Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 17
folkskollärarna skola fortfarande sättas tillbaka.
Såvida nu löneregleringar ej skola bestämmas med hänsyn till kårens allmänna politiska inriktning. En sådan tankegång synes nämligen föresväva de tidningen närstående kretsar, som organiserats i Nationella ungdomsförbundet. I en uppsats, som stått införd i åtskilliga av detta förbunds publikationer, heter det:
Från nationellt håll ar det all anledning att i fortsättningen ägna mera intresse åt hithörande frågor. Vi ha inom förbundet redan flera av folkskolans lärare, och det ar en nationell uppgift att nå allt fler och fler. Men det går | ej genom ett slaviskt följande av gamla partidoktriner, som betänkligt börja lukta mögel.
Vi måste nämligen gå ut ifrån den obestridliga sanning, att om man vill ha ett arbete gjort och gjort ordentligt, sa måste man också betala ordentligt. Ar Sveriges lärarkår underbetald och känner sig tillbakasatt vid jämförelse med andra statstjänare, blir följden i det långa loppet den, att vi .också få in de okvalificerade och olämpliga som vårt folks uppfostrare. De dugliga söka sig in på andra banor, där man liar bättre möjligheter. Vidare leder en konsekvent obstruktionspolitik mot lärarnas lönevillkor endast till att de dragas åt socialism och kommunism. Att detta också blivit följden, ar allom bekant. Och det ar intet att säga härom, ty det ar mänskligt. Men vad det innebär för landet, att dess ungdom generation efter generation undervisas och ledes av en kår, som ar marxistiskt och leninistiskt inställd, ar lätt att inse, om man betänker, att det överväldigande flertalet ungdom får sin enda utbildning i våra folkskolor. De nationella värden, som på sa sätt spolieras, kan det taga generationer att reparera, om det ens någonsin låter sig göra. Ty sa kan ett ovist nit verka, att man binder ris åt sin egen
rygg.
Men, bortsett från alla politiska synpunkter, kvarstår dock som en god nationell regel den gamla satsen, att rätt ska’ va7 rätt.
Självfallet glädja vi oss åt utsikterna, att unghögern börjar komma till medvetande om att folkskolan och dess lärare ej för tid och evighet kunna hållas i en särskild strykklass från högerpartiets sida. Men man bor kunna förstå, att det för en kår kan verka sårande, om den får känna, att rättvisan i en sak bedömes med hänsyn till den partipolitiska tillhörigheten. »Rätt skafva’ ratt» den omständigheten förutan.
En farlig utvecklingstendens. Svensk Läraretidning har observerat de i an-! l ^dning av undervisningsrådet Fredriks-
sons artikel gjorda tidningsinläggen rörande de ungas yrkesutbildning, skriver Arbetet (s.). Nämnda facktidning liar bi. a. uppmärksammat ett till en daglig tidning gjort intervjuuttalande av Metallindustriarbetarförbundets ordf ö-rande, i vilket denne omnämnt, att massor av yngre arbetare, ned till 13 års ålder, tagas in på verkstäderna, och att denna utveckling pekar hän på ökad arbetslöshet bland de äldre arbetarna. I anledning därav skriver Läraretidningen bi,, a.:
»Pekar utvecklingen, vilket säkerligen ar riktigt, därhän, att de vuxna arbetarna hota att utträngas av barnarbetskraften, då ar det verkligen på tiden, att man på allvar tar itu med detta utomordentligt viktiga sociala problem. Kanhända kunde under tiden ett litet stillestånd utbedjas i fråga om den sortens reformer, som gå ut på att fortast möjligt kasta barn i skolåldern ut på arbetsmarknaden.»
Detta uttalande ligger visserligen något i periferien av det ämne, som vidrörts, skriver »Metallarbetaren», men det kan icke desto mindre vara värt stor uppmärksamhet, då ungdomens ställning inom industrien ar på tal. Att vid allt för tidiga ar kasta in de unga på förvärvsarbete, med påföljd att de äldre kanske utestängas därifrån, kan ej vara riktigt, och det hämmar också de ungas lekamliga och andliga utveckling.
Det vore väl, om arbetarpressen och våra fackföreningsledare allmännare finge upp ögonen för den fara, som hotar i tendenserna att förkorta den redan förut onaturligt korta skoltiden i Sverige. I sa fall skulle man åtminstone slippa sådana argument till förmån för raserandet av de bäst ordnade skolorna i Sverige, att man därmed motarbetar ungdomsarbetslösheten.
dciffen.
Kapitulationen klar.
1927 års skolreform byggde bi. a. på den grundsatsen, att flickor skulle erhålla samma möjlighet till undervisning som gossar. För våra flesta läroverkssamhällen löstes denna fråga på det sättet, att de förutvarande gossläroverken ombildades till samläroverk, tillgängliga alltså för både manliga och kvinnliga lärjungar. I 13 städer voro emellertid gossläroverken sa stora, att plats ej kunde beredas for flickor, utan att läroverken skulle ha blivit rent ohanterliga. Dessa sta
der voro: Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Uppsala, Norrköping, Linköping, Jönköping, Lund, Borås, Karlstad, Örebro och Västerås.
Beträffande de fyra förstnämnda städerna föreslog regeringen, att särskilda högre flickläroverk skulle inrättas, vilket även blev riksdagens beslut. Dessa 4 läroverk ha också nu kommit till stånd. De bygga alla uteslutande på 6-årig bottenskola och ha sålunda endast 4-årig realskola.
I fråga om de återstående 9 städerna fattade riksdagen principiellt samma beslut men begärde hos regeringen en plan för läroverkens tillkomst, alltså den ordning, i vilken de borde inrättas. Riksdagen begärde uttryckligen, * att denna plan skulle föreläggas 1928 ars riksdag. Tanken var, att frågan om de kommunala flickskolorna skulle behandlas i sammanhang med spörsmålet om de högre flickläroverken.
Emellertid drog hr Almkvist, trots överenskommelse i motsatt riktning, ett streck över dessa önskemål genom att remittera frågan om de kommunala flickskolorna till 1927 års Skolsakkunniga men frågan om flickläroverken till skolöverstyrelsen. Tidpunkten för planens utarbetande bestämdes till sa sen tidpunkt av ar 1928, att frågan ej kunde komma fram vid 1928 års riksdag. Den kommunala flickskolefrågan fick därför lösas isolerad ar 1928, och lösningen blev som bekant ett principiellt frångående av 1927 års organisationsgrundsatser. Genom en överenskommelse mellan frisinnade, liberaler, bondeförbun-dare och höger genomdrevs en organisation, vari bottenskoletanken sköts åt sidan - ett förhållande, som säkerligen kommer att verka till stor skada for de kommunala flickskolorna.
I ar har frågan om högre flickläroverk i de 9 nyssnämnda städerna framlagts för riksdagen. Skolöverstyrelsen och regeringen ha ansett det självklart, att organisationsfrågan for dessa läroanstalter de facto avgjordes ar 1927, och regeringspropositionen har betraktats som ett rent expeditions-ärende.
Knappast hade emellertid denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
