Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 6
SVENSK LÄRARETIDNING.
107
dervisning. Man har med andra ord överskattat betydelsen av vardagsläsningen å ena sidan och varannandag^läsningen å den andra. Man har låtit denna faktor Hiva den allena avgörande, utan att taga tillräcklig hänsyn till andra inverkande faktorer.
Jag vill icke, lika litet som någon annan, bestrida, att vardagsläsningen i regel måste vara den bästa skolformen, där sådan kan, på grund av förhandenvarande förhållanden, med fördel tillämpas. Sådana förhållanden föreligga i städer, större samhällen och tätt befolkade bygder. Men jag bestrider lika bestämt, att denna skolform under alla förhållanden ar for barnens fysiska och andliga fostran den bästa. Jag påstår till och med, att den i många glest befolkade trakter, särskilt i mellersta Sverges skogsbygder, ar den sämsta och i många fall kan bliva till verklig skada för barnen.
Det ar därför enligt mitt förmenande en olycklig och oriktig huvuduppdelning av skoltyperna i »huvudformer» och »undantagsformer». Någon annan uppdelningsgrund for olika skoltyper behöver icke finnas an den, som grundar sig på den bästa möjliga uppfostran av barnen, fysiskt och andligt, under de olika förhållanden, i vilka barnen leva. En skoltyp med varannandagsläsning for barn i en glest bebyggd skogstrakt måste sålunda i de flesta fall betraktas såsom en för deras förhållanden fullt lika god skoltyp som en modärn folkskola i ett rikt stadssamhälle.
Ur pedagogisk synpunkt, ur synpunkterna av att under givna förhållanden bereda barnen bästa möjliga undervisning och uppfostran, borde uppdelningen snarare vara den, att som högsta skoltyp vardagsläsningen i vissa fall vore obligatoriskt föreskriven, liksom den i vissa fall borde vara förbjuden och slutligen under vissa omständigheter på vissa villkor endast tillåten.
Betraktas problemet från den hygieniska sidan av saken, synes en sådan uppdelning an mer berättigad.
Jag har redan antytt, hurusom man icke ens tyckes ha gjort ett försök att bestämma de gränser, inom vilka vardagsläsningen borde få förekomma, for att icke barnen skulle utsättas för fysisk och därav följande andlig överansträngning. Det förefaller vidare, som om, då det gäller medgivande av användningen av undantagsformerna, högre och lägre skolmyndigheter ha en benägenhet att i det längsta följa skollärarintresset, som vill driva heltidsläsningen även i rent orimliga fall, mot befolkningen, som kämpar om sina barns hälsa och liv. Jag tror icke jag överdriver, då jag använder detta uttryck. Jag har själv på nära håll sett fall, som jag betecknar såsom upprörande och som ha gjort, att jag beslutat mig för att taga till orda i denna sak.
Av fall, som jag känner, förefaller det, som om man icke ansåge anledning för undantagsformernas tillämpning föreligga, förrän mer an halva antalet barn ha över 4 kilometer att gå till skolan; huru många av dessa som hava 6 ä 8 kilometer räknas icke med! I ett fall i Östergötland, där av 90 lärjungar 60 % ha Över 3 kilometer till skolan och nära 25 % Över 4 kilometer, yrkade folkskolinspektören på heltidsläsning mot kyrkostämmans mening. Saken kommer snart att prövas av högre myndighet. I ett annat skoldistrikt i samma län, den glesastjbebodda kommunen i länet med endast 6 invånare pr kvadratkilometer, vill kyrkostämman återgå till varannandagsläsning mot inspektörens åläggande. Denna fråga torde inom kort komma att avgöras av k. m:t.
Jag skulle kunna anföra flerfaldiga fall ur min personliga erfarenhet, då mödrar i djupaste förtvivlan beklagat sig över de lidanden deras arma barn måste utsättas för. Jag minns särskilt en sådan, skildrande hur hon tidigt på morgonen i djupaste mörker måste med lykta följa sin lilla flicka till sjön, som, om icke isen var gångbar, passerades med båt, varefter flickan hade att fort-
sätta sina 5, 6 kilometer, mest på mer eller mindre obanade skogsstigar till skolan, for att sedan gå samma väg hem, dit hon också i mörkret anlände sent på eftermiddagen, dödstrött och ofta genomvåt. Det gällde då att hastigt få de våta kläderna av kroppen och bädda ned henne i sängen, för att fortast möjligt få henne att somna. Med läxläsningen fick det bliva som det kunde, huvudsaken var att få skodonen torkade till påföljande morgon. Och detta dag ut och dag in i ur och skur! Då av en eller annan anledning ett antal av lantbefolkningen från dessa skogstrakter äro samlade, händer det aldrig, att icke de stackars barnens skolgång bringas på tal, av mödrarna ofta med tårade ögon, och jag vet, att de ha rätt i sin förtvivlan och oro. Jag har själv haft sex barn i småskolan och folkskolan - fast lyckligtvis icke med sa lång skolväg - och kan därför förstå föräldrarnas känslor.
Jag bryr mig icke om att anföra fler exempel, ehuru jag känner många och kunde anföra fall, då barn faktiskt ådragit sig ohälsa för hela livet genom denna vanvettiga skolgång. Säkert kunna många riksdagsmän, från de delar av landet, där sådana förhållanden förekomma, intyga riktigheten av vad jag sagt och mångfaldiga exemplen.
Ingen människa kan mena, att ett skolsystem, inom vars ram sådant kan ifrågakomma, ar ändamålsenligt och nyttigt for barnens undervisning och fostran. Det ar ett pedanteri, som man envist håller fast vid för att systemet må genomföras, kosta vad det vill!
Jag frågade en gång en folkskollärare under ett mycket livligt meningsutbyte angående införandet av vardagsläsning vid en viss skola, huruvida han skulle vilja tillåta, att hans 8- eller 9-åriga barn finge dagligen i vilket väder som helst gå den långa väg - jag vill minnas 3 ä 4 kilometer på dåliga skogsstigar - som det här var fråga om. Han svarade nej, det ville han icke, men heltidsläsning skulle det i alla fall vara vid ifrågavarande skola.
Jag undrar, huru många av mina ärade kolleger här i riksdagen, de flesta starka karlar, som icke tycka, att det ar ganska långt och mödosamt att dagligdags gå 3 ä 4 kilometer fram och åter på Stockholms gator!
Man invänder måhända, att det endast ar ett fåtal barn, som få lida av de ogynnsamma förhållanden, jag nu påpekat. Detta må vara sannt; men det kan enligt min mening icke tillstädj as, att någon individ av vår ungdom måste lagligen tvingas till förhållanden, skadliga for hans hälsa och medförande risker för hans andliga och lekamliga utveckling. Jag har av en provinsialläkare hört uttalas den mening, att 3 kilometer ar den längsta vägsträcka, som icke kan anses hälsovådlig vid daglig skolgång. Emellertid kunna vägarna vara sådana, att £,ven detta avstånd kan anses för långj;. Myndigheterna lära icke ha kunnat förmås föranstalta någon hälsovårdssakkunnig undersökning angående detta, ehuru framställningar därom icke saknats.
Jag har i alla tider varit livligt intresserad tör folkskolundervisningen och dess utveckling, men jag har alltid sökt framhålla, att det icke går för sig, att inrätta tolkskolväsendet i vårt land efter en schablon. Förhållandena äro sa olika, att skoltyperna och undervisningsordningen måste anpassas efter varje orts förutsättningar och behov för att lämna det största moj liga resultatet. Utvecklingen har gått för mycket i riktning att genomföra ett enhetligt system. Man har liksom inom andra grenar av undervisningsväsendet ensidigt strävat att höja undervisningsmåttet genom ökat antal ämnen och utvidgade kurser. Man har lagt för mycken vikt vid examensläsning, för liten på uppfostran och karaktärsbildning. Denna tendens har tagit sig uttryck även i den blinda strävan att genomföra heltidsläsning, utan att man tillräckligt gjort sig reda for huvudsaken, nämligen det faktiska resultatet,
som man på den ena eller andra vägen i verkligheten kan uppnå.
För att på en del håll göra denna tendens mera tilltalande, har man även framhållit den vackra demokratiska tanke, som ligger bakom den, att bereda alla lika möjligheter till samma undervisning och till utbildning av befintliga anlag. Men denna demokratiska tanke, som på grund av förhållandenas natur i allmänhet icke kan fullt förverkligas, kan i nu förevarande avseende säkert aldrig tillgodoses genom ett hänsynslöst genomförande av heltidsläsningen. Denna må begränsas till de platser, där naturliga förutsättningar för densamma förefinnas, och var-annandagsläsning föreskrivas, där förhållandena betinga den. Och det skall säkerligen ofta visa sig, att ett barn från storstaden, som fått åtnjuta undervisning i det allra bästa »heltidsläsande» folkskolpalats, till kropp och själ och till kunskaper icke blir bättre an »torparungen» från skogen, som fått sin undervisning i en anspråkslös folkskola med varannandagsläsning.
Jag önskar på förhand bemöta ett par invändningar, som otvivelaktigt komma att göras mot min argumentering.
Man kommer sålunda att åberopa, att vid skolor med heltidsläsning må ledighet beviljas en dag i veckan till sådana elever, som hava lång eller dålig skolväg. Utan att närmare ingå på saken erinrar jag blott, hur uppenbart olämplig en sådan anordning ar för undervisningen, icke blott för eleverna, som erhålla ledigheten, vilka måste förlora sammanhanget i undervisningen, utan jämväl för de övriga eleverna, då läraren nödvändigtvis måste särskilt uppehålla sig med dem, som varit frånvarande, och därigenom stör undervisningen för de övriga. Ur pedagogisk synpunkt kan sålunda denna utväg icke godkännas. I hygieniskt avseende bringar den foga hjälp mot det påtalade missförhållandet.
En annan invändning, som kommer att göras, ar det ofta framdragna förhållandet, att i de delar av landet, där befolkningen ar glesast, i Norrland och Dalarne, ar antalet skolor med varannandagsläsning förhållandevis mindre an i vissa län i mellersta Sverige. Jag har icke haft tillfälle att genom personlig erfarenhet finna en förklaringsgrund till detta förhållande. En naturlig orsak synes mig emellertid ligga däri, att den fåtaliga befolkningen ofta bor i byalag eller på jämförelsevis ringa avstånd från varandra i den odlade bygden och mera sällan på små enstaka gårdar i skogen, vilket ar det vanliga förhållandet i de sydligare skogstrakterna. Vidare torde vägarna vara lättare framkomliga i de delar av landet, där snön ligger hela vintern, an i mellersta och södra Sverige, där vinterföret oftast icke består mer an några få veckor, understundom icke alls förekommer. Mörkret och väglaget äro under sådana tider mycket svårare i södra an i norra Sverige.
Dessvärre torde det förekomma skoldistrikt, där motstånd mot införandet av en för barnens uppfostran bättre skoltyp förestavas av andra intressen an omsorgen för barnen. Jag behöver knappast säga, att sådana synpunkter äro för mig främmande, och att denna min motion icke på något sätt avser att föra deras talan.
Med stöd av vad jag sålunda anfört, anser jag, att sådana ändringar i gällande författningar och föreskrifter erfordras, varigenom det tydligare, an nu ar händelsen, blir bestämt, när den ena eller andra skoltypen skall tillämpas, för att statsbidraget må utbetalas. Detta ligger nu alltför mycket i folkskoleinspektörens hand att avgöra, och de olika inspektörerna bedöma icke alltid saken efter enhetliga grunder, varför deras avgörande ofta blir individuellt, i vissa fall godtyckligt. ^
Indelningen i »huvudformer» och »undantagsformer» borde bortfalla och skoltypen med halvtidsläsning angivas såsom likvärdig och likaberättigad med högre skoltyper,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
