Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 7
om icke en omåttlig villervalla, sam skulle framtvinga en mängd eljest alldeles onödiga besvärsmål, o och ett starkt missnöje inom alla sådana skoldistrikt, som verkligen äro måna om sitt skolväsen och som då skulle finna sig vara alldeles berövade den självbestämningsrätt de hittills ägt.
Ha motionärerna vidare tänkt på alla andra praktiska konsekvenser, som skulle följa, om deras förslag bleve antagett Ingalunda.
Sedan riksdagen fastslagit det anslagsbelopp, som icke får överskridas, skall skolöverstyrelsen enligt motionärernas förslag fördela detta belopp på de olika länen. Hur skall detta gå till? Därom nämnes ingenting i motionen. Skall överstyrelsens åtgörande inskränkas till utanordnande av de belopp, som i överstyrelsens riksdagspetita blivit beräknade för varje län. Ha motionärerna tänkt sig detta nu nämnda sätt, sa är^det ju visserligen mycket enkelt i det fall, att först k. m: t och sedan riksdagen bara säger ja och amen till vad överstyrelsen begärt - då behövde ju överstyrelsen egentligen inte alls ta någon befattning med saken, det kunde länsstyrelserna skota lika bra efter en skrivelse från k. m: t - men om riksdagen det allra ringaste rubbar överstyrelsens anslagssiffror, sa ar ju detta sätt oanvändbart. Det ar dessutom fullkomligt omöjligt av det skal, att lärarpersonalen inom ett län icke ar densamma, när anslaget skall fördelas, som när djsit beräknades. En lärarinna i l:a löngraden, som vid anslagets beräkning befann sig i Kiruna, kan vid anslagets fördelning befinna sig i Malmö, och i hennes ställe kan i Kiruna hava kommit en lärare, som skall avlönas efter högsta löngraden. Motsvarande förhållanden komma att inträffa i mängd. Dessa lärarnas och lärarinnornas flyttningar mellan skoldistrikt och län i förening med de många skiftningarna i ålderstilläggen komma ovedersäg-ligen att riva upp alla på förhand länsvis gjorda beräkningar. En var av -sagda lärare skall avlönas av det skoldistrikt, i vilket han tjänstgjort. Har han under året tjänstgjort i två eller flera skoldistrikt, skall han avlönas i alla dessa, och statsbidrag till avlöningen tilldelas samtliga dessa distrikt. Statsbidraget för en och samma lärare kan följaktligen for året komma att uppdelas på två eller flera län.
Om således det nu nämnda sättet .icke duger, skall då hela den väldiga massan av statsbidragsrekvisitioner från hela landet in-
sändas till överstyrelsen och denna på grund av dessa rekvisitioner efter verkställd granskning av desamma fördela anslaget, sa gott den kan? I sa fall behöver överstyrelsen utökas med ett mångdubbelt och synnerligen kostsamt antal arbetskrafter, och anda ar den att beklaga. Eller skola länsstyrelserna var för sig sammanräkna och meddela överstyrelsen summan av de rekvirerade beloppen och överstyrelsen med ledning av dessa summor fördela anslaget? Det sättet kan gå för sig, om anslaget räcker till; annars icke.
Nu inbilla motionärerna sig kanske, att anslaget alltid skall räcka, eftersom det ar beräknat på förhand. Men sa enkel ar icke saken. I detta anslag ingå sådana poster, som icke kunna på förhand exakt beräknas. En sådan utgöres av statsbidrag för avlöning åt vikarier. Motionärernas iver att förekomma inrättande av nya tjänster och att indraga tjänster vid dessas ledigblivande tycks hava sa helt lagt beslag på deras uppmärksamhet, att de alldeles förbisett, att ett stort antal vikarier finnas vid rikets folkskolor. I alla händelser antyda de icke med ett ord, att de ha kännedom om dessa befattningshavare. Nu vet man, att alla finansministrar, liksom ock riksdagen ha en lätt förklarlig benägenhet att taga till alla anslag i minsta laget. Man behöver därför inte vara profet för att med ganska stor säkerhet kunna förutse, att det ifrågavarande anslaget lätt nog kan bliva otillräckligt. Därtill behövs bara en oförutsedd epidemi sådan som spanska sjukan eller influensa, och att ett oberäknat antal vikarier för sjuka lärare måste anskaffas.
Om anslaget alltså av någon anledning icke räcker till att täcka alla rekvisitionerna, efter vilken norm skall överstyrelsen då fördela anslaget? Skall den göra lika stort avdrag for varje län? Eller skall den göra avdrag för somliga län, för andra icke? Eller skall den för att kunna närmare bedöma, var avdragen lämpligast skola göras, från länsstyrelserna infordra alla rekvisitionerna och genomgå dem eller infordra en detaljerad förteckning över sagda rekvisitioner, vilket skulle förorsaka ett omfattande och kostbart skriveri hos alla länsstyrelser ?
Och när sedan den länsstyrelse, som fått avdrag, i sin ordning skall fördela vad den fått, vilket -skoldistrikt skall då få mindre an det behöver för lärar-Snas avlöning och således betala resten av egna medel? Frågorna behöva endast göras, for att nära
nog vem som helst skall förstå, hur orimligt motionärernas förslag ar. Vi skulle verkligen vilja se den min någon av de lantmän, vilka undertecknat motionen, skulle satta upp, om en eller flera lärare i hans församling bleve sjuka och det då visade sig, att församlingen icke kunde få något statsbidrag till vikariernas avlöning, emedan anslaget redan vore förbrukat. Skulle denna församling verkligen låta sig nöja med en sådan behandling? Och då ett flertal församlingar skulle kunna drabbas av samma missöde, vilket oändligt trassel med besvär och ansökningar skulle inte sådana förhållanden framkalla! Det skulle inte förvåna, om församlingarna tyckte, att de riksdagsman, som varit med om att försätta församlingarna i en sådan situation, själva borde av egna medel betala de belopp, som motsvarade de mistade statsbidrags Det vore en rättvis påföljd.
Den enda invändningen motionärerna kunna tänka sig mot deras förslag ar, att länsstyrelsernas arbetsbörda skulle ökas. De föreslå därför, att varje länsstyrelse skulle få 500 kronor om året till ett sakkunnigt biträde. Detta skulle bli 12,000 kronor om året i det hela. Men sa tro de också, att »avsevärda besparingar» skulle kunna vinnas för såväl staten som kommunerna. Fråga ar emellertid, om icke, när det komme till kritan, dessa besparingar och mer till ginge åt för den stora apparat, som måste för ändamålet sättas i gång.
Att kasta fram en motion i riksdagen ar ingen konst, men att penetrera en invecklad fråga ar vida svårare. Den fråga det här gäller ar påtagligen mycket mera invecklad, an motionärerna föreställa sig. Man borde dock haft ratt att vänta, att de hade tagit något närmare kännedom om saken, innan de gett sig på att vilja »reformera». Motionen i sin helhet bär ojävaktigt vittnesbörd om huru främmande motionärerna äro for den mängd av besvärliga detaljer, som rymmas inom det statsbidragssystem, som de vilja omskapa. Men det^ framgår kanske särskilt därav, att ingen enda av de 28 reformatorerna synes ens veta, vilken myndighet det ar som har att skaffa med statsbidragen till Stockholms stad. Av deras resonemang att döma synas de inbilla sig, att det ar överståthållar-ämbetet. Detta ämbete har dock nu i olikhet med länsstyrelserna icke ett grand att göra med statsbidragen. Det ar statskontoret som både tar emot rekvisitionerna och granskar dem samt utbetalar statsbidragen för Stockholms stad. Hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
