Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 20
Bild II.
strävan förutan till en död punkt förr eller senare. Jag funderade över något sätt att åter leda arbetet in på mera givande fält. Jag fann en, som det förefaller mig, god lösning genom att sätta avdelningen i gång med att göra en väggalmanack. I arbetet på denna sammanfördes en hel del nyttiga övningar,
Bild IV.
som bland annat kommo barnens jämmerliga textning till livs.
Almanackan skulle utföras med lösa lappar, 8 st. med siffror för de 31 dagarna i månaden och 3 med månadernas namn, alla samlade och inpassade i en ficka, infogad i ett väggstycke av papp. Alltså en variation på det slags kalender, som somliga affärer bruka förära sina kunder i nyårsgåva. Jag visade en modell och arbetet vidtog. Ur våra lösa ritpappersark skulle lapparna klippas i formatet 11 cm. X 5,5 cm. (Bild I och
HD.
Dessa avdelades på mitten med ett lätt streck och siffrorna inpassades omsorgsfullt till plats, storlek och form. Till en början stötte arbetet på svårigheter, men misslyckade lappar makulerades obarmhärtigt och ju längre arbetet fortskred, dess säkrare utfördes textningen.
Företecknade mönster användes till texten, men var och en fick efter egen smak uppsöka förebilder i tidningar och böcker, och en hel del olika typer kommo till användning. De skisserade siffrorna ifylldes med bläck i breda dekorativa linjer, utförda med en spetsad träpinne, 8A cm. X 15 cm. (Bild II). Pojkarna hade fått i uppdrag att göra detta verktyg i slöjden.
Pinnen kan göras i tjocklek och längd som en blyertspenna och spetsas till den önskade linjebredden. Som bläckbehållare bindes en kasserad stålpenna över spetsen som figuren utvisar. Egentligen borde väl tusch använts, men på det porösa ritpapperet gav vanligt bläck en ganska god linje, om an användandet fordrade någon varsamhet. När dessa konturlinjer väl torkat, ifylldes siffer-kropparna med pensel och rött bläck, som gav åt texten god dekorativ verkan.
Månadslapparna klipptes i|formatet 13 cm. X 5,5 cm. lagom stora, för att texten
Bild VI.
skulle synas bakom och över sifferlappen. Fickan utritades på ett ritblad, noggrant passande till halva sifferlappen. (Bild IV). Den försågs med l cm. breda kanter for att ge alla lapparna gott utrymme och dessutom fyra remsor för fastsättningen.
Bild V.
Innan denna ficka utskärs och inpassades i bakstycket, kom emellertid dekoreringen, som blev den intressantaste delen av arbetet. Såsom dekoration på den lilla fyrkantiga ytan skulle nämligen vars och ens namnchiffer inkompo-neras.
Här blev det en hel uppsjö av möjliga och omöjliga förslag, som diskuterades och prövades.
Sa här såg några monogram ut (Bild V).
Bakstyckets storlek var 12 cm. X 18 cm. och materialet vanligt ritpapper.
Bild VI utgör prov på dekoreringen, utförd i samma manér som förut använts. Till slut slogs hål med pipa,, och de godkända almanackorna hänga nu i prydliga band på skolsalens väggar till prydnad och förnöjelse, ,och ägarna ha inte an tröttnat att se till, sa att de visa rätta tiden.
Alladin Karlsson.
Välläsningsundervisningen.
Några synpunkter.
Särskilt under de sista åren har det talats och skrivits mycket om välläsningsundervisningen i skolorna. Skådespelares uppläsningsaftnar ha bidragit att stimulera intresset för läsningens konst, och många skolors undervisning, framför allt flickskolors, ha nått goda resultat. Men trots denna den sista tidens, man skulle nästan kunna säga välläsningskult, ar det an i dag många lärare, särskilt ute på landsbygden, som av barnens läsfärdighet endast fordra förmågan att läsa rent. Riktig frasering, färg och uttrycksfullhet i läsningen ar för dem endast onödig, kanske rent av skadlig grannlåt, som man inte skall slösa tid på. Även i Stockholm kan man träffa på denna uppfattning. För några ar sedan uppträdde en stockholmslärare i en diskussion om modersmålsundervisningen och avgav det omdömet om talteknik och välläsningsövning i skolorna, att »det var ingen nytta till allt det där».
Ganska allmänt träffar man på den åsikten, att folkskolorna framför andra skolor odla den själlösa läsningen, och ofta hör man uttrycket: »Han läser som ett folkskolbarn», varvid man då menar en jämntjock läsning med högt tonläge. På läroverkslärarmötet i Norrköping 1912 förklarade en talare, att han aldrig träffat på ett folkskolbarn, som kunde läsa innantill. Huruvida läroverkens egna elever läsa sa mycket bättre, skall jag låta vara osagt. Dock har jag hört läroverkspojkar på examina och vid fäster - då man väl ej utvalt de sämsta - prestera en snustorr taktläsning med duns på slutrimmen, och jag har vid gymnasistföreningars soaréer hört ynglingar i de lyriska åren vid recitation hänge sig åt ett våldsamt patos. Både den slentrianmässiga taktläsningen och den patetiska deklamationen äro oarter,, som tyda på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
