Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
690
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 35
detta, har själv under en lång följd av ar tjänstgjort som informator för läroverkslärjungar och under denna tid dagligen berett lärjungarna på varenda hemuppgift och känner väl till, att detta informatorssystem fortfarande användes i stor utsträckning. Därtill kommer den privata undervisningen åt vid klassflyttningarna underkända och åt kvarsittare samt åt barn, som skola söka inträde i läroverken.
Vad sedan universitetet och högskolor beträffar, synes det, som om skribenten i Sv. Dagbl. aldrig hört talas om att docenter eller privatdocenter givit enskilda lektioner åt studenter, som haft svart för att själva lära sig kurserna. Det ha emellertid vi gjort. Det torde dock vara huvudsakligen privatdocenter (denna benämning ar visserligen icke hävdvunnen hos oss utan lånad från utlandet, men vi ha begagnat den, emedan den ar ett gott uttryck för saken), som befattat sig med dylik undervisning. Vi känna mer an en sådan, som vid ett av våra universitet varje termin under flera ar givit sådan undervisning i sitt ämne. De av Sv. Dagbl. anförda argumenten mot vad vi framhållit - tvångsföreställning, verklighetsfrämmande doktrin, fullkomligt svagsint sätt att ställa sanningen på huvudet - anse vi oss sålunda kunna med skäl returnera till den värda kollegan själv. Den bedrager sig säkerligen, om den tror, att dylika feta fraser och starka ord kunna »hos alla, som något sa när veta vad saken gäller», ersätta saklig argumentering.
I sista punkten medgiver emellertid Sv. Dagbl., att »den rusning till de teoretiska studierna, som i växande grad förmärkes, utgör ett allvarligt problem». Ja, men detta problem har ju den förkättrade Skolkommissionen velat lösa på det sätt, som för både samhället och individen ar det förmånligaste, nämligen sa, att inga andra skulle föras in på den teoretiska studiebanan, an sådana, som ägde verklig begåvning för dylika studier. Skedde sa, skulle kvar-sittarsystemet vid läroverken försvinna. Kvarsittare skulle då endast i rena undantagsfall på grund av sjukdom eller andra tvingande omständigheter förekomma, läroverken skulle befrias från största delen av den stora skara, som nu i olika klasser kuggas. Dessa lärjungar skulle aldrig komma in i läroverken utan ledas över till andra för deras anlag och begåvning mera lämpade levnadsbanor.
Men det ar just detta, som enligt vår mening väckt det största motståndet mot den föreslagna skolreformen, ehuru den för ett mindretal förlängda undervisningstiden åberopats såsom den förnämsta orsaken
till sagda motstånd. Det ar detta, högern säger rent ut i sitt skolprogram, då den talar om att valet av barnens levnadsbana skulle »tagas från föräldrarna», vilket sistnämnda egentligen betyder, att de högre samhällsklasserna icke skulle få in andra sina barn i läroverken an dem, som hade begåvning för teoretiska studier. Belysande i fråga om det nuvarande skolsystemet och beträffande frågan om folkskolan som bottenskola samt motståndet mot en reform, som vill åstadkomma en lösning av sistnämnda fråga, ar vad Fridtjuv Berg, yttrade i sitt av oss i föregående nr omnämnda föredrag om skolpolitiken och det citat från Gustav Stmdbärgs arbete rörande emigrationen och dess orsaker, som Berg där anförde. Fridtjuv Berg yttrade bi. a,:
Om få av våra skolfrågor har under senare tiden mera blivit talat och skrivet, och om ingen tyckes det vara svårare att få till stånd ett lugnt och fördomsfritt meningsbyte. Grunden ar naturligtvis den, att frågan jämte sin pedagogiska sida även har en social, och att man på det sociala området i allmänhet mera tänker med känslorna an med förståndet. Intet ar vanligare, an att man i uttalanden om spörsmålet folkskolan såsom bottenskola finner de allra besynnerligaste tankesprång, de allra handgripligaste självmotsägelser - detta till och med hos kunniga, skarpsinniga, ja geniala män.
Jag skall i detta hänseende anföra ett synnerligen belysande exempel.
I sitt stora arbete om utvandrings-frågan (den s. k. Emigrations utredningen) har professor Gustav Sundbärg lämnat en redogörelse för de orsaker, som efter hans mening väsentligen bidragit till Amerika-utvandringen. Bland dem återkommer han gång på gång till en, som han kallar den sociala vantrevnaden, och som han finner i alldeles särskild grad utmärkande för svenskt samhällsliv.
Man talar sa mycket, säger han, om att flytta över Amerika till Sverige, men med avseende å pappers- och examensväsen o. d. frågar man sig mången gång, om man ej i stället håller på att flytta över Kina till Sverige - och det ett Kina, som Kina självt visst håller på att vaxa ifrån. Säkert ar att mot amerikansk uppfattning strida de åtstramade examensbanden avgjort, och varje nytt band av detta slag, i onödan pålagt vårt redan sa insnörda svenska samhälle, ar säkerligen en ny anledning till social vantrevnad. I Amerika kommer en var fram till sin plats i livet på grund av den praktiska duglighet och energi, som han utvecklar"; skolbetyg frågas icke efter. I Sverige bestämmes en persons levnadsbana i stort sett efter den undervisning, han erhållit i barndoms- och ungdomsåldern, och de betyg, han kan prestera däröver.
Härmed står det i samband, att det väsentligen ar föräldrarnas förmögenhetsställ-ning, som anvisar ett barn dess plats inom vårt folks »bildade» klass och predisponerar för därmed följande samhällsställningar. - Det ar från de mera burgna hemmen, som läroverkens elever i stort sett rekryteras, och en huvudskillnad mellan våra högre och lägre skolarter ar den, att lärjungarna
i regeln komma från olika sociala grupper av samhället.
Nu tro mina åhörare säkert, att professor Gustav Sundbärg efter dessa oförbehållsamma och träffsäkra uttalanden skall fortsätta ungefär sålunda: Bort med kineseriet, bort med pappersväldet, bort framför allt med den ordningen, att vårt skolväsen skall organiseras för olika sociala grupper samt att föräldrarnas förmögenhetsomständigheter skola anvisa ett barn dess plats inom vårt folks »bildade» klass och predisponera detsamma för därmed följande samhällsställningar !
De, som väntat sig något sådant, ha emellertid alldeles missräknat sig; de ha icke besinnat de sociala förbindelsernas och sympatiernas underbara makt. När professor Sundbärg kommer till slutsatserna, gör han tvärt helt om. Han medgiver, att visst kunna - »om man sa vill» ! - förhållandena hos oss »betraktas såsom en svaghet i vårt samhällstillstånd», och han erkänner, att det naturligtvis ar riktigare ställt borta i det land, till vilket våra emigranter ge sig av. Men vad mer? Det av föräldrarnas gynnsamma förmögenhetsomständigheter »predisponerade» barnet måste dock - säger han - »otvivelaktigt ha gagn av att genast införas i den bästa undervisning, som i vårt land kan presteras», d. ä. i en skola av det slag, som passar barn ur den socialt högre befolkningsgruppen. Och han tillägger, liksom med en blaserad axelryckning över vårt omöjliga och alldeles urbota Sverige: »Förhållandena äro nu en gång sådana, och någon väsentlig förändring härutinnan ar nog icke att motse på mansåldrar.»
Sällan har man väl hos en sa betydande man sett en sa grotesk motsats som här mellan karlavulenheten i ansatserna samt flatheten och skuggrädslan i slutsatserna. Man vägrar nästan att tro sina ögon, när man möter ord sådana som de anförda hos en man, vilken i sitt stora berömda och förtjänstfulla utredningsarbete gång på gång bit-terligen klagat över den tröghet och efterblivenhet hos svenska nationen, som vållade t. ex., att järnvägarna hos oss kommo en mansålder för sent och att allmänna rösträtten likaledes kom en mansålder för sent. Man kunde snarare från denne nationalbes träff are väntat en ljungande maning till det folk, med vars sömnak-tighet han sa ofta gatt till rätta, att icke låta även den demokratiska skolförfattningen, förverkligandet av grundsatsen folkskolan såsom bottenskola, komma en mansålder för sent - den liksom sa mycket annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
