Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 9
gående kongress i Warschau hade man intagit en avvisande hållning gentemot folkskolan som bottenskola, och i Bukarest tog konferensen enhälligt ställning mot folkskolan som bottenskola i längre utsträckning an under de fyra första åren. Sekundärskolan borde vara en urvalsskola, framhölls det, och kongressen uttryckte sin förhoppning om att allt skulle göras för att bereda begåvade barn möjlighet att utan tidsutdräkt och oberoende av ekonomiska förhållanden erhålla utbildning i liiån av begåvning.
En representant för Belgien, Renard, framhöll, att enhetsskoleprincipen innehåller en likhetsprincip, nämligen samma startmöjligheter för alla, men även en olikhetsprincip, nämligen kravet på tillvaratagandet av olika begåvningsmöjligheter. I Frankrike tog man ar JL927, trots betydande budgetsvårig^ heter, resolut steget fullt ut och anslog 55 mill. francs som hjälp åt behövande lärjungar, därav 32 mill. till sekundärundervisningen, motsvarande 20,000 stipendier varierande från 144 till 5,400 francs. För fattiga familjer föreslås dessutom ersättning för förlorad inkomst av barnens arbete. I Storbrit-tanien bereder man understöd och gra-tisplatser i stor utsträckning, i Lettland lämnar staten fullständigt underhåll åt begåvade, obemedlade elever.
Som bekant ha bottenskolevännerna i vart land kraftigt ivrat för att få till stånd studiehjälp åt fattiga, begåvade barn. Enhetsskolan kan endast avhjälpa det ena av de huvudhinder, som samhället hittills rest mot de fattiga barnens möjligheter att komma fram, sa långt deras begåvning räcker. Det andra, fattigdomen själv, ha bottenskolans vänner aldrig föregivit sig kunna med en ny skolorganisation avhjälpa.
Det ar emellertid lärorikt att se, vart motståndarna till bottenskolan till sist kunna föras hän. Man gnuggar sig i ögonen och undrar, om man läst rätt, när man av referatet om vad denna kongress hoppas uppå finner, att begåvade barn böra »oberoende av ekonomiska förhållanden erhålla utbildning i mån av begåvning». T. o. m. ersättning åt fattiga familjer för förlorad inkomst av barnens arbete nämnes i detta sammanhang, utan att församlingen synes ha reagerat.
Vi kunna alltså vänta att få se hrr Svenning och Lene här i landet gå i bräschen för sådana omvälvande reformkrav. Deras strävanden i dessa stycken skola mötas med sympati bland många av dem, som stått på motsatta sidan i kampen för bottenskoletankens
förverkligande. Visserligen kommer det att bli dyra reformer. Men något har ju alltid vunnits genom att barnen - tack vare 1927 ars skolreform - kunna få stanna längre i föräldrahemmet an förr. Dymedelst sparar staten åtskilliga årsunderstöd.
Som man minnes, bröt 1928 års ril^s-dag i fråga om kommunala flickskolor med den stelbenta dogmatism, som i vissa stycken präglar 1927 års beslut i skolfrågan, framhåller Stockholmstidningen (lib.) i en sorgmodig artikel i anledning av den nyligen avlämnade Skolpropositionen. Varje kommunal flickskola skall sålunda vara anordnad med såväl sjuårig som sexårig lärokurs, den förra grundad på genomgången fjärde klass i någon av folkskolans huvudformer, den senare grundad på genomgången sjätte klass i sådan folkskola, Bottenskoledogmatikerna rasade över vad de behagade kalla ett svek mot 1927 års principer, men sunda förnuftet behöll den gången övertaget. »För hr Rydén», sade hr Lindskog under debatten i andra kammaren, »finns det, skulle jag vilja säga, blott en enda sa-lighetsväg, och det ar genom den fyraåriga realskolan och sedan upp till gymnasiet» ; och talaren gisslade denna motsidans förkärlek för »uniformitet över allt, annars duger det inte». Och han uttalade sig med mycken skärpa om 1927 ars beslut, som ökar »skoltiden med ett ar för massor av barn, och detta utan att ge någon som helst valuta i kunskaper . . . Det blev ett tvång genom 1927 års skolbeslut, om en hel del barn inte få plats att gå den kortare och bättre vägen, utan äro nödsakade att gå "den andra, och Sveriges föräldrar ha redan uttalat sin dom över, vilken väg de föredra. Det gångna året har givit otvetydiga bevis därpå». Hr Lindskog erinrade vidare om vissa bot-tenskoleerfarenheter i andra länder. S§, i Österrike: »där hade man försökt den 6-åriga bottenskolan, men på grund av de bedrövliga erfarenheterna hade man övergått till 4-årig».
Det ar icke med någon större tillfredsställelse man med sådana uttalanden i minnet finner, att statsrådet Lindskog nu i fråga om de statliga flickläroverken icke föreslår någon uppmjukning av sina motståndares bottenskoleprinci-per. Nog kunde man, synes det, i någon mån ha gatt bestämt uttalade önskemål från de olika städerna tillmötes. Har det varit nödvändigt att fastslå »uniformitet över allt»?
Det blir många anledningar till sorg för både St.-tidn. och dess liktänkande i fortsättningen. Endast till en tid går det att leva på skrämsel och förvrängningar. Sa småningom varder sanningen uppenbar.
Vi ha tidigare återgivit några siff-
ror av en läroverksadjunkt i Umeå, som för sitt läroverks vidkommande vittnat om de vackra resultaten i bot-tenskoleklassen. »Tidning för Sveriges läroverk» söker förringa värdet av dessa uppgifter genom att bi. a. framhålla, att av de .20 lärjungarna i klassen 13 äro flickor. Alltid en tröst. Sa långt den nu räcker. Men det har ej kunnat uppvisas, att gossarna äro sämre. För övrigt ha vi mer an exemplet från Umeå på lager.
Vad statsrådet Lindskog beträffar, har han - i motsats mot hr Almkvist i fjol - i den . avgivna propositionen handlat lojalt mot 1927 års riksdagsbeslut. Därför bereder det oss knappast någon skadeglädje, när tidningarna nu påminna honom om en del av hans överord i fjolårets flickskoledebatt. På sin höjd skulle vi vilja erinra om den djupa livserfarenhet, som inneslutes i Strindbergs ofta återkommande: Allt går igen. Allt går igen!
Studentspärr. Under denna rubrik kommenderar Sydsvenska Dagbladet Snällposten (h.) dr Ivar Anderssons motion i andra kammaren om åtgärder mot skapande av ett läroverkslär ar-proletariat. Tidningen gör till en början vissa paralleller med förslagen om indragning av seminarier till motverkande av arbetslöshet bland folkskolans lärare.
Staten har intet intresse av att för dryga kostnader tillskapa ett lärar-proletariat inom folkskolans område. Men vid universiteten, invänder man, blir det for staten lika dyrt, om en professor har tjugo eller fyrtio lärjungar. Ar nu detta sa alldeles säkert? I längden kommer med visshet en stark ökning av studenternas antal vid ett universitet att åsamka staten ökade utgifter: det kräves större utrymmen, högre materialanslag, flera böcker, kanske också i ett eller annat ämne flera lärare. Man behöver endast studera de senaste årens statsverkspropositioner för att finna, huru ratt många motiveringar för höjda anslag äro lagda efter dessa linjer; våra universitetsbibliotek ha t. o. m., om vi ej missminna oss, gjort upp en statistik över antalet doktorsavhandlingar för att därmed motivera ökade bokanslag. Trots allt detta kan det emellertid näppeligen bestridas, att skillnaden mellan den bundna och strängt disciplinerade undervisning, som förekommer vid våra folkskolesemmarier, och den fria tvångslösa universitetsutbildningen ar sa stor, att från nu nämnda utgångspunkter några jämförande slutsatser ej kunna dragas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
