Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
752
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 38
stikministern vara i total avsaknad av förståelse. För honom synas kurser och kunskapsinhämtande vara nog. Han anser barnen »fullärda», när de genomgått 6:e klassen.
Talet om att de berövas »hag, flit och intresse» strider mot erfarenheten. I en mängd skånska folkskolor med endast 6 klasser har det under en lång följd av ar även före den ovannämnda åldersbestämmelsens tillkomst varit vanligt, att barnen gatt i skolan till konfirmations-åldern och många sålunda tillbragt två ar i 6:e klassen, men inte har man hos dessa barn funnit någon brist på intresse och flit. Under det 7:e året ha de nämligen i alla ämnen, där sa varit möjligt, fått gå vidare utöver 6:e klassens kurs. Detta gäller framför allt sa viktiga ämnen som modersmålet samt räkning och geometri. Samma har förhållandet varit inom vissa andra delar av vårt land, och såväl barnens som föräldrarnas till lärarna uttalade omdöme har varit detta, att barnen haft jämförelsevis större nytta av det 7:e året an av något av de föregående.
Bestämmelsen om en högre ålder an 12-årsåldern vid avgång från folkskolan ar sålunda långt ifrån sa oförnuftig, »byråkratisk» och »doktrinär», som ecklesiastikministern vill göra gällande.
2) Men värre ar vad ecklesiastikministern säger i sista punkten av ovannämnda citat ur hans valtal, där han betecknar det såsom en hög grad av förnuft, om en sa pass underordnad myndighet som ett skolråd tar sig för att i strid mot folkskolstad-gan »permittera barnen genast», när de genomgått 6:e klassen. Att högerpressen och bondeförbundspressen samt de kommunala folkskolförbun-dens oansvariga agitatorer söka att framprovocera lagöverträdelser på skolans område ar mindre att undra Över, men att Sveriges ecklesiastikminister, som å ämbetets vägnar ar skyldig att upprätthålla efterlevnaden av gällande skolförfattningar och ar ansvarig för sådan efterlevnad, i en valrörelse prisar dem förnuftiga, som göra en konst i författningsbestämmelserna, och således indirekt uppmuntrar till författningsbrott, ar sannerligen anmärkningsvärt. Ar det verkligen meningen, att samhällets medlemmar skola ställa sig till efterrättelse endast de lagar och författningar, söm de själva finna for gott. Man måste fråga sig, om det ar en sådan totalt samhällsupplösande anda, som ecklesiastikministern vill ingjuta hos vart folk,
Här må icke invändas, att den ifrågavarande författningsbestämmel-sen ar olämplig. Riksdagen och k. m;t ha vid tillkomsten .ansett den lämplig. Men om det nu i praktiken visat sig, att den verkligen ar olämp-
lig, skall den ändras, och det ar ecklesiastikministerns sak att ombesörja en sådan ändring. Till dess ändring skett, skall den liksom andra lagbestämmelser åtlydas. Tills vidare tillkommer det k. m:t att dispensera från bestämmelsen i vissa fall, men det tillkommer icke ett skolråd Sitt bryta mot densamma och handla efter eget godtycke.
Ur fortsättningen av f öredraget återgiva vi även följande:
Frågor om förbättringar eller försämringar på det kyrkliga området, frågor om jämkningar i undervisningsplanen och om lindringar i fråga om utgångsålder och tusentals andra frågor äro icke riksdagsfrågor, utan enbart regeringsärenden. De väcka inte alltid uppseende – såsom pojken Mokvist - men de kunna vara betydelsefulla nog anda. Även när det gäller dessa tusentals frågor, ar det av vikt, vilken hållning en regering har, vilken allmän syn på samhällsföreteelserna och samhällsutvecklingen. Det kan bli till viss grad andra riktlinjer vid regeringsärendenas avgörande, i varje fall på en mängd sådana, om det ar en regim, som vill i samförstånd med olika meningsgrupper främja en reformvänlig men lugn utveckling på gammal beprövad grund, an om det ar en regim, som vill rycka till sig all makt.
Under hänvisning till vad vi ovan anfört instämma vi helt i det uttalandet, att »det ar av vikt vilken hållning en regering har».
Lysekilsfallet.
I nr 35 redogjorde vi for ett besvärsmål rörande timtalet för kristendomsundervisningen i Lysekils folkskolor och k. m:ts i detta mål givna utslag den 20 juni 1924. Stadens folkskolstyrelse, kyrkostämmans majoritet och folkskolans lärarpersonal ville ha 3 timmars kristendomsundervisning i folkskolans alla klasser från och med den l:a till och med den 6:e, dock med villkor att den 3:e timmen toges från arbetsövningar i l:a samt från gymnastik i 2:a-4:e klasserna. Efter inspektörens tillstyrkan fastställde domkapitlet timplan för skolorna i enlighet därmed. Efter däröver anförda besvär fann k. m:t »ej skäl göra ändring i domkapitlets beslut, i vad det överklagats», men k. m:t tillade: »dock att genom den medgivna ökningen av timantalet för ämnet kristendomskunskap någon minskning icke må ske i timantalet för övriga ämnen».
Vad detta utslag beträffar anmärkte vi, att k. m:t ålagt dels lärarna i folkskolans 2:a och 4:e klasser en tjänstgöring, som de enligt reglementets § 30 icke äro skyldiga att åtaga
sig, dels församlingen utgifter för överläsning, som k. m:t icke har rätt att ålägga densamma.
Med anledning av vår artikel i ämnet samt en artikel rörande samma sak i Socialdemokraten har Aftonbladet vänt sig till statsrådet Clason, vilken enligt Aftonbladet meddelat »i huvudsak» en hel del, som tidningen återgiver. Det mesta av detta rör icke k. m:ts utslag i ovannämnda besvärsmål, och för tillfället inlåta vi oss icke därpå. Vi skola hålla oss uteslutande till berörda utslag.
Efter att hava omnämnt, att en utsträckning av timtalet för kristendomsundervisningen på vissa orter, särskilt inom »ett antal församlingar i västra Sverige», ägt rum även i lägre klasser, utan att därigenom någon inskränkning ägt rum i tiden för andra läroämnen, yttrar ecklesiastikministern:
Det nu berörda Lysekils fallet erbjöd en ny typ. Församlingen önskade där ökat timtal för kristendomen i de fyra lägre klasserna, men ville sa att säga kompensera detta med inskränkning av timtalet i vissa andra ämnen. Skulle detta godtagits, skulle man slagit in på en helt ny väg, som därjämte inneburit, att* förlängningen av kristendomsundervisningen i Lysekil anordnats på ett annat sätt an i ett stort antal kringliggande församlingar. Tillräckliga skäl för inskränkning i timtalet för övriga ämnen - arbetsövningar och gymnastik - voro dessutom ej anförda. K. m:ts beslut innebar därför ett medgivande för Lysekils församling att erhålla den äskade förlängningen i tiden för kristendomsundervisning under villkor att inom församlingen - liksom inom andra församlingar i liknande ställning - icke därför tiden för andra ämnen beskäres. Önskar församlingen icke begagna detta medgivande, föreligger icke något åläggande därtill. Allt tal om att lärarna härigenom skulle tvingats åtaga sig en utsträckt undervisning i de förut begränsade ämnena eller att församlingen skulle ålagts särskilda kostnader därför ar oriktigt. Det beror på församlingen och lärarna att härom överenskomma. Men det kan förtjäna erinras, att det icke minst var på grund av framställningar från lärarnas sida om otillräck ligheten av timtalet för kristendomsundervisningen, som församlingen hemställde om utsträckning.
Med anledning av detta yttrande anse vi lämpligast att först återgiva den av domkapitlet fastställda timplanen för Lysekils folkskolor. Den återfinnes överst å nästa sida.
Besvären gällde, som förut nämnts, de 3 veckotimmarna för ämnet kristendomskunskap i l:a-4:e klasserna. De klagande ville ha 2 timmar i veckan.
Vad innehåller nu k. m:ts utslag? Jo, två punkter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
