Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för den närmaste framtiden kan man
givetvis icke begränsa strävandena
till att söka fylla de förefintliga
luckorna. Lärarutbildningen måste
erhålla en sådan omfattning, att
folkskolans utveckling icke, såsom hittills
varit och mångenstädes alltjämt är
fallet, förhindras eller försvåras
genom brist på väl utbildade
lärarkrafter.
Vid denna planering lär det i första
hand vara nödvändigt att söka fixera
vad vi skulle vilja kalla det normala
årsbehovet. De av olika anledningar
avgående lärarna måste ersättas med
nya. Löpande skolförbättringar och
förändringar i barnantalet utgöra de
övriga faktorerna, som påverka detta
behov. Med folkskollärarkårens
nuvarande omfattning - något över
13,000 personer - kan den årliga
avgången sättas till 375 à 400.
Antalet nytillkomna lärartjänster har
tidigare under en följd av år rört
sig omkring 400, men nedgick i följd
av depressionen under perioden 1
november 1922-1 november 1923
till hälften av denna siffra. Till att
hålla siffran nere synes i ej ringa
mån nativitetens kraftiga sjunkande
under krigsåren hava bidragit. I
uppgifterna till skolöverstyrelsen hava
flertalet inspektörer uttalat sig om
antalet erforderliga nya tjänster
under läsåret 1924-1925, och har detta
behov med ledning av sagda
uppgifter kunnat fastställas till 300. Denna
siffra torde säkerligen icke
underskridas de följande åren, om
konjunkturförbättringen fortsätter. Lägga
vi tillhopa dessa båda grupper, de
på grund av avgång vakanta och de
nytillkommande tjänsterna, erhålla vi
som ungefärligt uttryck för det
normala årsbehovet siffran 700,
vilken säkerligen icke ar för högt
beräknad utan snarare att anse som en
försiktigt härledd minimisiffra. Det är
nämligen att märka, att folkskolans
överbyggnader, fortsättningsskolan,
seminariernas övningsskolor m. fl.
lämnats alldeles å sido. Vid den
Rydénska utredningen uppskattades också
det årliga behovet av nyexaminerade
lärare till 750, sedan den akuta
bristen definitivt undanröjts.
På den angivna nivån synes alltså
antalet examinander vid
folkskolseminarierna böra hållas under de
närmaste åren, sedan den omedelbara
bristen avverkats. Hur ställa sig då de
nuvarande siffrorna? Under åren 1916
till och med 1921 har antalet
utexaminerade rört sig omkring 600 à 650.
Genom vidtagna åtgärder - nya
student- och parallellklasser - drevs
siffran upp till närmare 800 år 1922 och 900
år 1923. Samma antal utgår även i vår.
Med bibehållna utbildningsmöjligheter
kan antalet beräknas hålla sig
oförändrat under åren 1926 och 1927.
Under de här angivna
förutsättningarna skulle den akuta bristen kunna
anses hävd år 1926 och följaktligen
ett överskott komma att uppstå
påföljande år. Därav följer ock, att
åtgärder oundgängligen äro erforderliga
för att successivt begränsa
årskontingenten nya lärare ned till den ovan
härledda i framtiden normala nivån,
omkring 750. I detta avseende har
överstyrelsen framlagt ett detaljerat
program, enligt vilket begränsning
från och med nästa och därpå
följande läsår skulle ske i utbildningen
av kvinnliga lärare. Såmedelst skulle
år 1926 de utexaminerade minskas
till 870, år 1927 till 850 och år 1928
till 770.
Det vill synas som om det av
överstyrelsen skisserade
inskränkningsprogrammet, om det genomföres
konsekvent, kan anses betryggande
och ägnat att avlägsna oron för ett
befarat läraröverflöd under de
närmaste åren. Måhända kan det
anmärkas, att siffran 770 ligger i
överkanten av det beräknade årsbehovet.
Men å andra sidan måste man
uppmärksamma, att de senare årens
högst tvära kastningar i nativiteten
göra en viss försiktighet vid
åtstramningen väl motiverad, så länge man
icke helt kan överblicka fältet.
Möjligheter till snabbt ingripande i
reglerande syfte, om de i utsikt ställda
årliga observationerna skulle så
påkalla, saknas ju icke heller. Det må
vara nog att till belysning av det
senast sagda erinra därom, att året
1919 uppvisar den lägsta
nativitetssiffran, 114,000, sedan förra
århundradets mitt. Men redan följande år
föddes 138,000 barn, alltså en
ökning på ej mindre an 24,000. Dessa
tillföras folkskolan år 1927 och måste
givetvis under de följande åren
föranleda ett ökat behov av
lärarkrafter. Då åren 1921 och 1922 återigen
uppvisa sjunkande nativitetssiffror, är
det emellertid tydligt, att man här
nödgas räkna med växlande
förhållanden. I och för sig måste det dock
anses ganska sannolikt, att
depressionstidens relativa återhållsamhet
visavi skolförbättringar utlöser en
livligare verksamhet på området, i
mån som den ekonomiska
situationen ljusnar, med en därav betingad
ökad efterfrågan på lärare. Alldeles
särskilt kan en sådan utveckling
förutses, om och i den mån
statsmakterna inskrida till understödjande av
skolbyggnadsverksamheten. De
antydda omständigheterna motivera för
visso ett sorgfälligt aktgivande från
myndigheternas sida också därpå,
att utbildningsramen icke i en hastig
vändning begränsas så starkt, att
skolan och samhället lämnas i
sticket, om en eller annan ny faktor
gör sina verkningar gällande.
Ett övervägande av de många
skilda förhållanden, som det
föreliggande problemet innesluter, ger
sålunda vid handen, att
»panikstämningen» i verklighetens ljus framstår
såsom fullständigt ogrundad. De av
skolöverstyrelsen ifrågasatta
inskränkningsåtgärderna äro, såvitt man nu
med ledning av det omfattande
materialet kan döma, tillräckliga för att
förhindra uppkomsten av en lärarnas
arbetslöshetsfråga.
Ytterligare en angelägenhet
förtjänar i detta sammanhang sin särskilda
uppmärksamhet. Den plan för de
närmaste årens lärarutbildning, som
ligger till grund för de i det föregående
framställda beräkningarna,
förutsätter, att båda de nuvarande
dubbelseminarierna på extra stat, Umeå och
Linköping, lämnas orubbade. I fråga
om Umeåseminariet, vars nya
byggnad står nära färdig, hava väl i detta
avseende inga särskilda
betänkligheter oss veterligen förefunnits. Men
icke så beträffande Linköping! Det
dröjsmål, som från k. m:ts sida varit
förbundet med igångsättandet av den
redan 1922 av riksdagen beslutade
nybyggnaden för detta seminarium,
var i och för sig anmärkningsvärt
nog. Och då man så i årets
statsverksproposition såg ärendet lämnat
fullständigt å sido, stod man inför
en tystnad, som med allt fog kan
betecknas såsom olycksbådande.
Fullgiltig anledning fanns alltså att
förutsätta, att den allbekanta
»mordängeln» vid sina härjningar inom
kulturbudgeten i allmänhet och
folkundervisningen i synnerhet råkat slå
även Linköpingsseminariet. Man har
orsak misstänka, att det befarade
»läraröverflödet» i detta fall tagits
såsom förevändning för en
eventuell besparingsåtgärd. I detta läge
har herr Värner Rydén ingripit med
en motion, som, om den vinner
riksdagens bifall, bör omöjliggöra allt
ytterligare förhalande av en
trängande byggnadsfråga. Det står
också klart, att behovet av manliga
lärare är så stort, att någon
inskränkning på denna punkt icke
kan vedervågas. Med utgångspunkt
i den nuvarande proportionen mellan
män och kvinnor inom kåren kan
man fastslå, att det lägsta antalet
manliga examinander, som medgiver
ett bibehållande av denna fördelning,
måste utgöra 450 vid en
årskontingent av 750, vilket antal endast
obetydligt överskrides för närvarande
med en icke oväsentligt högre
årssiffra i det hela. Nu förhåller det
sig dessutom så, att den
kvarstående bristen övervägande drabbar de
manliga lärarna.
Folkskolinspektörerna rapportera nämligen alltjämt
speciella svårigheter att anskaffa
sådana vikarier, och allom bekant är,
att de förenade tjänsterna i regeln
locka mycket få sökande. Kommer
så därtill, att fortsättningsskolan på
landsbygden medför ett ökat behov
av manliga lärare, så står det för
oss klart, att någon begränsning icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
