Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 30
SVENSK LÄRARETIDNING.
551
min fru. Olm mitt ode ännu en gång for mdg i klorna på en ambassadör av samma slag, skall jag lida utan att beklaga mig’. Om han ar utan värdighet, utan själshöghet, sa fritar ju hans adel honom for slikt; om han sällar siig till det uslaste sällskap i den mest omoraliska stad, sa ha ju hans förfäder haft ara även for honom. Umgås han med skurkar, ja, ar han själv en skurk, bedrager han en tjänare på hans ärligt förtjänta lon, då, min fru, skall jag i tysthet beundra, hur lycklig han ar, som icke behöver vara sina egna handlingars son. Och .vilka voro dessa förifäder, som man stoltserar mod? De voro imän utan ställning och utan rikedom, mina jämlikar. De skapade sig själva ett namn, men naturen, som fyller livet med gott och ont, har givit dem en usel avkomma, som icke ar i stånd till att erkänna dem,’SOUL äro deras -förfäders jämlikar.»
Den känsla av harm och kränkt stolthet, som talar ur dessa ord, var det djupaste och mest bestående intryck R. tog med sig från sin diplomatiska bana, De erfarenheter han redan tidigare gjort, att de maktägande for själviska syften kränkte rättens majestät, hade han fått förnyad bekräftelse på. Dessa erfarenheter bli bränslet till de brandfacklor han inom några ar skulle kasta ut över världen.
Det ar betecknande för R: s mentalitet, att intrycken han mottager behöva lång tid for att mogna. Helt visst sammanhänger detta med den trögtänkthet, som utmärkte honom, och om vilken han själv har vittnat. Han stod sig ganska slätt, om det gällde att på rak arm ge svar på tal. Men det, som såddes i hans själ, var ej en sådd på hälleberget. Det förankrade sig med djupa rötter i en frodig mylla, och i tidens fullbordan gav det hundrafaldig skörd. Fem ar skulle det dröja, innan den indignation, som nu behärskade honom, fick sitt världsbekanta utbrott.
Trots motgångarna stannade R. denna gång kvar i Paris. Vart skulle han för övrigt ta vägen ? Den 32-årige mannen kunde ej gärna tänka på att ännu en gång söka en fristad hos fru de Warens. Redan då han sista gången lämnade henne, var hennes ekonomiska ställning totalt undergrävd, oeh någon förbättring häri hade ej inträtt. R. kände det nog som en plikt att söka bistå henne, men han hade själv knappast bröd for dagen. Av det lilla arv han en tid senare erhöll efter sin far sände han dock de Warens en del.
Det gällde alltså i första hand att se sig om efter levebröd. Sedan han slutfört arbetet med en opera han tidigare påbörjat, lyckades han erhålla en plats som privatsekreterare hos en rik och förnäm parisfamilj vid namn Dupins. Här lärde han känna spetsarna inom såväl intelligensen som aristokratien. Om somrarna vistades familjen på sitt slott i Touraine, där man fördrev tiden med musik och sällskapsliv. Enligt tidens sed ägnade man sig med förkärlek åt att uppföra små komedier, varvid såväl familjens medlemmar som deras gäster uppträdde som amatörskådespelare. Även R. gjorde försök därmed, men han var en ganska talanglös skådespelare.
Bättre lycka gjorde han däremot som komediförfattare.
I sällskapslivet verkade han tafatt och förströdd. Fru de Warens hade gjort fåfänga försök att bibringa honom herrskapsmanér, och lika litet visar han sig nu tillgänglig for den speciella kultur, som var utmärkande för tidens saloiigsliv. Men han synes ha väckt särskilt kvinnornas intresse genom sin originalitet och genom den öppenhjärtighet, som han lade i dagen på tu man hand.
Det var dock mycket i den mondäna världen, som bjöd honom emot. Hans osäkerhet i sällskapslivet, där andra egenskaper krävdes an dem han ägde, gjorde honom bitter. Hans äregirighet fordrade att få göra sig gällande, och nu såg han sig distanserad av alla, även av dem, som bildlikt talat ej nådde honom till knäna men vilka voro honom överlägsna i fråga om fina manér och i konsten att fora en ytligt spirituell konversation.
Kanhända var det en lycka för honom, att han ej låg åt det hållet. Hade han gjort sig gällande i sällskapslivet, hade han där blivit tongivande, kunde han lätt ha blivit dess stod. Världen kanske då aldrig hade fått lyssna till dessa av en flammande känsla burna brösttoner, med vilka han sjöng ut sitt förakt och sitt hat mot ytligheten, förkonstlingen och lättsinnet i salongerna samt prisade naturens renhet, enkelhet och skönhet och ett liv i dess anda.
Vid denna tid träffade R. samman med flera av de män, som antingen redan nått eller stodo på tröskeln till ryktbarhet. Till de förstnämnda hörde Voltaire. Den beundran, som R. länge ägnat honom, hyste han alltjämt. Ett talande vittnesbörd härom ar ett brev från R. till det firade snillet med anledning av ett litterärt och musikaliskt arbete R. åtagit sig for en nationell fästlighet. Man skulle ar 1745 fira slaget vid Fontenoi, och man hade beslutat sig för att uppföra Prinsessan av Navarra med text av Voltaire och musik av Rameau. Men för att passa måste stycket undergå en genomgripande omarbetning. Voltaire och Rameau hade ej tid, och uppdraget anförtroddes fördenskull åt R. Det ar av denna orsak det nämnda brevet kommer till.
»I femton ar har jag», säger K., »arbetat .for att göra mig värdig Eder uppmärksamhet och det intresse, varmed Ni gynnar unga författare, hos vilka Ni upptäcker talang.»
Han övergår sa till att begära rad för sitt arbete och fortsätter:
»Vad recitativet angår isa hoppas jag Ni vill vara av den godheten och säga Eder mening om det, innan det kommer till utförande, samt därivid ange de ställen, varest jag kan ha avvikit ifrån sanningens och skönhetens vag eller med andra ord från Edra egna tankar. Vad resultatet an blir av mitt svaga försök, skall det dock alltid stå för mig i ett förklarat ljus, sedan -det vederfarits den äran att bliva känt av Eder, och sedan det givit mig ett tillfälle att visa Eder den ’beundran och den vördnad, varmed jag har äran att vara Eder ödmrjuke tjänare Jean Jacques Rousseau.»
Till dem, som stodo på gränsen till ryktbarhet och med vilka R. nu sammanträff ar, hörde i första rummet Diderot och Condillac. De tre vännerna råkades regelbundet en gång i veckan på ett värdshus, där de intogo middag tillsammans samt helt naturligt diskuterade tidens frågor, litterära, filosofiska och religiösa. De tre männen voro av mycket olika läggning. Den mångkunnigaste var utan tvekan Diderot, den skarpaste Condillac, men den originellaste av dem var R. I religiöst hänseende voro de bada vännerna rationalister, och Diderot utvecklade sig som bekant alltmer i ateistisk riktning.
Med tanke på den miljö, vari R. lever under dessa ar, får man den största aktning for den kraft och den självständighet, varmed han banar sig sin egen väg. Han utgör ett storvulet exempel på sanningen av ordet: »Stark ström går med egna vågor genom havet». Vi ha förut sett, hur litet de högre klassernas umgängesliv tilltalade honom. Han lät sig ej tjusas av dess ytliga glans. Då han drog i härnad mot tidens gudar, hade han grundligt lärt känna dem men aldrig blivit deras slav. Den strålande värld han levat i bländade honom ej mer. Han genomskådar den, längtar bort till natur och ursprunglighet.
I hans själ börjar även oppositionen gro mot både filosofernas kalla skepticism och kyrkans benhårda ortodoxi. Han beundrar väl de förstnämndas omfattande kunskaper och lysande intelligens, och Voltaire, som senare skulle bli hans bittraste fiende, står ännu, som vi sett, for hans medvetande i förklaringens ljus. Utan att han ar fullt medveten därom börja linjerna klarna. Till en början yttrar det sig i en strävan att göra sig andligt oberoende åt alla håll. Nästa steg blir offensivens.
Innan jag övergår till detta skede i R :s liv, ar det emellertid på sin plats att något redoigöra for hans förbindelse med Therese Levasseur. R. gjorde hennes bekantskap efter sin återkomst från Venedig. Hon var från Orleans och hade anställning på det lilla hotell, varest R. tagit in. Om det första intrycket av henne berättar han i sina Bekännelser:
Första gången hon visade sig vid bordet blev jag slagen av hennes tillbakadragna väsen och ännu mer av hennes livliga och milda blick, som jag aldrig syntes ha sett maken till. De övriga gästerna gjorde narr av den lilla. Jag tog henne i försvar, och sa gingo de spefulla orden ut över mig. Även om jag från början ej hade hyst någon böjelse for den stackars ’flickan, sa ville medkänslan och motsägelsen ha givit måg den. Jag blev hennes förklarade riddare. Jag såg, att hon var känslig for min omsorg, och hennes blick, som lyste av den tacksamhet hon icke vågade ge uttryck i ord, gick mig till hjärtat.
De blevo snart intima.
»Vara hjärtans sympati och överensstämmelsen i vår natur utövade snart sin allmänna verkan. Hon såg i mig en hederlig man, ocli hon bedrog sig icke. Jag såg i henne en varmhjärtad, oskyldig flicka utan koketteri, och ej heller jag bedrog mig. Jag förklarade på -förhand, att jag ej skulle lämna henne men också att jag ej ämnade gifta mig med henne.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
