, oppna tillfälle för sådana att även slippa ifrån fortsättningsskolan samt beskära folkskolinspektörernas rätt och lägga makten hos domkapitlen. Vidare bör naturligtvis lärarnas boställsordning revideras, och skolöverstyrelsen och inspektörer förständigas vaka över att sträng sparsamhet iakttages vid byggande av skolhus och lärarbostäder, m. m. i samma stil. Nu har ju hr Ekman m. fl. sa länge arbetat ute i de mörkaste bygderna för att klargöra för förtryckta bönder och arbetare vilken landsplåga skola, lärare och inspektörer blivit. Snart samlas, på själva bondetågsdagen, deras egen lilla riksdag, och nu gäller det för hr K. J. Ekman att träda fram inför landet och slå ett stort slag för sin stora, kulturfrämjande sak. Här har gått för fort i gamla Sverige. Fram med halvtidsläsning och katekes igen, och håll skolfolket på mattan!
Att dessa motioner skulle komma att vinna något gehör inom riksdagen tilllåter jag mig betvivla. Lyckligtvis finns där gott om män, som företräda en helt annan åskådning an hr Ekman och som flera gånger förut vant dövörat till åt sådana locktoner. Jag hoppas, att motionerna, då de en gång skola behandlas, bli tillbakavisade med det eftertryck, som ar lämpligt. Men om sa sker, ar ju ändå inte allt väl beställt. Det finns ett gammalt ord som säger, att blott en osanning upprepas tillräckligt många gånger, sa blir den sanning till slut. Sa kan det gå också här. Arbetet ute i byg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
