Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 42
SVENSK LÄBAKETTDNING.
791
sig lyftad till en högre värld vid dessa upphöjda betraktelser, vågade att ställa sig vid gudomens sida, och då jag från denna ståndpunkt såg mina medmänniskor i sina fördomars förblindelse vandra på villfarelsernas, olyckornas och förbrytelsernas väg, ropade jag till dem med en svag stämma, som de icke kunde höra: Vanvettige, som alltjämt bekla-gen eder över naturen, hören då en gång, att alla edra olyckor komma från eder själva.
Naturligtvis ar avhandlingen ej enbart byggd på stämningar. Den röjer även en omfattande beläsenhet hoss sin författare jämte en synnerlig skärpa i omdömet. Första delen lämnar en utförlig skildring av den primitiva människan och hennes livsföring; den andra delen utgör en historisk exposé av mänsklighetens utveckling. Framställningen ar tendentiös och går ut på att visa, hur dekadansen steg for steg fortgått, allt eftersom kulturutvecklingen alltmer avlägsnat människan från naturen.
R. söker att ge en föreställning em människan, såsom hon utgick av naturens hand. Hon var till sin fysiska karaktär lik ett djur underlägsen de flesta andra i fråga om styrka och händighet men i allt .gynnsammare organiserad an någon annan djurart. Hon stillade sin hunger av jordens frukter, släckte sin törst i närmaste kalla och fann sitt viloläger under samma träd, som gav henne livets uppehälle. Jorden var härlig i sin jungfruliga oberördhet och tillräckligt fruktbar for att ge allt levande dess nödtorft. Människans kropp härdades under kampen for tillvaron, och hennes sinnen fingo genom oupphörlig träning en påfallande skärpa, Barnen ärvde sina fäders utmärkta konstitution och fullkomnade den ytterligare genom härdande övningar från den spädaste barndomen. Det naturliga urvalet visade ingen hänsyn till de svaga. Dessa gingo mestadels under, medan de starka och livskraftiga blevo herrar på valplatsen och fortplantade släktet.
R. anser visserligen den civiliserade människan naturmänniskan överlägsen, för sa vitt den förra får tid att mobilisera alla sina maskiner och hjälpmedel. Men försättas de i samana läge, nakna och vapenlösa, sa skall man få se på något annat. Då kommer det att visa sig, vilken betydelse det har att äga styrka och sinnesnärvaro.
Naturmänniskan hade en mängd fiender att värna sig mot: de vilda djuren, naturkatastrofer och sina egna svaghetstillstånd, barndomen, ålderdomen och sjukdomarna. Ålderdomen ar i naturtillståndet mindre plågsam, mindre fylld av krämpor an i samfundet. De gamla vissna bort, slockna utan ångest som ett utbrunnet ljus.
Sjukdomarna betraktar R. närmast som ett kulturlyte. De ha sitt upphov i människornas olika livsvillkor, som gör, att den ene far hänge sig åt vällevnad och lättja, den andre dömes till slaveri och armod. Detta jämte den omständigheten, att sorger och olyckor drabba alla, utgör bevis for att lidan-
det till största delen beror av oss själva. Han åberopar bland andra Plato for sitt påstående, att de vilda folken knappast känna till några andra sjukdomar an sår och ålderdomssvaghet. Naturmänniskan intar därvidlag samma ställning som de i frihet levande djuren, vilka ävenledes enligt vad jägare iakttagit sällan lida av någon sjukdom,.
De organ, som vildmannen har att lita till i kampen for tillvaron, där det gäller att skaffa sig byte eller for att hindra, att han själv blir andras byte, få genom ständig träning en hög grad av fullkomning. Syn, hörsel och lukt nå sålunda en enastående skärpa. Som exempel harpa anföres, att Afrikas hottentotter se med obeväpnat öga ett fartyg på lika långt avstånd som holländarna med användande av kikare, och Amerikas indianer känna lukten av en spanjor med samma säkerhet som de basta hundar.
Efter att sa ha skildrat naturmänniskans fysiska villkor och företräden lämnar R. en bild av hennes andliga, Vad som främst skiljer henne från djuren ar hennes fria vilja och hennes förmåga av utveckling och fullkomning. Naturen befaller djuret, och det lyder ovillkorligt. Människan åter äger förmågan att gå sin egen vag i strid mot den naturen har utstakat. Det ar i medvetandet av denna frihet som hennes personliga suveränitet visar sig.
Människans förmåga av fullkomning framträder hos både individen och släktet, R. betraktar den som en mycket farlig egenskap, ja, som själva urkällan till alla vara olyckor. Det ar nämligen den, som under tidernas lopp fört oss bort från de ursprungliga levnadsvillkoren, vilka kunde ha skänkt oss lugn och lycka.
R. kommer sa in på frågan om den primitiva människans förhållande till moralen. Han opponerar sig mot talet om att hon till sin natur ar ond, och han förmenar, att denna fördom beror på svårigheten att tänka sig bort från de nuvarande sociala förutsättningarna, I verkligheten stod människan i naturtillståndet icke i något förhållande till moralen, kände inga plikter och var följaktligen varken god eller ond. Hade hon sålunda ej i vanlig mening några dygder, fanns dock i hennes vasen ett anlag, ett frö till sådana. Det var medkänslan. Denna ar sa universell, att t. o. m. djuren visa tydliga tecken på den. Mödrarnas ömhet for sina ungar utgör exempel därpå. Hästarna visa tydlig motvilja mot att trampa på en levande varelse, och djuren känna alltid oro, då de komma i närheten av ett dött djur av sin egen art.
Hos naturmänniskan verkade medkänslan dämpande på självuppehållel-se drift en, och de högre samifundsdygder-na, mildhet, humanitet, välvilja, vänskap, kunna härledas från den. Medlidandet ar alltså en naturlig känsla, som modererar egoismen och bidrager till
att upprätthålla släktet. I denna känsla bottnar också enligt R. människans olust for det onda.
Någon egentlig olikhet förefanns ej mellan människorna i naturtillståndet. Alla hade samma villkor. De vandrade omkring i skogarna utan sprak, utan hemvist, utan krig och bundsförvanter, utan trängtan till andra människor och utan önskan att skada dem. De hade få lidelser, voro självberoende och företogo sig ej annat, an vad de hade intresse av. Gjorde någon en upptäckt, kunde han ej meddela den till någon annan; uppfinningen dog med uppfinnaren. Sa började varje generation på nytt från samma utgångspunkt. Släktet var redan gammalt, men individen var och blev ett barn.
Efter att sålunda ha framställt bilden av den primitiva naturmänniskan och efter att ha sökt visa upp, att jämlikhet rådde i hennes värld, övergår han till att undersöka, hur olikheten uppstått.
Denna del av hans avhandling inledes med följande välkända i de politiska striderna ofta åberopade ord :
Den första, som inhägnade ett åkerstycke och fann på att säga: detta tillhör mig, och som fann människor enfaldiga nog att tro honom, han var den förste grundläggaren av det borgerliga samfundet. Hur många förbrytelser, hur många krig, hur många mord och andra ogärningar skulle icke den man ha besparat mänskligheten, som hade ryckt upp gärdsgårdsstörarna eller fyllt igen gravarna och ropat till sina medbröder: »Vakten eder för att lyssna till denne bedragare. I ären förtappade, om i glömmen, att jordens frukter tillhöra alla men jorden ingen.»
Uppkomsten av äganderätten, av egendomens tillblivelse ar for R. syndafallet, genom vilket människan drives ut ur naturlivets paradis, Nästa steg for till gemenskap och beroende. De samhälleliga institutionerna bliva till, först familjen. Närboende börja umgås med varandra, och man lägger snart märke till att den ene har ett eller annat företräde framför den andre. Sa ar det första steget mot olikheten taget och därmed mot lustan. Fåfänga och ringaktning födes i den enes hjärta, i den andres skam och missundsamhet. Men vore val olikheten en gång upptäckt, dröjde det ej länge, förrän klyftan vidgades. Ödesdiger i detta hänseende blev arbetsfördelningen samt kännedomen om metallerna och åkerbruket, »Järnet och kornet ha civiliserat och ödelagt människan».
Det uppstår nya värden, som människorna trakta efter, rikedom, makt, talanger, och i en ständigt stegrad tävlan efter att komma i besittning av dem tillgripas list och våld. Var och en strävar efter att befordra sina egna intressen, och det betraktas som fullt legitimt, även om det sker på bekostnad av andras. Hela denna etiskt rättsvidriga och olycksbringande åskådning har enligt R. sin rot i egendomen och olikheten.
Samhället självt ’har sprungit fram ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
