Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
994
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 52
Montmorencyskogen, styrde han kosan till Schweiz. Här i frihetens förlovade land skulle han väl finna en lugn tillflyktsort. Födelsestaden Geneve hade ju åtta ar tidigare utnämnt honom till hedersborgare. Döm då om hans besvikelse, när han under resan erfor, att även i Geneve både Emile och Centrat Social blivit beslagtagna och brända såsom gudlösa skrifter. Han trodde till en början, att ryktet ej talade sant, men utanför hemstadens murar fick han klart besked. Där mötte honom inreseförbud, och skulle han försöka trotsa detta, fanns arresteringsorder utfärdad.
R. avsäger sig nu sina rättigheter som borgare i Geneve och lagar sig till Yverdon, men även härifrån blir han förvisad. I denna sin nöd söker han sin tillflykt hos konung Fredrik II av Preussen. R. hade vid flera tillfällen skarpt opponerat sig mot denne regents liv och regeringsprinciper. Nu skriver han:
Jag har sagt mycket ont om Eder; kanske kommer jag att saga mera ännu. Emellertid ar jag nu fördriven från Frankrike och Schweiz och söker en tillflykt i Edert land. Jag har icke förtjänat någon nåd av Eder, begär heller ingen, men jag måste förklara för Eders majestät, att jag ar i Eder makt, och att jag önskar vara det. Förfoga över mig efter behag.
Fredrik var storsint nog att ej blott ge den landsflyktige diktaren en fristad utan även att understödja honom på flerahanda sätt. R. slår sig ned i Mo-tiers, en liten by i grevskapet Neuf-chatel, som vid denna tid tillhörde Preussen.
Under den tid han irrat som flykting från plats till plats, hade hans fiender levererat den ena smädeskriften efter den andra mot honom. Den mest betydande av dessa bar titeln »Brev från landet». Sedan R. kommit till ro i Mo-tiers kunde han ej längre tiga. Han svarar sina belackare med de berömda: »Brev från bergen», där han närmare förklarar sin religiösa och politiska åskådning. Nu liksom tidigare, då han varit den angripne, går han till försvaret med frejdigt mod. Man märker, att det bereder honom en särskild tillfredsställelse att mala sönder motståndarnas argument. Han står nu också på höjden av sin kraft som tänkare och diktare.
Här i denna avkrok av världen lever han nu i tre ar, sysselsatt med litterärt arbete och botaniska studier. Men till slut lyckades hans fiender agitera upp folket emot honom. Breven från bergen visade ju, att hans religion icke överensstämde med kyrkans. Han hade hoppats att få sluta sina dagar i Motiers, och för fridens skull gick han sa långt, att han avgav en skriftlig försäkran att aldrig mer offentliggöra något arbete i religiösa frågor. Det hjälpte dock ej. I folkets ögon hade han nu blivit Antikrist, och man fordrade hans huvud.
På sina vänners inrådan beger han
sig till Peterson, belägen i Bielersjön i kantonen Bern. Han trivs förträffligt på den vackra ön, deltar i böndernas arbete, botaniserar och skriver poesi. I ett brev därifrån förklarar han, att han saknar ingenting annat an hälsan för att känna sig fullkomligt lycklig. Regeringen i Bern unnade dock icke den stackars flyktingen den ro och vila han nu främst av allt både behövde och önskade. Efter endast en kort tids vistelse på ön får han order att oförtövat lämna kantonen Bern. Full av förtvivlan sänder han ett brev till guvernören, vars van han ar, och anhåller om åtminstone någon tids anstånd. Det ar i slutet av oktober, och han känner sig för sjuk att företa en resa vid denna årstid, detta sa mycket mer som han ej vet, vart han skall ta vägen. Men guvernören kunde ingenting göra åt saken, och lika litet hjälpte befolkningens böner. Hur förtvivlad hans ställning ar framgår av den åtgärd han nu tillgriper. Den stolte och för sin frihet och oberoende sa överkänslige mannen anhåller att få stanna kvar som fånge under återstoden av sitt liv. Ur ett brev till guvernören Graffenried citerar jag följande:
I denna yttersta förlägenhet ser jag blott en utväg for mig. Hur avskräckande den an kan synas, tillgriper jag den med mitt hjärtas hela åtrå. Det ar en bon till Eder att få tillbringa återstoden av mitt liv som fånge på ett av statens slott eller något annat ställe, <som ni behagade bestämma. Jag skall leva där på min egen bekostnad och förplikta mig till att ha vare sig papper eller penna eller någon förbindelse med yttervärlden, blott man beviljar mig några böcker och
ratt att få promenera i en trädgård.––––
- Alla passioner äro utsläckta i mitt hjärta. Det återstår endast en brinnande önskan om vila och ensamhet.
Även denna R: s anhållan blev emellertid, avslagen. Det återstod honom ej annat an att ge sig ut mot nya öden. Han reser över Strassburg till Paris, där han stannar ett par veckor och sa vidare till England, dit han, inbjuden av Humes, anländer i januari 1766. Då R. ej önskar slå sig ned i London, upp-låtes åt honom bostad i byn Wotton, där Therese Levasseur sa småningom förenar sig med honom. Det ser nu ut att återigen ljusna for den stackars landsflyktige diktaren. I ett brev till en vän ger han följande om ett visst filosofiskt lugn vittnande skildring av den senaste tidens upplevelser:
Att pöbeln på tillskyndan av en hugenott-präst sökte stena mig - i Motiers hade man kastat stenar in i hans bostad genom fönstren -, att en senat brutalt jagat mig bort mitt i vintern, sjuk som jag var, utan ringaste anledning, dom eller förnuft ismärtade mig val, men jag förargar mig ej mera över det an att se en klippa lossna och hota att falla ned på mig. Människornas laster skapas till stor del av omständigheterna. Orättfärdigheten följer makten. Vi, som nu äro de förföljda offren, skulle kanske, om vi vore i förföljarnas ställning, vara tyranner och förföljare som de.
R. finner sig till en början väl i England. Han ar full av tacksamhet mot
Humes och uppskattar den uppmärksamhet, som från alla håll visas honom. Småningom tar dock hans sjukliga misstänksamhet överhanden. Han tror sig finna, att stämningen mot honom förändrats och tillskriver denna förändring falska vänners inflytande. Slutet blir fullständig brytning med såväl Humes som övriga engelska vänner, och i maj 1767 beger han sig brådstörtat tillbaka till Frankrike. Naturligtvis försumma hans fiender där ej att for sina syften utnyttja brytningen med Humes. Denne hade ju gjort honom stora tjänster, men R. lönar sin välgörare med att beskylla honom för att stå i maskopi med fienderna. En sådan man kunde ej ens betraktas som tillräknelig, menade man. Han led naturligtvis av förföljelsemani. Beskyllningen var väl ej helt utan grund. R. var vid denna tid sa uppriven, att hans tillräknelighet nog kunde sättas ifråga. Detta ar heller knappast ägnat att förvåna, sa hetsad och förföljd som han under åratal varit och därtill kroppsligt nedbruten. Det ligger ej sa litet tragik i det förhållandet, att samtiden sa ofta gör livet till ett martyrium för de stora vägröd-jarna, oavsett vad nu motivet härtill kan vara. Det låter väl saga sig, att i detta fall den förföljde själv ej var helt utan skuld till sin olyckliga belägenhet. Hans obehagliga sätt att säga, vad han ansåg vara rätt och sanning om vad och till vem det vara månde och hans ängsliga aktgivande på sitt eget oberoende i förening med en till abnormitet gränsande misstänksamhet, satte även den uppriktigaste vänskap på mycket svåra prov. Men de, som ville förstå hans psyke, hade dock lätt att förlåta honom hans underligheter. Annorlunda var förhållandet, där motivet till förföljelsen bottnade i personlig fåfänga och avundsjuka. De, som av denna anledning bekämpade R., hade ej öga för några förmildrande omständigheter. Alltför tydligt visa de skadeglädjen, då han förgår sig, hat och raseri, då’han ined sin andes svärd slår vapnen ur deras händer. Att man har rätt att räkna Voltaire till de sistnämnda, bidrar ej att höja aktningen för hans personliga storhet.
Sedan R. lämnat England, vistas han under sina återstående ar på olika platser i Frankrike. På inbjudan av prinsen av Conti slår han sig först ned på dennes slott Trye. Men här trivs han ej. »Min olycka ar», säger han, »att jag bor i ett slott och icke under ett halmtak». Han tackar prinsen och far sin väg. »Mitt liv och mitt hjärta ar Edert», skriver han till sin värd, »men min ära ar min. Tillåt att jag i morgon lämnar Edert hus.» Sa bär det återigen ut på resor till Lyon och efter ett kort besök i Schweiz till Bourguin i närheten av Grenoble, där han bosätter sig en tid. Här ingår han ar 1768 äktenskap med Therese Levasseur i närvaro av borger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
