Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 34
SVENSK LÄRARETIDNING.
679
den, vilka man åtminstone tillämpat i praktiken, om nian också ej teoretiskt velat kännas vid dem. Under det att ledstjärnan för Europas s. k. stora män varit våldet, hänsynslösheten och egoismen - framför allt under de senaste årtiondena - sa bygger Gandhi uteslutande på människokärleken, godheten, mildheten och tålamodet. Han ar i sanning en märklig man denne österlänning. Ehuru till namnet en hedning, ar hans livsgärning buren och genomstrålad av den Kristusande, om vilken V. Rydberg sa vackert säger:
»Han ar i den, som ej hans namn anammar men i vars hjärta sanningskärlek flammar. Han ar i den, som honom rätt ej kände men kampar i hans flock för de elände.»
Gandhi erkänner emellertid, att han i hög grad påverkats av kristendomen och särskilt av Jesu bergspredikan. Då en engelsk präst 1920 frågade honom, vilka böcker som på honom utövat det största inflytandet, svarade han genast: Nya testamentet. I sitt politiska program: det passiva motståndets taktik stöder han sig på bergspredikan samt på Tolstoys teorier att ej stå det onda emot.
Det ar i sanning förödmjukande för de kristna folken, att de skola nödgas gå till ett övervägande hedniskt folk för att lära sig, hur de skola finna vägen ut ur det Inferno, som de själva genom sin vålds- och rofferianda framskapat. Naturligtvis ar detta icke kristendomens fel. Felet ar bara det, att kristendomen mera fått vara en vördad relik an en levande kraft i samfundens och staternas liv. V. Rydberg har i sin sista efterlämnade uppsats på ett verkligt träffande sätt framhållit detta, då han säger: »Det nya, som kunde verka pånyttfödande, det finns i kristendomen men ännu som en skrinlagd skatt, en bunden kraft, som ej gjorts levande i medvetandet hos de kristna folken och deras ledare».
För ej längesedan läste vi i pressen, att Gandhi av hälsoskäl och utan att avkrävas några löften blivit frigiven efter två års fångenskap. Han hade blivit ådömd sex års fångenskap. Man tar nog inte fel, om man tänker, att den engelska arbetarregeringen velat med detta frigivande sona en både politiskt och moraliskt tvivelaktig gärning av dess föregångare. Gandhi själv hälsade med glädje underrättelsen om det honom ådömda straffet: det skulle ge honom tillfälle till vad han helst av allt åtrådde: ensamhet, meditation, studium. När den engelske domaren under vördnadsbetygelser frågade honom, om han funne straffet för hart och om han önskade lindring, svarade han leende: nej. Han instämde t. o. m. i åklagarens yrkanden, och han gick med glädje i fängelset. - Gandhis vag har varit törnbeströdd; det ar endast korset, som fattas honom. Rollands bok om Gandhi ar en trosstär-kande bok. Trots allt kan det dock börja ljusna över vårt släktes dunkla vag. Den märkliga mellanfolkliga konferens, som
i dagarna hållits i Birmingham, utgör ett glädjande tidens tecken.
»Det dagas i den mörka dalen nu och kanske dagas det i världen snart.»
Edvin Aspling.
Katten och småfåglarna. En handbok för lärarna vid biologiundervisningen i våra ungdomsskolor.
Naturvännen har redan nu i slutet av januari vid någon visserligen ännu sällsynt klar dag märkt, huru »dagen längtat», som man säger uppe i Norrbotten. Särskilt den, som har förmånen att som undertecknad bo högt med fri utsikt åt söder och väster, gläder sig åt denna säkra varsel om sol och vår och - fågelsång. Redan har Parus major en och annan gång låtit sina sina silverklockor klinga till hälsning åt den tillbakavändande solen. Och om några veckor börja de komma en efter en, dessa vårens glada budbärare, lärkan, staren, bofinken och Sädesärlan - just i denna ordning. - Vem ar sa förstockad, att han icke vid deras ankomst önskar dem all livets lycka? Den poesi, de sprida över en mången gång trist tillvaro, ar att räkna till det renaste och bästa livet har att bjuda på. Visst ville man då, att de vingade små sommargästerna skulle få det sa fridfullt och tryggt som möjligt, oss människor till glädje och nytta, sig själva till den fröjd och gamman, Skaparen ämnade dem! - Och därför börjar man redan nu tanka på att i tid se om deras boplatser, omordna, där sa behöves, och rensa holkarna eller sätta upp nya, lägga upp rishögarna o. s. v. Men även småfåglarna ha sina sorger och prövningar. Fjolårets kalla och regniga sommar minnas vi nogsamt. Den glesa småfågelstammen av vinter fåglarna, gulsparvar, domherrar -och mesar, vittnar om att det var ett dåligt småfågel-år i fjol. Och av dem vi vänta åter från söderns soliga länder, decimerade redan innan de gåvo sig i väg, kommer kanske endast en mindre del tillbaka. Stora mängder ha som vanligt hjärtlöst mördats av de i detta hänseende sa förvånansvärt barbariska sydeuropeiska folken. De elektriska luftledningarna skörda årligen allt fler och fler småfågelliv. Och mot fyrarnas lanternin er ha tusen och åter tusen, bländade och trötta, krossats till döds och komma aldrig fram till den trolska ljusa Nord, där deras vagga stod. För att nu ej tala om dem, som i storm och dimma fått sin död i havsvågorna, och varom Svend Fieuron i sin fjolårsbok, »Tillip», sa gripande berättar.–––-
Ja, tyvärr! Sådant kunna vi sa litet göra åt. Men i övrigt kunna vi nog åstadkomma åtskilligt, om bara viljan ar god och upplyst. Och det ar just lärar-folkets sak att tillse.
I bokhandeln föreligger nu på nyåret en liten skrift »Katten och småfåglarna. S or katten hållas som husdjur?» av Johan Nydal. Boken har utkommit från J. A. Lindblads förlag, Uppsala, och kostar en
krona. Denna lilla skrift ger oss efter en motivering, som hittills saknar motstycke i den hithörande boklitteraturen, anvisning på ett medel eller ett sätt att värna och omhulda småfåglarna, som skulle vara lika effektivt på samma gång det icke krävde minsta ansträngning eller kostnad. Som varje annat negativt krav ar dess lösen endast - avhållsam-het! Låt bli att uppföda och hylla småfågelvärldens värsta fiende, huskatten, och våra berg och dalar, skogar, fält och lundar skola, särskilt i vår- och försommartid mångtusenstäminigt tacka oss och löna oss för vad vi därmed - »försakat».^)
Efter att i nio avdelningar ha grundligt, allsidigt och övertygande, med slående fakta och bevis hava ställt kattkulten i sin rätta belysning kommer författaren till den enda möjliga slutledningen, att den kringströvande, lömska, mordiska och grymma huskatten måste försvinna, om småfågellivet med sin nytta for jordbruk, skogsvård och trädgårdsskötsel och med sitt omistliga estetiska inslag i vår natur skall kunna bevaras. -
Antingen - eller!–––-Nere i Uppsala
sitter nu på gamla dagar en av vårt lands främsta djurskydds- och småfågelvänner. Som församlings- och ungdomslärare, som lagstiftare under en hel mansålder, som tidningsman och föreläsare har han under ett långt liv i forskning, tänkande och iakttagelse ägnat småfågelskyddet och djurskyddet i allmänhet sina bästa krafter. Hedersledamot i landets främsta organisationer för djurens skydd, kan han minst av allt misstänkas för någon slags hårdhet. Men hans ögonmärke ar, att intet djurplågeri får övas varken av människor eller av djur! - Och där de senares kynne ar sådant, att grymhet och martering sker, då ar det människans plikt att med sitt av Skaparen givna högre förnuft sta v j ande ingripa t. o. m. till omintetgörelse. Nu i ålderns höst har han i denna lilla bok velat, innan han lägger sitt huvud till ro, nedskriva sitt ideella testamente till Sveriges folk, - enkannerligen dess lärarkår och ungdom. - Ingen mo eller yngling i våra tusentals ungdomsskolor bör lämnas främmande för de tankar, rön och erfarenheter, som i den lilla skriften framlägges.–––––-
Till sist blott en påminnelse! Katten, vår lilla svenska hustiger, ar en importerad främling, har icke framgått ur vår nordiska natur utan har av människorna hitförts. För sju å åtta hundra ar sedan fanns han icke i vårt land. Vår fågelfauna var, då redan stadgad och anpassad utan hänsyn till den lömska krypskyttens tillvaro. Men samtidigt som kristendomen spriddes över landet, skedde ock egendomligt nog invasionen av detta småfågelsutrotande och småfågelspinande odjur.–––-
»Helt visst», säger författaren, »skulle dess försvinnande kunna ske - utan skada för vår kristna kultur».
Mauritz Tennman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
