Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470
SVENSK LÄRABETIDNINGK
* Nr 25
kyrkoherde i Hammarö, som var hans Prebende, klagade hos k. m: t över länsstyrelsens i Karlstad utslag1 i mal rörande upphörande av pastoratets pröben-denatur. Regeringsrätten förklarade honom ej behörig att i malet fora talan, emedan han ej var medlem av Hammarö församling.
Detta fall närmar sig något det nu ifrågavarande, emedan det i viss man gällde kyrkoherden själv. Men å andra sidan synes ett pastorats egenskap av prebendenatur vara av mera allmän natur, och dess vara eller icke vara kan givetvis icke få bestämmas med hänsyn till den ene eller andre innehavaren. Icke heller detta fall ar således analogt med Emma Håkanssons.
Vi kunna således icke finna, att något av dessa tre nu anförda fall behövt vara bindande för regeringsrätten, då det gällt att fälla utslag rörande Emma Håkanssons be-.svärsrätt.
Annorlunda ställer sig saken, pm man går till k. m:ts instruktion den 12 april 1918 för landshövdingarna i rikets län etc. Där heter det i § 23 bi. a.:
I fråga om vissa allmänna skyldigheter, vilka åligga menigheter m. fi., har länsstyrelsen bi. a. att pröva och avgöra:
3) tvister om huru och till vilket belopp prästerskapets och kyrkob et j aningens samt folkskollärares löningsrätitig-heter skola utgöras.
Här ha vi antagligen att söka den yttersta grunden till att länsstyrelsen icke velat till prövning upptaga Emma Håkanssons ifrågavarande besvär och till regeringsrättens sanktionering av länsstyrelsens utslag, då den ej funnit skal göra ändring i sagda utslag. Det faktiska förhållandet, om vilket Emma Håkansson erinrat, att pension numera betraktas som en uppskjuten lon, har regeringsrätten tydligen icke ansett sig kunna taga hänsyn till, och då landshövdinginstruktionen talar endast om löningsrättigheter, har regeringsrätten följt instruktionens bokstav.
Den utväg, som nu står Emma Håkansson åter, ar att anlägga process och stämma församlingen att stå till svars inför vederbörande häradsrätt. Denna vag böro nu enligt var mening beträdas, sa att saken blir vederbörligen slutförd. Man får då se, huruvida häradsrätten finner sig kunna upptag^ målet till prövning eller denna också kommer att visa det ifrån sig.
En annan åtgärd, som synes oss också böra vidtagas, ar att söka få till ’Stånd en ändring i landshöv-dinginstruktionen, sa att länsstyrelsen blir skyldig att pröva och av-
göra även sådana frågor, som gälla lärares pension. Den ändringen ar lätt att verkställa, om k. m: t sa vill. Men det torde nog böra tagas under övervägande, om icke även någon annan ändring borde samtidigt göras i sagda instruktion för tryggande av lärarkårens rättsliga ställning i-andra avseenden. En förberedande undersökning av nu nämnda synpunkter synes böra ombesörjas av Sveriges allmänna folkskollärarförening.
Bedrägeriet i Härnösand,
For vår del hade vi ansett, att det kunde varit alldeles tillräckligt ordat i pressen om det beklagliga bedrägeriet i Härnösand, sedan saken blivit fullt uppklarad och domen fälld, men då öyningsskollära-ren vid folkskolseminariet i Karlstad Axel Söderström begärt plats i Sv. Ltg för nedanstående artikel, ha vi icke velat neka honom detta. Den tvingar då även oss att ånyo sysselsätta oss med saken.
Fusket i avgångsskrivnjngarna.
Det händer ibland, att ens sinne for jämvikt vill mana till klander, där rosorna strös för rikligt, och till försvar, där alla klandra. Det senare skulle vara den naturliga reaktionen mot allt, som skrivits om fusket i Härnösand. Inte som ett ogillande i och för sig av domarna i pressen, vid samtal och i kollegieprotokollet. De ha varit befogade, rättvisa, böra horas över alla vårt lands skolor nu och långt fram i tiden sa kraftigt, att aldrig en dylik skam mer drages över en svensk läroanstalt. De kunna också trots allt tagas som en honnör for folkskollärarkåjren, även om de inte alltid varit avsedda att vara det. Ty kan man tanka sig en större heder an denna: Av er fordra vi något alldeles särskilt, vänta oss det, tro på det, känna med er ert stora ansvar,
Att försvara fusket kan inte gärna falla någon in. Att söka försvara eleverna ar ganska vanskligt det också. Dock råder det för mig ingen tvekan, om det gäller ett allmänt omdöme om eleverna vid seminarierna och följaktligen de utgående folkskollärarna. De »rättskaffens, hederliga ynglingar med lust for lärarens ansvarsfulla kall», som efterlysas i <nr 22 av denna tidning, de finnas fortfarande vid våra seminarier, de utgöra säkert en lika stor procent av dessas samtliga elever som fordom. Jag stöder detta uttalande på tjugoett års arbete vid seminarium, fyra ar som elev och sjutton som lärare, och vid tre seminarier i skilda delar av landet, på kännödom om många av eleverna fore seminarietiden
som skolbarn eller deltagare i förberedande kurser, under seminarietiden utanför som i det egentliga seminariearbete, efter seminarietiden som lärare. Att någon moraliskt mindrevärdig elev kan komma med ar naturligt, men elevkåren i sin helhet förtjänar endast goda vitsord.
Sv. Ltg: s ordande i ovannämnda nummer om en underskattning och ringaktning av folkskolans lärarkår borde helst inte kommit i tryck, åtminstone i det sammanhanget. Varje kår torde ha sina avundsmän, men en generell un-derskjatitning av folkskolans lärarkår, av dess arbete, en ringaktning av kåren existerar inte. Låt oss upphöra att måla Hin för att få tillfälle att piska honom! Folkskolans lärarkår ar aktad, och dess arbete ar uppskattat, det ar den enkla sanningen, och ingen gör kåren en tjänst genom att förneka den.
»Samhället får den lärarkår, som det förtjänar.» Javäl. Vår svenska ungdom ar av gott virke. Den förtjänar den basta möjliga lärarkår. Och den far det! Det ar vår uppgift att arbeta för, var skyldighet att tro på.
Vår lönfråga ar en sak för sig. Den torde heller icke vinna ökad framgång genom sammanblandning med ovidkommande förhållanden.
Vad särskilt härnösandsseminarister-na beträffar ar det svart att begripa hela händelsen, hur sa stor ansvarslöshet kunnat vara parad med lika stor dumhet och tillgång på penningar, och att inte en enda var tillräckligt hederlig, klok, snål, avundsjuk mot vaktmästarna, modig eller av annan orsak villig att med ett ord, ett litet hot stoppa trafiken. På min tid ... ja, det säger vi litet var, det skulle aldrig ha gått. Det måtte ha börjat i smått, några få ha köpt uppgifterna, ryktet därom har spritt sig, slutligen ha eleverna ända från första klassen vetat om, att metoden praktiserats under ar, och deras rättsmedvetande därigenom avtrubbats. Medvetandet om att i själva verket ingen blivit lidande av fusket och att deras förmåga i huvudsak redan tidigare varit grundligt prövad torde ha tystat de ömtåligare samvetena. Det torde därför vara förhastat att antaga, att de elever, som deltagit i fusket, stå på en särskilt låg moralisk nivå och därför komma att fördärva de barn, som de få att fostra. Att de satt en fläck på sin heder och på sin kår går det däremot inte att förneka.
Man vill gärna söka en syndabock, och for min del anser jag skulden främst vara vaktmästarnas. Men ar det inte oförsvarligt, att inte dessa ställas under åtal, sa att deras större eller mindre skuld blir klarlagd. Ett avskedande i all enkelhet ar fö;r lindrigt straff. Även deras straff bor horas och förnimmas över hela landet, androm till varnagel. Att skylla på rektor i det här fallet ar enfaldigt. Varenda skolrektor vet, att något liknande härnösandsihisto-rien, obehörigt tillägnande av hemlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
