Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 28
SVENSK LÄRARETIDNING.
541
skoldistriktsindelning med hänsyn till det faktiska behovet.
Tal. sammanförde sin ståndpunkt på följande sätt:
Enar folkbildningen ar ett allmänt samhällsintresse, ligger det i sakens natur, att staten skall bestämma riktlinjerna för och ha högsta inseendet över folkskolans verksamhet. Av såväl allmänt sakliga sona rent praktiska skäl ar det ändamålsenligt, att kommunerna handha den mera omedelbara vården av folkskolans angelägenheter. Vid bestämmandet av folkskolans ställning till kommunen bör den avgörande synpunkten vara, vad som bäst gagnar skolan med hänsyn till dess allmänna uppgift. På grund av folkskolans allmänna samhällsuppgift böra kommunerna i och för ordnandet av sitt folkskolväsen äga rätt till verksamt stöd från statens sida.
Mötet beslöt utan debatt uttala anslutning till den ståndpunkt, inledaren gjort sig till tolk för.
Därefter höll folkskolläraren J. Z. Bohlin föredrag över ämnet Hel- eller halvtidsläsning.
Inledningsvis framhöll tal., att redan i vår första folkskolstadga vardagsläsning angavs såsom det normala. Därpå lämnades med ledning av tillgänglig statistik en närmare inblick i det nuvarande tillståndet i fråga om hel- och halvtidsläsningens utbredning, och hurusom förhållandena i detta hänseende trots det bullersamma motståndet oavbrutet förbättrats.
På föredraget följde diskussion, varefter mötet antog följande av inledaren framlagda förslag till uttalande.
Mötet hävdar med styrka varje svenskt barns rätt att - oberoende av föräldrarnas förmögenhetsförhållanden och boningsort - i barndomen erhålla en mot dess anlag och medborgerliga behov svarande undervisning. I anslutning till denna uppfattning och i full överensstämmelse med riksdagens upprepade uttalanden vill mötet med anledning av det motstånd, som från skilda hall reses mot förbättringar av landsbygdens skolväsen och särskilt mot undanröjande av där förekommande sämre skolformer med skärpa framhålla nödvändigheten av att landsbygdens barn ej tillbakasättas i sin rätt till en fullgod skolundervisning.
På avdelningssammanträdet å Röda Kvarn samma dag inledde folkskollärarinnan Frida Hamer det första överläggningsämnet med ett föredrag betitlat Enhetsskolan.
När det gäller för oss nutida människor att ta ställning till det föreliggande förslaget till skolreform, yttrade tal., där det gamla kravet på enhetsskolan framförts till förverkligande, sa må vi först göra klart för oss, om vi verkligen önska en sådan utjämning samhällsklasserna emellan, som här avses. Mången som i våra dagar kallar sig demokrat, skulle säkert vid en verklig självprövning finna åtskilliga gamla fördomars band att slita. Ännu ha vi ju ej kommit därhän, att alla olika samhällsställningar - arbete av olika slag - äro likvärdiga. Enligt mångas samstämmiga vittnesbörd hotas den svenska förut högt stående kulturen, en uppfattning, som bottnar i hävdvunna fördomar. Skall emellertid en större social rättfärdighet skapas i samhället, sa ar det säkert, att ett av medlen därtill och kanske ett av de effektivaste vore en för alla lika och gemensam barndomsskola. Erfarenheten från andra länder, som länge tillämpat kravet på folkskolan som bottenskola, giver vid han-
den, att uppkomsten av osunda och antiso-ciala klasskänslor därigenom verksamt förebygges.
Tal. konstaterade i fortsättningen av sitt anförande, att flickornas utbildning val tillgodoses i skolkommissionens förslag. Hon övergick därefter till privatläroverkens ställning till det nya systemet. Det ligger i sakens natur, att sa länge klassfördomarna ännu härska, sa sätter man sina barn i privatskola, om privatskolor fortfarande finnas i samma utsträckning som förut. Därigenom kommer hela effekten av bottenskol- och en-hetsskoltanken att äventyras. Därför måste reformens genomförande med naturnödvändighet komma att rikta en torn mot vissa privatskolor, i synnerhet sådana som ej ha existensberättigande för annat an för att tillgodose den vanföreställning, att det ar sa mycket finare att gå i privatskola.
Beträffande den från visst håll omstridda frågan om folkskolans kompetens påpekade tal. det sakförhållandet, att en kår, mera intresserad för fortsatt utbildning, finge man söka efter. När vi dessutom ha en sa god och jämförelsevis ny seminariestadga och då konkurrensen för inträde på seminarierna har varit sa stor, sa ar ju sörjt för, att de, som utexamineras, äro val rustade för sitt värv.
Talarinnan uttalade slutligen ett instämmande i kommissionens förslag om sexårig bottenskola. Folkskolans fullföljande av sin egentliga uppgift kräver en dylik tidrymd.
Fröken Hamer slutade med att framlägga ett förslag till uttalande.
Föredraget belönades med livliga applåder och ordföranden framförde de närvarandes tack till föredragshållaren.
En livlig diskussion följde, i vilken deltogo hrr rektor Ehlin, Värner Rydén, rektor Söderbeck, folkskollärarna Wallerius och folkskolinspektör Löwenberg.
I anslutning till en av hr Värner Rydén föreslagen och av inledarinnan gillad omformulering av den omstridda andra punkten i resolutionsförslaget antog mötet uttalandet i följande form:
1. Mötet ansluter sig till skolkommissionens uppfattning, att skolan bör organiseras i enlighet med enhetsskolsystemets grundsatser. Den nuvarande dualismen inom skolväsendet måste anses förkastlig såväl ur synpunkten av social rättfärdighet som av pedagogiska skäl.
2. Utan att ingå på detaljerna i skolkommissionens förslag eller uttala sig angående den högre skolans organisation uttalar mötet sin anslutning till de ledande grundtankarna i skolkommissionens förslag till skolorganisation.
3. Mötet uttalar sin fulla anslutning till skolkommissionens förslag, att den grundläggande folkskolan skall vara sexårig. Däremot uttalar sig mötet bestämt mot en tidigare differentiering, enär därigenom det nuvarande parallellskolsystemet med dess svåra olägenheter skulle komma att bibehållas.
Det andra överläggnings ämnet var Fri flyttning med inledningsanförande av överlärare Nils Helger, Lidingön.
Frågan om beredande av möjlighet för särskilt begåvade barn att genomgå skolan på kortare tid an andra, framhöll tal., hade blivit aktuell genom skolkommissionens förslag till en ny läroverksorganisation. För att minska deras antal, för vilka studietiden blir förlängd, förordar Skolkommissionen bi. a., att begåvade och flitiga lärjungar beredas möjlighet att genomgå skolan på kortare tid an den normala. Detta ar ett önskemål, som även måste göra sig gällande i fråga om barn, som övergå till folkskolans praktiska överbyggnader.
Tal. lämnade en närmare redogörelse för
de försök till fri flyttning, som gjorts vid Lidingö folkskolor under de senast förflutna två åren. Försöken hade omfattat sammanlagt 31 lärjungar och slagit väl ut. Hos ingen av de 31 lärjungarna hade förmärkts några tecken till överansträngning.
I den därpå följande diskussionen yttrade sig först rektor Ehlin, som bi. a. framhöll, att man här hade ett av de svåraste problemen, när det gällde barnens undervisning. Den fria flyttningen hade två svagheter: det uppstår luckor i barnens kunskaper och lärarna få övertidsarbete.
Rektor Anna Sörensen, Stockholm, ansåg, att den fria flyttningen kan bli ödesdiger, om den tillämpas för mycket. Det ar dålig pedagogik att endast söka vinna tid. Klassen som samhälle ar också av uppfostrande betydelse och den bor icke i onödan sprängas sönder. För vår generation ar det också av stor vikt, att det skapas några områden, där tidens jäktande hålles borta. Ett sådant område ar barndomsskolan. Där skola vi arbeta på icke att vinna utan att förlora tid.
Efter en replik av överlärare Helger, som framhöll att rektor Sörensens uttalande innehöll huvudsakligen paradoxer, uppträdde folkskollärarinnan Elin Lunde-wall, som påpekade, att lagstiftningen bestämmer, att barnen ej få sluta folkskolan, förrän det ar de fylla 13 ar. Man borde då ej tanka på någon fri flyttning, åtminstone för dem, som ej tänka fortsätta att studera.
Efter ytterligare en replik av överlärare Helger var debatten avslutad.
På Odéonsalen höll folkskolinspektören N. J. F. Almkvist^ Sollefteå, föredrag om »Statsunderstöd till uppförande av skolhus-byggnader».
Tal. lämnade en redogörelse för det betänkande och förslag, som i denna fråga utarbetats av tillkallade sakkunniga och som kommer att ligga till grund för frågans vidare behandling, och gick därefter in på frågan, i vilken utsträckning statsbidrag bor utgå, och redogjorde för olika utvägar, som kunde tänkas. Ett verksamt ingripande från statens sida ar nödvändigt, om icke skoldistrikten skola oskäligt betungas av utgifter och därest skollokaler och lärarbostäder skola bli av sådan beskaffenhet; att icke barnens och lärarnas hälsa äventyras.
Mötet enade sig om följande uttalande:
Vid genomförandet av förbättringar på folkskolväsendets område utgöra i allmänhet de ekonomiska förhållandena inom skoldistrikten det väsentligaste hindret. I hundratals fattiga, skattetyngda kommuner har därför av ekonomiska skäl skolväsendet icke kunnat ordnas på ett tillfredsställande sätt; ehuru stora ansträngningar blivit gjorda.
Den största posten i kommunernas budget utgöres ofta av anslagen till erforderliga skolhusbyggnaders uppförande och vidmakthållande. Dessutom ha under senare ar stegrade arbetslöner och materialpris bidragit till att göra skolhusbyggnadstungan sa svår, att den i många fall utgör ett bestämt hinder för skolväsendets tidsenliga utveckling.
Av det betänkande och förslag angående statsbidrag till uppförande av byggnader för folkskolväsendet i riket, vilket den 22 juni 1923 avgavs av för frågans utredning särskilt tillkallade sakkunniga, framgår att ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
