Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 14
.ungdomsår: i hemmet på Kuddnäs, hos »skolmoster» och i »storskolan». Det ligger äkta Topelius-stämning över dessa bilder från det österbottniska småstadslivet, och boken ar synnerligen lämplig att sätta i händerna på de små, som med förtjusning slukat sagorna och historierna i »Läsning för barn».
Vi komma sa över till en rad romantiserade historiska skildringar. Deras värde som historisk läsning må icke underskattas. Även om deras historiska kunskapsinnehåll ar obetydligt, sa kunna de dock ge den historiska stämningen och miljön på ett sätt, som den rena facklitteraturen sällan förmår.
Av årets skörd av dylik litteratur må först nämnas ett par med motiv från forntiden: Bengt Nylund, Sköldmön Ylvas saga (Svenska kyrkans diakonistyrelses bokförlag, inb. 1:75) och Harald Wretman, Bronsdolken (Bonnier, inb. 3:75). Nylunds bok vänder sig till de yngsta. Den lider av en viss suddighet i miljöskildringen. Om inte författaren själv i förordet förlagt händelserna till äldre järnåldern, skulle man gissa på vikingatiden. Gunnar Wid-holms illustrationer med bi. a. typiskt medeltida loftshus (s. 11) förstärka ytterligare det obestämda i tidsskildringen. När författaren låter hjältinnan hitta »en vackert slipad flintyxa, med skafthål», kan man ej annat an beklaga, att detta unika exemplar förkommit. Arkeologerna ha ju annars för sig, att stenåldersfolket inte. kunde göra skafthål i flintyxorna. Av helt annan kvalité ar Wretmans bok. Den ar väl genomarbetad, och miljöskildringen ar f äst och bestämd, grundad på djupgående historiska studier. Bäst lämpar den sig för äldre barn.
K. G. Ossiannilssons historiska romaner ha med rätta vunnit erkännande. Författarens friska, hurtiga stil passar utmärkt för denna genre, och man tvingas ofta att beundra den djupa historiska kunskap, som kännetecknar miljöskildringen. Årets bok, Lasse i Gatan (Bonnier, inb. 4:75), hör kanske inte till författarens bästa, men den ar givet överlägsen den behandling av samma motiv, som förut funnits i Lei-jonsköld-Oxenstierna, Konungens kapare. Det ar den bekante göteborgske kaperiredaren Lars Gathenhielm, som här på nytt blivit romanhjälte.
I samma serie »Historiska romaner och berättelser» ha under året också utkommit nya upplagor av ett par gamla bekanta: Topelius, Kungens handske (inb. 4:25) och Walter Scott, Quentin Durward (inb. 4:75). Den förre skildrar Anjalaförbundets dagar, och i den senare förflyttas vi till Ludvig XI: s Frankrike. Bada äro utmärkt lämpade för något större barn.
En värdefull nyhet ar Baronessan Orczy, Mannen med lädermasken (Svensk Läraretidnings förlag, 2:75;
inb. 4: -) med dess spännande skildring från nederländska frihetskriget.
Till slut må nämnas några böcker, som utge sig vara historiska skildringar, men vars historiska innehåll ar sa obetydligt, att de snarare äro rena äventyrsböcker. En god sådan bok ar A. T. Dudley, Under Washingtons fanor (Fritzé, inb. 3:50), väl värd att skaffa till biblioteken. Mera likgiltig står man inför Jacob Börresen, Midshipsman Merry (Fritzé, inb. 2:90) med underrubriken »Berättelse från Napoleonskri-gen», och avgjort undermålig ar Lei-jonsköld-Oxenstierna. Ett lejon till sjöss. Historisk-romawtisk sjöroman från slutet av sjuttonhundratalet (B. "Wahlström, inb. 2: 50).
Gottfrid Aneer.
In memoriam.
Med en sorg och saknad, som gränsar till tårar, ha Gottfrid Aneers många vänner mottagit den smärtsamma underrättelsen om hans oväntade bortgång. Det ar knappa två veckor sedan jag tillbragte en skön och vilsam afton i hans hem. Han var då vid den basta vigör, och hans friska, alltid oförargliga humor gjorde samvaron dubbelt angenäm. Vi gjorde heder åt värdinnans utmärkta supé, och sa följde mig vännen Gottfrid till tåget och tjänstvillig som alltid bar han min väska och köpte t. o. m. min biljett. Vi tryckte varandras händer och gjorde upp att om ett par veckor träffas igen. Och nu ar den trofaste, oegennyttige vännen borta for alltid. Det ar mer an tungt och vemodsf ullt att tänka detta. Jag har under den gångna vintern nästan varje vecka passerat Flen och vanligtvis haft någon timme att vänta på tåg. Tanken att förkorta tiden i vännen Gottfrids angenäma sällskap har nästan varje gång gjort sig gällande, men jag har tänkt på hur oerhört upptagen han varit och stannat kvar vid stationen. Hur hänsynslöst skulle jag inte ha trängt mig på honom, om jag anat, att hans tid skulle bli sa kort.
Det har påpekats, vilken stor förlust det samhälleliga och kommunala gjort uti Gottfrid Aneers bortgång. Detta ar sant, men dylika förluster kunna ersättas. Det finns alltid gott om folk, som äro villiga - somliga t. o. m. mycket gärna - att axla den medborgerliga bördan. En vida större förlust ligger däri,, att en verkligt god människa blivit tagen bort ur en värld och en^tid,
som mer an någonsin har behov av sådana.
Gottfrid Aneer var en av de redbaraste, oegennyttigaste och gedignaste personer, jag någonsin träffat. Det var på ett särskilt sätt värmande och stimulerande att vara i hans närhet. Man tyckte, att man blev liksom en bättre människa efter några timmars samvaro med honom. Förklaringen härtill låg i hans sällsynt nobla och gedigna karaktär. Gottfrid Aneer var en stark etisk personlighet, som utan förbehåll ställde sina rika gåvor i det godas tjänst. Hade han något fel, sa var det väl det, att han i alltför hög grad gav ut sig och offrade sina krafter. Jag vet knappt» om man skall beklaga detta. Han hade väl inte varit Gottfrid Aneer, om han inte gjort sa. Mänskligt sett slet han ut sig. Från en högre synpunkt sett kanske man kan saga, att han var mogen for flyttning. Vid Gottfrid Aneers bortgång känner man tydligare an eljest, att ett människoliv inte får mätas efter årens mängd. Det ar levnadsårens och levnadsdagarnas innehåll, som ar det avgörande. Och ur den synpunkten har han bättre an många fyllt måttet. Gottfrid Aneer har sannerligen ej levat förgäves. Minnet av hans oförtrutna arbete i det godas tjänst och hans rena karaktär skall säkerligen verka sporrande och eggande icke blott for hans närmaste utan långt därutöver.
Och nu, käre Gottfrid, ser du mycket i ett klarare ljus an vad vi göra, som vandra i dunklet. Du har nått åtminstone förgårdarna till den värld, som icke likt denna ar underkastad ändlighetens och förgänglighetens villkor. »Skum ar vår stråt, för dig har morgon bräckt.»
Mästaren ar här och kallar dig - det ordet har ofta ringt för mig under de dagar, som gått, sedan det oväntade dödsbudet kom. Och vartill han kallat dig torde icke kunna bättre uttryckas an uti de ord, som stodo att läsa under tillkännagivandet om en i unga ar avliden prästs bortgång: »Han har gått in till vila och tjänst i Guds eviga värld.» Sa får »tidens kval sammanhang med evighetens tröst».
Edvin Aspling.
Frimärken mottagas icke i likvid for
annonser och rekvisitioner av våra förlagsartiklar. Bästa och bekvämaste sättet for likvidering ar postanvisning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
