Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 4
Statsrevisorerna och lårar-anställningen.
Statsrevisorerna ha i sin revisionsberättelse för tiden l juli 1927-30 juni 1928 gjort vissa uttalanden i fråga om statsbidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. Dessa uttalanden innefatta huvudsakligen en redogörelse för en av revisorerna verkställd undersökning angående den utgiftsökning, som vid det i riksstaten upptagna anslaget till avlöning åt nämnda lärare uppkommit under de sista tio åren samt angående de faktorer, som härvid varit bestämmande. Ärendet har sedan varit remitterat till skolöverstyrelsen för yttrande.
I skrivelse till k. m:t av den 28 dec. 1928 har skolöverstyrelsen anfört, att denna redogörelse, som grundar sig på dels statskontorets och riksräkenskapsverkets budgetredovisningar, dels statistiskt material angående folkskoleväsendets utveckling m. m. under nämnda tio-årsperiod, icke föranleder något särskilt uttalande från skolöverstyrelsens sida.
I anslutning till den sålunda lämnade redogörelsen uttala revisorerna såsom sin mening, att den påvisade utvecklingen av folkskoleväsendet varit till stort gagn för vart folk, samt att de fortsatta strävandena i samma riktning synas vara förtjänta av statsmakternas stöd. Revisorerna uppställa emellertid i detta sammanhang såsom ett önskemål, att de myndigheter, som hava att pröva frågor om organisatoriska förändringar av folkskoleväsendet och om inrättandet av nya lärartjänster jämväl noga beakta dessa frågors ekonomiska innebörd, dock givetvis under allt behörigt hänsynstagande till vad undervisningens bästa kräver. Särskilt syntes det revisorerna vara av vikt, att man vid strävandet att skapa ett välordnat skolväsende beaktade de möjligheter till kostnadsbesparingar, som, enligt vad verkställda utredningar och vunnen erfarenhet visade, erbjödos genom anordnande av skolskjutsar och genom samverkan mellan olika skoldistrikt.
Med hänsyn till statsrevisorernas sålunda gjorda uttalande erinrar överstyrelsen därom, att med anledning av 1927 års riksdags skrivelse nr 296 angående beredande av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar utredning i detta och därmed sammanhängande spörsmål i enlighet med k. m:ts uppdrag för närvarande pågår inom överstyrelsen. Vid denna utredning kommer överstyrelsen givetvis att jämväl beakta de nu av statsrevisorerna framförda synpunkterna.
Slutligen hava revisorerna uttalat den förmodan, att bestämmelsen i § 19 av gällande folkskolestadga, enligt vilken lärartjänst, då den blir ledig, skall i regel omedelbart eller inom viss angiven kortare tidsrymd förklaras ledig, möjligen kunde motverka en smidig anpassning av antalet lärarkrafter efter växlande behov.
Den nu åsyftade bestämmelsen har till innehåll, att skolråd ar skyldigt att utfärda kungörelse om ledigbliven ordinarie lärartjänst senast inom sex månader efter inträffad ledighet, sa framt icke skolöverstyrelsen finner skäligt att på gjord framställning medgiva uppskov. Uti nu ifrågavarande avseende har överstyrelsen vunnit den erfarenhet, att bestämmelsen i folkskolestadgan § 19 på samma gång den förebygger sådan godtycklighet, som utan tvivel skulle kunna uppkomma, därest skoldistrikten själva ägde bestämma, huruvida ordinarie lärartjänster skulle återbesättas eller hållas vakanta, jämväl i stort sett medgiver önsklig smidighet i
fråga om lärarkrafternas anpassning efter det verkliga behovet. Det torde nämligen vara regel, att skoldistrikt, i sådana fall, då någon tveksamhet kan uppstå, huruvida ledigbliven lärartjänst med hänsyn till barnantalets minskning eller andra omständigheter anses för framtiden behövlig, hos överstyrelsen anhåller om uppskov under ett eller annat ar med tjänstens ledigförklarande för att under tiden verkställa ytterligare utredning eller erforderlig omorganisation i syfte att vinna nödig minskning av lärarkrafter-na. Överstyrelsen har under de tre senaste åren medgivit dylikt uppskov i 143 fall (45 ar 1926, 44 ar 1927 och 54 ar 1928), medan under samma ar förekommit allenast 6 fall, då, efter folkskolinspektörens och domkapitlets hörande, förhållandena visat sig vara sådana, att begärt uppskov ej synts böra förekomma. Det ar emellertid möjligt, att- den nu ifrågavarande bestämmelsen bör undergå någon modifikation för att an bättre kunna främja det av revisorerna berörda syftet, och kommer jämväl denna fråga att tagas i övervägande vid den härovan nämnda utredningen.
Last och återgivet.
Lärarlöneregleringen kominer med säkerhet att bli ett stridsämne av aktningsvärda dimensioner, förklarar Dagens Nyheter (lib.) i en översikt angående regeringens ställning. Men tills vidare ligger den på is, vilket ecklesiastikministern förmodligen lyckönskar sig till. Han kunde ha lämnat den helt och hållet orörd. I stället har han diskonterat framtiden och rört sig ett stycke fram mot lösningen, precis sa långt, att han kan inkassera förtjänsten av ett sådant steg utan att äventyra ett allvarligt bakslag för det. Han stannade på en punkt, belägen strax innan området för politiska strider vidtager.
Antagligen skulle striden om den provisoriska löneregleringen blivit varken större eller mindre, om regeringen gått in för de belopp, som en följd av ar motionsledes begärts i riksdagen. Det finnes alltid en del riksdagsmän, som äro emot varje förbättring av folkskollärarnas löner, och de göra sig nog i sinom tid påminta även beträffande det nu föreliggande förslaget. Majoriteten i riksdagen hade säkerligen följt regeringen, även om den gått längre. Sa länge har man i vart fall stött, och blott denna fråga i riksdagen, att man vet, att de motionsvis föreslagna beloppen icke kunna - såsom D. N. i en replik till Svensk Läraretidnings redaktör häromdagen ville göra troligt - komma i kollision med den definitiva löneregleringen. Ett studium av riksdagsmotionerna kan övertyga den tvivlande.
Tidningen Soc.-Dem., som för några
dagar sedan hade ett något olyckligt formulerat yttrande i lönefrågan, har skyndat sig att förtydliga sin ståndpunkt.
På förekommen anledning skynda vi att påpeka, skriver tidningen, att vi till det goda i kulturbudgeten bland annat även räkna den bebådade provisoriska löneförbättringen åt folkskollärarna och en del andra lärargrupper. Visserligen ha vi, i likhet med många andra, inför den beräknade siffran, något över 6 millioner kr., varit frestade att med de hungriga galileerna inför de fem bröden och de två fiskarna skeptiskt utbrista : Hur skall det förslå for sa många? När man minns, att den senast ifrågasatta provisoriska löneregleringen för enbart folkskollärarna beräknades till en god tredjedel mera an den nu utlovade, som skall delas på många fler, blir man som sagt fundersam. Trots beloppets relativa blygsamhet ha vi tilllåtit oss bereda ecklesiastikministern på att förslaget kanske kan komma att stöta på patrull bland lantmanna- och lantarbetarrepresefttanter. Emellertid förklarade vi omedelbart som vår egen mening, att »socialdemokraterna inte borde vägra att ge det sitt erkännande». Detta har nu ecklesiastikministerns liv-och husorgan nere i Malmö egendomligt nog behagat uttolka sa, att Soc.-D. »förargar sig över förbättringen åt folkskolans lärarpersonal» och »ställer sig på exklusiv bondeförbundsstånd-punkt». Vi skulle t. o. m. enligt den lättstötta kollegan ha »angripit regeringen» för att den visat omtanke om nämnda lärarkår. Om någonting ar ägnat att ytterligare inskärpa betydelsen av lärarens gärning och behovet av en god lärarstandard, sa ar det detta flagranta exempel på bristande innanläsningsförmåga hos ledarskribenten i lektor Herslows gamla kulturblad. Vi anse oss alltjämt ha de bästa skäl att hålla före, att förslaget bör vinna stöd hos socialdemokraterna.
Löftet inkasseras med tacksamhet. Men vi undra, om det ej kan sträckas något längre. Det har av den Sandier-ska regeringens både finans- och ecklesiastikministrar meddelats, att de redan på våren 1926 bestämt sig för att - om regeringen kommit att kvarstanna - vid 1927 års riksdag söka genomföra en tillfällig löneförbättring av ungefär samma omfattning som den i ar bebådade. Sedan dess ha tre ar förflutit utan ett öres löneförbättring för folkskollärarkåren. Skulle det nu, då statsfinanserna äro sa lysande, vara förmätet att förvänta stöd för en obeskuren löneförbättring?
Under åratal har denna lönereglering seglat i motvind, skriver Svenska Dagbladet (h.) i en sötsurt hållen arti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
