Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 6
han tid efter annan uppbyggt den jordbrukande befolkningen med upplysningsverksamhet av samma art som ovanstående. Hans framställningar vimla av ovederhäftigheter. En folkskollä-rarlön angives exempelvis av honom sa här: »Alltså 3,000 + 900 + 430 + 200 + in naturaförmåner värda 500 kronor = 5,030 kronor.» Hans positiva förslag ar verkligen dyrbart. Ett lönetillägg av 500 kronor för första lönegraden, vilket försvinner i andra I Alltså en minskning med ett par hundra kronor, då en lärare tjänstgjort som ordinarie i fem ar!
Vi återgiva inlägget såsom ett typiskt exempel på den ovederhäftighet och lätt-vindlighet, som i en del av pressen prägla inläggen angående folkskollärarnas lönefråga.
I Östgöta Correspondenten (h) har en insändare, Nils Ek, spunnit på en annan tråd. Detta föranleder tidningen till en tillrättaläggande ledare, vari tidningen bi. a. skriver:
Det som särskilt upprört insändaren ar regeringsförslaget om tillfällig lönereglering åt folkskollärarkåren. Ar en klass av tjänstemän sämre betald an andra bör rättvisa skipas genom lönereducering för de högre betalda, menar insändaren. Ja, om det statsfinansiella läget ar sådant, att staten över huvud taget icke kan komma ut med högre löner, ar detta naturligtvis den rätta vägen. Då får ju alla finna sig i sämre villkor, såsom också varit fallet vid många tillfällen. Men just nu kan man svårligen hänvisa till ett sådant nödläge, som tvingar till att lönereglera nedåt. Den svenska statsförvaltningen och vårt undervisningsväsende äro kanske förhållandevis dyrare an åtskilliga andra länders, men i gengäld ar kvaliteten utan tvivel betydligt högre, och det ar ju detta man vill vinna genom att ge statens tjänstemän ordentliga löner. Detta tycks också vara den allmänna meningen inom riksdagen, ty från intet parti - ej ens bondeförbundet, om man undantar några enskilda motioner i fråga om dyrtidstilläggen - har det nuvarande lönesystemet utsatts för attacker.
Till frågan om folkskollärarnas löner torde det bli tillfälle att senare återkomma. I förbigående må framhållas, att man i fråga om statstjänstemännens och löntagarnas förhållanden icke får bedöma kontantlönernas storlek efter de små penninginkomster, som vår lantbefolkning har att räkna med. De naturaförmåner, som lantbefolkningen kan värdera ganska lågt, får stadsbefolkningen betala mycket dyrt. Skatterna taga också en dryg del av de höga kontantlö-nerna. När man vet, att i en medelstor landsortsstad en tjänstemannafamilj med en inkomst på en 10,000 kr. - en
inkomst, som ur j ordbrukarsynpunkt måste synas mycket hög - får betala bortåt 2,000 kr. i skatter och lika mycket i hyra för en bostad på tre å fyra rum, blir ställningen kanske icke sa avundsvärd som den vid första påseende ter sig. Man kan helt enkelt icke mäta land och stad med samma mått i detta hänseende.
Ingen av folkskolans lärare torde vilja bestrida, att den jordbrukande befolkningen f. n. lever under bekymmersamma förhållanden. Och säkerligen skulle det icke minst inom denna kår väcka allmän tillfredsställelse, om ljusare och bättre tider kunde skönjas för våra lantbrukare. Men deras ställning förbättras icke genom att folkskollärarkåren kvarhålles i en orättvis undantagsställning gentemot alla andra tjänstemän. Folkskolan vinner på att dess lärare befrias "f r an de tryckande bekymmer, som - alla skönmålningar till trots -. dock i stor utsträckning äro en bister verklighet.
Skolreformen och landsbygden. Under denna rubrik skriver i Svenska Landsbygden (bf) överlärare J. Bexell i polemik mot lektor Erik Wellander bi. a.:
Sedan mer an 20 ar tillbaka har jag haft min verksamhet förlagd i ett stationssamhälle, som ligger 45 km. från Borås och 36 km. från Ulricehamn. För en del av södra Västergötland har Borås varit lärdomsstaden sedan åtskilliga ar tillbaka. Detta gäller också den socken och det samhälle, där jag har min verksamhet. De gossar och flickor, som ville inhämta ett högre matt av kunskaper, an som härvarande folkskola kunde meddela, reste därför alltid till Borås. Ar 1914 inrättades en kommunal mellanskola i Ulricehamn, sa f rån nämnda ar ha landsbygdens barn i de här trakterna möjlighet att välja mellan att som förut resa till läroverket eller den högre flickskolan i Borås eller också att resa till Ulricehamn, vars kommunala mellanskola representerar den typen av realskola, som lektor "Wellander anser vara sa olämplig.
Som jag förut nämnt, har den studerande ungdomen härifrån förut alltid rest till B., men nu har det märkliga inträffat, att under de senaste åren ingen enda härifrån samhället rest till B. utan samtliga till den kommunala mellanskolan i U. Tröghets-kraften brukar ju verka på det sättet, att man fortsätter på de gamla invanda vägarna, även om detta ar ofördelaktigt för vederbörande. Då nu de studerandes föräldrar här brutit gammal tradition och skicka sina barn till en annan läroverksort an den gamla vanliga, sa måste naturligtvis ett sådant förfarande ha någon bestämd orsak.
For den, som något litet känner till förhållandena ute på landsbygden, ligger denna orsak i öppen dag.
En realexamen vid en kommunal mellanskola ställer sig betydligt billigare för ett barn från landsbygden an samma examen avlagd vid ett allmänt läroverk. Föräldrarna här beräkna kostnaderna pr ar vid läroverket eller den kommunala mellanskolan till något över 1,000 kronor och spara således för närvarande i runt tal 2,000 kr. för varje barn, som de låta gå den studieväg, som lektor Wellander angiver såsom den dyraste och för den enskilde mest betungande. Naturligtvis kan man invända, att det även kostar pengar att ha barnen i folkskolan, men de direkta kostnaderna för barnen, då de vistas i hemmet, äro sa obetydliga, att föräldrarna själva ej räkna med dessa utan anse sig göra ovan nämnda besparing. För de föräldrar ute på landsbygden, som ej ha obegränsade tillgångar utan måste se på slantarna, ar därför realskolan av den nya typen avgjort fördelaktigare i ekonomiskt avseende an den gamla.
Det ar i första hand detta enkla faktum, som varit bestämmande för föräldrarna här, då de beslutat sig för att sända sina barn till en kommunal mellanskola i stället för till ett allmänt läroverk. I flera kommuner här i närheten, där jag personligen känner till förhållandena, har precis samma tendens gjort sig gällande, vilket av det ovan anförda ar lätt förklarligt. Det ar väl antagligt, att förhållandena litet varstädes ute på landsbygden äro ungefär desamma - där en. kommunal mellanskola ligger inom räckhåll - som i denna delen av vart land. Den snabba tillväxten av antalet kommunala mellanskolor tyder ju på att sa ar fallet.
När den nuvarande 6-klassiga realskolan blir förvandlad till 5-klassig, sa ar det klart, att skillnaden i kostnader mellan denna och den 4-klassiga ej blir mer an omkring hälften av den nuvarande för barnen från landsbygden, men även denna besparing ar av stor betydelse för många av de föräldrar, som vilja låta sina barn studera.
Att den kommunala mellanskolan blivit sa omtyckt ute på landsbygden beror inte bara på att en realexamen vid en sådan skola hittills ställt sig omkring 2,000 kr. billigare an samma examen vid ett allmänt läroverk, utan därtill har i hög grad bidragit den omständigheten, att föräldrarna, tack vare den nya organisationen, fått behålla barnen i hemmet tre ar längre genom att icke behöva sanda dem till ett allmänt läroverk. Många föräldrar anse denna förmån synnerligen värdefull .i uppfostringshänseende och förklara, som sagt, att kostnaderna för barnen, sa länge de vistas i hemmet, äro relativt obetydliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
