Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
706
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 38
Den arbetsinsats han presterat ter sig högst imponerande och erkännansvärd, även bedömd enbart ur synpunkten av de uppgifter vår förening för sig uppställt i sina stadgar, vilkas formulering jag ofta och med förkärlek citerar: att arbeta för den svenska folkskolans och folkbildningens höjande, för enhet och god anda inom lärarkåren och förbättring av lärarens ställning i allmänhet.
I avseende på den förstnämnda av dessa uppgifter har föreningen som central punkt på arbetsprogrammet allt från början upptagit enhetsskoltankens förverkligande. Denna tanke, vars realiserande måste vara av genomgripande betydelse inte blott för undervisningsväsendet i och för sig utan för samhällslivet i det hela, har av Värner Rydén, liksom tidigare av Emil Hammarlund och Fridtjuv Berg, omfattats med starkt och levande intresse.
De riktlinjer för enhetsskolsträvandena, åt vilka Fridtjuv Berg på sin tid givit ett sa klart »uttryck, ha även varit Värner Rydéns. Allenast två punkter av vital karaktär härvidlag vill jag bringa i erinran, den ena avseende barndomsskolan, den andra ungdomsskolan.
Folkskolans uppgift bör vara att åt alla samhällsklassers barn bibringa den allmänt mänskliga och medborgerliga bildning, som var och en för sin grundläggande utveckling behöver och som i vår tid ingen samhällsmedlem utan skada kan undvara.
Åt den från folkskolan avgångna ungdomen bör beredas fortsatt undervisning i närmaste anslutning till de praktiska sysselsättningar, vari denna ungdom inträtt eller ämnar inträda: dels i fortsättningsskolor, dels i högre folkskolor.
Det blev Värner Rydén förunnat att först grundlägga ungdomsskolreformen. Detta skedde under den .förhållandevis korta, för skolan händelserika och betydelsefulla tid, då han hade skolans högsta ledning om hand. Med glödande intresse och en energi, som inte visste av några hinder, drev han fram denna reform. Det är i morgon jämt tio år sedan i överensstämmelse med riksdagens beslut de författningar utfärdades, vilka avse de praktiska ungdomsskolorna, och som kontrasignerats av Värner Rydén såsom ecklesiastikminister. Dessa författningar innefatta i sin tilllämpning ett utomordentligt framsteg i avseende på den svenska folkundervisningen.
Redan året därpå följde den nya undervisningsplanen för folkskolan, innebärande en verklig omdaning av skolans inre arbete.
Vid detta reformarbete förlorade Värner Rydén aldrig ur sikte, att vid det offentliga undervisningsväsendets ordnande den ledande synpunkten bör vara, att detta undervisningsväsende i allt fullkomligare grad utvecklas till ett organiskt sammanhängande helt med olika utbildningsanstalter för olika utbildningsbehov men med folkskolan såsom den för alla gemensamma bottenskolan.
Under en lång följd av år, och inte minst sedan han år 1916 inträtt i centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening, har han ägnat sitt intresse och sin arbetskraft åt bottenskolproblemets lösning. Hela systemet av praktiska ungdomsskolor har han ju velat bygga på principen folkskolan som bottenskola. Under hans statsrådstid tillsattes också den stora Skolkommissionen, som i sitt betänkande, avgivet år 1922, gick in för denna princip.
Först år 1927 följde i frågan ett riksdagsbeslut, till vilket Värner Rydén medverkat. Givetvis hade han, liksom säkert de flesta av oss, önskat ett radikalare beslut, genomfört med nödig varsamhet men innebärande en mera genomgripande omdaning. Riksdagsbeslutet innebär dock ett avsevärt steg fram mot målet.
Även i avseende på den arbetsuppgift vår förening i andra rummet upptagit: befrämjandet av enhet och god anda inom lärarkåren, har Värner Rydén helt fyllt måttet. Utan att i minsta mån ge avkall på vad han efter moget övervägande i varje fall funnit nödvändigt eller gagneligt för skolan eller lärarkåren har han med känsla och övertygelse och därför också med framgång motarbetat splittringstendenser, som av olika anledningar tidvis kunnat framträda. Hans motto därvidlag synes hava varit den gamla beprövade satsen: enighet ger styrka.
Som sista men ingalunda minsta arbetsuppgift har vår förening - som jag nyss nämnde - uppställt förbättring av lärarens ställning i allmänhet.
Lärarkåren har med avseende på sin rättsliga ställning i Värner Rydén haft ett starkt och med rätta mycket uppskattat värn. Redan som ung lärare ställde han sig vid en mycket uppmärksammad strid i främsta linjen och kämpade segerrikt för lärarens personliga tanke- och yttrandefrihet samt fulla och obeskurna medborgarrätt. Samma uppfattning har han i handling hävdat jämväl såsom ledamot av regeringen och inom riksdagen.
Arbetet för en förbättrad ekonomisk ställning för lärarkåren, för närvarande av dominerande intresse, finner han innefatta ett starkt rättfärdighetskrav. Han har deltagit och deltager allt fortfarande i detta arbete med största energi. Man bör minnas, att den mest betydande framgång, som i lönhänseende hittills vunnits, 1918 års lönreglering, måste tillskrivas Värner Rydéns kraftiga initiativ som ecklesiastikminister.
Jag har nu i största korthet bragt i erinran några få, mera typiska drag av Värner Rydéns mångomfattande och framgångsrika verksamhet, sammanhörande med arbetsuppgifterna inom Sveriges allmänna folkskollärarförening. Längre anser jag mig inte här böra gå i det annars vidlyftiga ämnet.
I likhet med andra, som velat och förmått uträtta något avsevärt till allmänt gagn, har Värner Rydén blivit både klandrad och lovprisad. Det karaktäristiska för honom är, att han trygg och målmedveten går sin väg fram till synes helt oberörd av både beröm och klander, åtminstone, av klander.
Att hans insats i arbetet för höjande av den svenska folkskolan liksom folkbildningen i det hela är förtjänt av uppriktigt och tacksamt erkännande ligger för oss alla i öppen dag.
Centralstyrelsens övriga ledamöter och föreningens revisorer ha velat bereda lärarkåren tillfälle att bringa honom en mera samfälld hedersbevisning på hans 50-årsdag, en hedersbevisning, bestående däri, att lärarkåren bekostade ett av konstnär målat porträtt av Värner Rydén. Detta porträtt skulle tillhöra Sveriges allmänna folkskollärarförening.
Med glädje och tillfredsställelse ha lärare och lärarinnor inom landets skilda delar mottagit inbjudan att få bringa Värner Rydén en sådan hyllning och hedersbevisning. Och centralstyrelsen är nu i tillfälle att avtäcka ett porträtt av dagens hedersgäst, morgondagens jubilar. Det är målat av konstnären, amanuensen Carl Gunne.
Må nu täckelset falla!
Vi höja ett tacksamhetens och välgångens leve för Värner Rydén!
Sedan konstverket en stund betraktats av de närvarande och bland dem väckt allmän glädje över det sätt, på vilket det blivit utfört, framträdde fröken Jenny Wahlman till tavlan och höll från denna plats följande tal:
Dagens fästföremål är ju på satt och vis ett porträtt. Det skall få sin plats i vår högtidssal bland andra bilder av folkskolans stormän och ledare. Dessa porträtt ha alla evigheten framför sig. De skola existera långt sedan vi här samlade förintats. De skola beskådas och kommenteras av generationer, som endast genom gulnade tidningsblad, hyllsatta protokoll och på vinden slängda Föreningshäften få kunskap om originalens liv och leverne.
Inför dessa evighetsperspektiv har jag i dag fått hörselhallucinationer - en ny slags radio, vars T. T. meddelar otänkta tankar, osagda ord och oskrivna avhandlingar. Det är en oskriven avhandling av en konstdocent, årgång 2000, jag avlyssnat. Tyvärr äro hans tankar oordnade och rätt så nonchalanta! Han ämnar - otroligt nog! - skaffa sig ära och berömmelse genom en studie över »Folkskolans män och kvinnor i olja» och går därför upp i vår sal och ser på dess porträtt. Hans ord äro respektfyllda och vördnadsfulla inför de stora personligheter han där gör bekantskap med genom konstnärers förmedling.
Plötsligt höjer han rösten. Han står framför det i dag avtäckta porträttet.
»Ett arabiskt ordspråk säger, att på uppståndelsens dag varje bild av en människa skall begära en själ av sin mästare. Hade araberna rätt, skulle nog en mängd målare inför kravet stå insolventa. Skaparen av detta konstverk torde kunna vara lugn. Porträttet har en själ. Carl Gunnes bild av den kände politikern och skolmannen säger mer och annat om honom än en massa tryck med data och fakta. Originalet tör ha varit en förgrundsfigur i svenskt offentligt liv under förra hälften av 1900-talet samt revyernas och karikatyrtecknarnas älskling. Porträttet ger klokheten, myndigheten, säkerheten - men tillåter i alla fall åskådaren att se glad ut! Han kallades pedagog, var visst folkskollärare i Malmö, utgivare och författare av åtskilliga läroböcker för lågstadiet. Pedagog är ett ord till randen fyllt av tråkighet. Porträttet säger ett absolut nej till tråkigheten. Mannen måtte ha tidigt sluppit ut ur skolans tvång eller också haft en outtömlig fond av livsglädje att ösa ur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
