Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 8
meddelade kunskapernas uppmätning och jämförande med minimikurserna också elevernas .fattningsförmåga och minnesstyrka genom intelligensmätningar uppmätas och jämföras med den intelligensålder, som ifrågavarande klass normalt borde representera. I annat fall kan det ju icke avdömas, huruvida det beror på lärarens oförmåga eller försumlighet eller på elevens mindre begåvning eller dåliga minne, att han icke inhämtat minimi-kursen för den klass han tillhör.
Men minimikurserna skulle också väl kunna tänkas tjäna ett annat syfte an den utifrån kommande offentliga kontrollen. Skulle de inte kunna vara ett medel i lärarens hand till kontroll inifrån av barnens och lärarens egen prestationsförmåga samt tjäna läraren till ledning även vid betygssättningen? En sådan ledning tror jag skulle fylla ett länge känt behov. Det har framhållits, att folkskolans barn få sina kunskaper betygsatta efter cirka ,25,000 mer eller mindre olika betygsgrunder. Det ar väl knappast troligt, att minimikurserna helt skulle kunna avlägsna denna olägenhet, men säkert ar, att de skulle kunna åstadkomma en utjämning av de största motsättningarna.
Skulle minimikurser for dessa ändamål ifrågasättas, ar det säkerligen av mycket .stor betydelse, på vilket satt de komma att framska-pas. Jag ar av den meningen, att de icke böra uppställas utan en .föregående noggrann undersökning av ett stort antal skolbarns faktiska kunskaper i de olika ämnena och i de olika klasserna och skolformerna och på sa sätt bliva verkliga och tillförlitliga standardmått. Minimikurser i denna bemärkelse kunde då hellre och riktigare kallas normal kunskapsstandard och utgöra sa att säga en »rikslikare», med vars hjälp den enskilde läraren kunde jämföra och korrigera sin egen uppfattning.
Jag skulle tro, att vi härutinnan ha åtskilligt att lära oss av U. S. A., där t. o. m. en viss stat eller stad lär kunna begära att få sin standard undersökt av statlig myndighet. Jag vill nu icke påstå, att detta senare skulle vara sa särdeles eftertraktansvärt, men det visar likväl, att man i Amerika gjort och gör erfarenheter, som skulle kunna komma även vårt skolväsende till godo.
Även normalexemplen eller, såsom jag skulle vilja kalla dem, standardproven skulle i hög grad kunna underlätta den enskilda lärarens försök att vid sin betygssättning döma objektivt och allmängiltigt, i synnerhet om man vid standardprovens utarbetande toge särskilt sikte på detta. Dessa standardprov skulle naturligtvis stå i full överensstämmelse med den normala kunskapsstandarden och skulle på intet satt vara knutna till en viss examen utan kunna av läraren vid behov brukas, då han ville undersöka, huru klassens kunskapsstandard förhöllo sig till den normala, med andra ord, standardproven skulle tjäna såsom »barometer» for kunskapsstandarden. Jag kan icke finna, att s. k. normalexempel i denna betydelse skulle kunna innebära någon fara for skolarbetets lugna bedrivande.
En annan fråga ar, om möjligheter finnas att åvägabringa fullt tillförlitliga och ur alla synpunkter lämpliga standardprov. Binet säger visserligen: »Det ar möjligt att anordna prövningar, som utgöra verkliga mått på lärjungarnas kunskapsståndpunkt.» Men han tilllägger något senare: »Man måste dock komma ihåg, att exaktheten i denna prövning endast ar sa stor, som det ar möjligt på ett område av ifrågavarande slag. Kunskapsståndpunkten kan icke mätas med samma noggrannhet som kroppens längd och vikt. Ett barns uppmärksamhet, minne och sinnesnärvaro äro variabla ... Prövningen har sålunda icke till resultat att for varje barn fastställa en viss stel form; barnet förblir variabelt, dess natur ar sa beskaffad.»
Det ar slutligen en sak, som i högsta grad begränsar möjligheten till en rättvis och objektiv betygssättning. Jag tänker på underbetygens förhållande till klassflyttning och avgång .från skolan, De nuvarande bestämmelserna vittna om en förvånansvärd brist på barnpsykologiskt vetande hos de stadgeförfat-tande myndigheterna, och skulle stadgan strängt tillämpas, skulle följden bli ett olidligt och omfattande kvarsittarsystem. Det ar av en avgörande betydelse, att denna fråga kommer att få en tillfredsställande lösning.
Målet for vår strävan på detta område bor icke vara att nå ett jämnare resultat av skolans arbete, icke att kunna »uppvisa vackra och jämna klasser». För ett sådant mål måste
lärarens och lärjungarnas individualitet resa oöverstigliga hinder. Och uppfostrans mål bor väl snarare vara ett bevarande och utvecklande av individualiteten an densammas tillbakaträngande till förmån för schablonen och den yttre polityren.
Det mål, till vilket här siktas, ar en rättvisare och allmängiltigare betygssättning, sa att man med något fog skulle kunna påstå, att t. ex. betyget Godkänd i räkning motsvaras av ett någorlunda lika mått av kunskaper, vare sig betyget ar givet i Ystad eller Haparanda. Detta kan skåningen såväl som norrbottningen ha ratt att vänta av sin gemensamma svenska .folkskola.
Vad som bor och kan göras för ett närmande till detta mål, skulle kunna sammanfattas sålunda :
1) att den allmänna kunskapsstandarden undersökes och normalstandard fastställes,
2) att standardprov utarbetas, samt
3) att § 45 folkskolestadgan ändras därhän, att klassflyttning och avgång tillåtas även med underbetyg i ett visst antal ämnen.
Men må vi framför allt inte stirra oss blinda på dessa i många punkter alldeles säkert mycket svårlösta problem, som dock i grund och botten äro tämligen oväsentliga i jämförelse med skolans och uppfostrans högsta mål.
Manande och varnande ljuder återklangen av Fridjuv Bergs skarpa slutuppgörelse med Mannheimersystemet: »Barnens individualitet, som framför allt ligger i den olika arten och riktningen av deras själsanlag, har for Mannheimersystemet ingen som helst betydelse. Det enda, som detta system enligt sina verkliga principer frågar efter, ar graden av barnens skolprestationer. På dessa riktar det såväl deras egna som lärarnas och skolledningens samlade uppmärksamhet, och såsom ekolans mal uppställer det fullt medvetet inhämtandet av en avslutad och avrundad examenskurs. Det strävar därigenom med all makt rakt emot den djupa pedagogiska grundsanning, som blivit uttalad redan av den gamle Plutarkos : Ungdomens intelligens ar icke ett kärl, som skall fyllas; den ar en härd, där elden skall tändas.»
G. Bohm.
Läroverkslärarna och kall-ortstilläggen.
«
E cklesiastikminist ern uppvaktades den 11 februari av representanter för läroverkslärarna i övre Norrland, hrr Strandberg och Frans Ericsson i Luleå samt kapten Westf eldt i Umeå, vilka till ministern överlämnade en framställning angående dyrorts- och kallortstillägg. I framställningen anfördes bi. a.:
De statsanställda lärarna ha endast till ringa belopp och med summarisk gradering fått del av dyrortstilläggen, medan kallorts-tillägg i någon form aldrig kommit dem till del. Vad dyrortsgrupperingen beträffar, ar det uppenbart, att å tvenne till samma grupp hörande orter levnadskostnaderna kunna te sig högst olika. Sålunda finnes på ena orten möjlighet till biinkomster eller möjlighet till stör-
re oinsikt och valfrihet vid inköp i olika avseenden, medan å den andra orten med kanske avstängt läge och ringa folkmängd alla dylika kompenserande moment saknas. Vi hålla också fore, att de statsanställda lärarnas tjänstgöringsorter i övre Norrland tillhöra de dyrorts-grupper, varest levnadsomkostnadernas stegring gör sig märkbar på ett helt annat sätt, an vad den officiella dyrortsgrupperingen utvisar.’ Ett dy ror tsf ö r hallan de här uppe ar i allmänhet av svårare art an i sydligare delar av landet. För lärarna, som ha att arbeta for en erkänt otillräcklig lon, blir därför ett fortsatt uteblivande av fulla dyrortstillägg särskilt kännbart.
Ett extra tilläfeg för övre Norrlands lärare utöver behörigt dyrortstillägg ar oavsett dess karaktär av kallortstillägg fullt motiverat såsom gottgörelse for nödvändiga resor. Vi vilja också starkt framhålla, att ett sådant tillägg icke skulle innebära ett gynnande av lärarna här uppe utan endast avsåge att göra dem i någon man likställda med kamrater i sydli-
gare Sverige. Det skulle även befrämja lärar-rekryteringen och motverka den starka omsättningen av lärarkrafter här uppe. De nu utgående kallortstilläggen vid nyreglerade verk anses for övrigt icke tillräckliga såsom gottgörelse för tjänstgöring i övre Norrland, vilket framgår av de yttranden olika myndigheter i dagarna avgivit i berörda fråga till 1928 års lönekommitté. Hur ställningen skall te sig under sådana förhållanden för härvarande lärarkårer, som ännu icke erhållit en efter de allmänna levnadskostnaderna reglerad lön eller dyrortstillägg i ’full utsträckning, an mindre kallortstillägg, ar uppenbart. Att tillerkänna övre Norrlands lärarkårer fullt tillräckliga dyrortstillägg och framför allt ett icke alltför njuggt tilltaget kallortstillägg måste betraktas såsom rättvist och staten värdigt.
Anmälan om ändrad adress för tidningens postbefordran skall göras å posten, ej hos oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
