Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 10
SVENSK LÄRARETIDNING.
185
nimmelse av dessa missförhållanden med undantag för de större skoldistrikt, där man nödgats inrätta särskilda repetitionsskolor. Det .kan emellertid förväntas att i och med det att den genomförda stora skolorganisationen kommer att skärpa blicken för skillnaden mellan .folkskolestadgans 47: e och 48: e paragrafer och nödvändiggöra en strängare såll-ning bland lärjungarna vid avgångsprövning-arna, man får att dragas med dessa missförhållanden lite varstädes, där en 7-årig folkskola arbetar. - Förlidet ar kom visserligen till stånd en lagändring på här ifrågavarande område men med allt för snäv begränsning. Den medgiver som bekant skoldistrikten att inrätta ettårig repetitionsskola för »48: or», som genomgått folkskolans 7: e klass. Men nog veta vi, att, om ett barn kunnat flyttas från klass till klass ar efter ar ända upp i sjunde, det endast i ytterst få fall blir utexaminerat efter § 48. Medgivandet, att barn, som avgått från skolan efter denna paragraf, få lämna skolan vid 14 ars ålder, utnyttjas sa gott som undantagslöst av föräldrar och målsmän. Därtill kommer, att det i verkligheten knappast kan förhålla sig sa, som skolöverstyrelsen i sitt yttrande den 18 febr. 1927 till statsutskottet rörande repetitionsskolan meddelar, att flertalet repetitionsskol-pliktiga lärjungar avgått från folkskolan efter § 48: 1. Statistiken kan’missvisa på denna punkt, då vederbörande i sina primäruppgifter sannolikt icke alltid gjort klart för sig skillnaden mellan innebörden i mom. l och 2 av denna paragraf. Snarare torde det förhålla sig sa, att de barn, som fastnat i klasserna utan att ha nått upp i sjunde, gjort detta på grund av bristande begåvning, detta antagligen sa mycket mer, som fattigdom icke far lägga hinder i vägen för lärjunges skolgång. Systemet med en ettårig fortsättningsskola oqh en tvåårig repetitionsskola inom samma skoldistrikt har blivit rent av pinsamt, och ingen människa i världen kan övertyga vare sig föräldrar eller barn, att den senare gruppen skall kvarhållas vid skolan ett ar längre an den andra. Här ar en justering av nöden dithän, att dessa »i anden fattiga» barn få samma skoltid som de övriga. En förmodan, som framkastats från auktoritativt hall, att det med en sådan lagändring kunde befaras, att alla lärjungar bleve »48:or» inom sådana skoldistrikt, som här avses, far väl närmast betraktas som utslag av gott svenskt skämtlynne.
Sådan situationen nu ar, söka repetitionsskolans lärjungar andra året av sin skolgång skaffa sig arbetsanställning inom skoldistrikt, där den fortsatta undervisningen redan pågått sa lång tid, att därvarande fortsätt-nirigsskolestyrelse finner sig förhindrad att omhänderta dem for vidare .fortsatt undervisning det året. Och frestelsen att skapa fram endast ett repetitionsskolår genom att låta barnet, trots dess intellektuella undermålighet, varje ar flyttas från klass till klass, ligger nära.
Vi ha inte råd att ta bort något av den korta skoltid, som tillmätts våra barn, men där skollagen uppenbarligen visat sig bristfällig, där blir det av nöden att lägga den till ratta.
Nils Sjöberg.
Reflexioner kring motionerna
vid årets riksdag rörande
fortsättningsskolan.
Ben i nr 8 av Svensk Läraretidning under »Fritt forum» intagna artikeln »En skolmotion på gott och ont» var verkligen ett ord i rätt tid. Jag tror icke det kan sägas vara annat an högst gagneligt, att herrarna Wagnsson och Weijne få konsekvenserna av sin reformiver något belysta vis ä vis fortsättningsskolan. Som hr Erik Espling påpekar, går deras motion vid årets riksdag ut på ingenting mindre an att avskaffa fortsätt-iiingsskolan mot ersättning av ett sjunde obligatoriskt skolår. Man säger, att ett sjunde skolår med sina 1,000 lärotimmar måste vara förmer an 360 timmar i fortsättningsskola. Detta ar naturligtvis under vissa förutsättningar riktigt, men förhållandena kunna nog i många fall bli sådana, att saken tål att närmare synas i sömmarna. Men först något om våra lagstiftares egendomliga hållning i denna sak. Knappt ett decennium har förrunnit, sedan denna form av ungdomsskola kom till under en sällsynt enighet av riksdagens alla partier och under uttalande från alla håll av dess stora värde för ungdomens fostran. Det gavs en övergångstid först till ar 19’24, och denna blev sedan som bekant utsträckt till ar 1927, då reformen skulle vara genomförd överallt i vårt land. Vi befinna oss nu i början av anno 1929. Knappt två ar ha förflutit sedan reformen i h-ela sin utsträckning blivit genomförd, och nu skulle den redan vara färdig att helt avvecklas! Tidsutdräkten för ju närmast tanken på »kvinnliga hattmoders» snabba växling. Man har verkligen anledning fråga: Vad ar nu detta för ett gyckel?
Om de nu framlagda motionerna skulle vinna riksdagens bifall, vilka skulle konsekvenserna bli? Förra året blev ju tillåtet att ha ettårig fortsättningsskola, när man anordnat 7-klassig folkskola. Denna reform var nog en den mest önskvärda (sa skulle den ursprungliga av 1918 sett ut), vilket bevisas bäst därav, att sa många skoldistrikt skyndade sig att införa en sådan anordning. I alla dessa distrikt, och de äro inte få, skulle ju de föreslagna reformerna betyda en direkt tillbakagång. §
Här kan man inte saga, att 1,000 timmar äro mera an 360, ty här blir det ju en minskning med 180 timmar. Alltså i detta fall en klart reaktionär skolpolitik. En sak, som i detta sammanhang inte får glömmas, ar den organisation, som uppbyggts för fortsättningsskolan. På en del håll har man ju fast reglerade tjänster i denna skola samtidigt med 7-klassig skola. Var skola dessa befattningshavare placeras ?
Men lat oss något stanna inför motionärernas huvudargument, att 1,000 timmar måste vara värdefullare an 360 timmar! Ja, det beror på hur det ordnas med de där 1,000 timmarna. Jag erkänner, att ett sjunde obligato-rikt skolår ar, under en ytterst viktig ’förutsättning, mera värdefullt an en 2-årig fortsättningsskola. Men denna viktiga förutsättning har åtminstone icke för den ene av motionärerna spelat någon nämnvärd roll, och
det ar detta, som gör det hela .mycket betänkligt. Om vi alltså antaga, att denna motionärs förslag om 7-klassiga skolor skulle införas, hur kommer detta att te sig omsatt i verkligheten? I 1919 års undervisningsplan ha vi B 1-skolor med 7 klasser. Det ar ju där avsett, att en lärare skall ha klasserna 5, 6 och 7.
Det kommer väl att bli dylika »7-klassiga», som komma att ersätta fortsättningsskolan. Om man nu utgår ifrån en B l-skola med 6 klasser, som alltså skall bli utökad med en klass, sa ligger det väl närmast till hands, att man låter en lärare få tre klasser i stället .for två, och sa ar saken klar. Men ar nu barnantalet kanske redan stort i två klasser, låt oss exempelvis säga ett 40-tal barn, och man då därtill far en klass, sa undrar jag hur realvinsten blir. Kommer sa härtill, att man i en dylik skola skall lägga in i kursen en fortsättningsskolekurs, sa har man nog anledning bli betänksam. Nu kan det invändas, att det kanske ar motionärens mening, att den 7: e klassen skall undervisas av särskild lärare. Ja, därom säges ingenting i motionen, och ar tanken den, sa kommer det för kommunernas del att bli en kostnadsfråga för ordnandet med lokaler av sa stor räckvidd, att det för närvarande väl näppeligen finns någon utsikt att få de kommunala myndigheterna att åtaga sig detta.
Patrick Nilsson.
Disciplinen i fortsättningsskolan.
En ganska livlig diskussion har ovanstående problem lett till. En synpunkt, som därvid, sa vitt jag kan finna, ej framförts, ar arbetssättets inverkan på disciplinen.
Att alla barnen i skolan böra ha full sysselsättning, därom torde enighet råda. Detta ar måhända intet specifikt för fortsättningsskolans arbete utan ar ju ett krav, som gäller all undervisning, vilket stadium som an avses. Men för ’fortsättningsskolan ar det dock av mycket stor vikt.
Arbetet i fortsättningsskolan måste vidare läggas sa, att varje elev går upp i det, den mer begåvade såväl som den mindre. Lämpligen böra olika krav ställas på eleverna, beroende på deras intresse och arbetsförmåga. Skall sa ske kommer det att visa sig, att pre-parations- och förhörsmetoden i sin renodlade form kommer till korta i de flesta fall. I denna tidning skrev för litet sedan en lärare, att Daltonundervisning går utmärkt i fortsättningsskolan. Säkerligen lia flera lärare gjort den erfarenheten.
Tillämpas den metoden, får varje elev arbeta i den takt, som lämpar sig for honom. Den, som tar sig fram på egen hand, väntar 04 på de övriga i klassen. Den, som ar i behov av extra hjälp, kan påräkna sådan, enär läraren ej ar bunden av ideliga gemensamma preparationer. Bänkarna skjutas samman, barnen få samarbeta och hjälpa varandra. Med hjälp av grafiska framställningar visas av läraren, hur långt varje elev hunnit i de olika ämnena. Bestämda avsnitt av kursen givas för varje dag, och den elev, som ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
