Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 3
tat av Paris - Place de TOpéra. »Vilken trafik!» säger någon. Ja, sanningen att säga ar det som en enda myrstack. Härifrån utgå bussar till alla delar av staden. Det ar väldiga rullande hus, dessa bussar. Här ligger det berömda Café de la Paix. Vi dricka ett glas citronad på det berömda kaféet, under det vi beskåda den oerhörda trafik, som råder här. Från ett »mörkt hål» strömma tusentals människor upp. Det ar métro-politain, som avlämnar denna ström av människor.
Egentligen skulle vi nu börja vår vandring till något av Paris museer. Men det ar måndag. Den dagen äro alla museer stängda for besök. Det blir i stället Madeleine-kyrkan, som får besök av oss.
Därutanför ha otaliga blomsterför-säljerskor stämt möte. Då vi just stå i begrepp att besöka den okände soldatens grav, stiga vi fram och köpa en bukett rosor. Vi vandra Avenue des Champs Elysées, en bred och förnäm aveny, omgiven av grönskande trädgårdar med L’Arc de TÉtoile i fonden. Först efter 30 ars arbete blev denna triumfbåge färdig. Den ar pompös och mäktig. Vi äro framme vid den Okände Soldatens grav. Den har fått sin plats under det mäktiga valvet. Vid graven finnes en evigt brinnande laga. Hela graven ar översållad av friska blommor. Runt omkring brusar storstadstrafiken i ohejdat tempo. Men här vid graven ar lugn och andakt. Hur mången mor har inte stått här i stilla begrundan. »Kanske det ar min son som fått sin viloplats här?» Ingen vet det. Men omöjligt ar det ej.
Sa till Eiffeltornet. Vi välja inte trapporna utan föredra att sväva till tornets topp i hiss. Visserligen kostar
Place de la Concorde.
Eiffeltornet.
det hela 8 francs. Men det ar det minsann värt. Utsikten ar härlig. Nu märker man, att Paris ar en stor stad. Människorna där nere se ut som små myggor. Bland dem röra sig några större, svarta kryp - det ar bilarna. Hela Paris ter sig som en jätteleksak. Där uppe träffa vi två svenskar, två folkskollärare, som äro i Paris på en semestertripp.
Vi sjunga några svenska sånger, innan vi sänka oss mot jorden. Taga sa åter en titt på allt det underbara, vi se härifrån. I elfte timmen ha vi sett och varit uppe i Eiffeltornet! Det talas nämligen om att det skall rivas.
Vi ha fått smak på att se Paris från höjden. Kanske det ar därför vi ställa kosan till Sacre-Coeur-kyrkan, ty där har man också en ypperlig utsikt över Paris.
Det ar emellertid en bra bit till Saere-Coeur. Vi taga därför bil. Det ar ju också en upplevelse att åka bil i Paris. Men först svalka vi oss med litet glace, ty det ar varmt.
Vi stiga upp i bilarna och fara åstad. Det går icke alltför fort. Varför? Jo, för att vi skola se och fånga intryck från gatulivet. Vi passera Place de la Concorde, världens kanske allra ståtligaste torg. Sa säger chauffören. Vår bil stannar framför Sacre-Coeur, där vi stiga av för att beundra den storslagna utsikten och bese denna orientaliska basilika, som franska katoliker byggt åt »det heliga hjärtat». Från monumentaltrappan, som för resten ännu ej ar färdig, har man den mest tilltalande utsikt man kan tänka sig. Här ar också mycket folk. På trappan stå ett tiotal tiggare, höljda i trasor. En del äro blinda, en del lemlästade. Det ar offer för kriget. Sådana stackare ser man ständigt och jämt i Paris. Och alla tigga de. En av dem, som fattat posto på Sacre-Coeur-trappan, mumlar något ständigt och jämt, under det han håller ut en gammal trasig mössa. Det ar hemskt att se dessa människor.
Med sina fem kupoler, aderton torn och kampanilen av vitaste marmor ar kyrkan en vacker syn.
Runt omkring sälja smutsiga gummor radband, helgonbilder o. d. Kommersen ar god, och gummorna se belåtna ut.
Vi lämna Sacre-Coeur. Det skriker i magarna. Inga sevärdheter, inga historiska minnen, hur intressanta de an må vara, kunna ersätta mat - åtminstone ej i längden. Vi ha verkligen gjort skäl för middag, sa som vi »arbetat». Från Sacre-Coeur ha vi kommit till Rue Nor-vins fattigkvarter. Smala gator, små ruckel till hus och »gårdsångare», följda av trasiga ungar skvallra om att det ar ett riktigt fattigkvarter.
Halt! Det ar ledaren, som i det psykologiska ögonblicket träffat på en sko-makeriverkstad. Ledarens skor tåla inte de skarpa påfrestningarna, som de dåliga gatorna bjuda på. Det blir 10 minuters vila, medan skomakaren lagar skon. Men hungern vill inte lämna oss. Skomakaren har ett matställe att rekommendera. Det ar beläget i huset bredvid hans verkstad. Ja, varför inte? Ar man i Paris, kan det också ha sina poänger att äta ett mål på en »sylta». För 10 francs få vi middag, en middag, som ar fransk från början till slut. Stämningen ar god, och vi hurra för den hederlige skomakaren, som tyckte det var synd, att vi skulle svälta i Paris den första dagen. Det finns det tillräckligt många ändå, som göra. Vi lämna den lilla lokalen för att uppsöka Moulin Rouge, som säges vara en nästan klassisk institution i det Paris, som roar sig. Moulin Rouge ar en varieté, där bi. a. den »unga sextioåringen» Mistin-guette skördat och ännu i dag skördar lagrar. Revyn där ar anlagd för internationell publik. Dekorationer och kostymer ar huvudsaken - ar allt, kan man säga. Den prakt och fägring, som möter en där, ar underbar. Man känner sig, som om man vore i ett sagoland, omgiven av hundratals feer. Det ar en upplevelse att se all denna glans, denna fes-tivitas. Till och med vi tröga nordbor känna oss angenämt berörda av den sprittande glädje och livslust, som råder. Med Moulin Rouge-besöket ar första dagens program genomgånget. Vad månde nästa dag komma med? Vi få se.
Anmälan om ändrad adress för tidningens postbefordran skall göras, å posten, ej. hos oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
