Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 21
75, Solleröns kyrkskola, Bror J. Johnson, 60, Valla skola, J.’Artur Åslund, 75.
Gävleborgs län. Gävle högre folkskola, Emy Hall, 60, Hofors folkskola, Erik A. Edman, 60, Långheds folkskola, Inez Bergman, 50, Bergviks folkskola, Aug. Rossander, 60, Storviks folkskola, Märta Björkbäck, 75.
Västernorrlands län. Kyrkskolan i Boteå, Hilda Bergström, 100, Fager viksverkens fort-eättningsskola, Hilda Öberg, 100, Ovansjö folkskola, U. Bergström, 100, Sundsvalls folkskola, Gunvor Jörgensen, 100, Ytterlännäs högre folkskola, Karl Liljedorff, 60.
Jämtlands län. Häggenås folkskola, Gustaf Rydstedt, 100, Ko vrå folkskola, Emma Julin, 75, Racklöfska folkskolan, Torsten Olsson, 50.
Västerbottens län. Bastuträsks folkskola, Alfr. Zingmark, 60, Gargnäs folkskola, Erik Sandström, 100, Forsmarks folkskola, Hildur Johansson, 75.
Norrbottens län. Karungi folkskola, Gunnar Eije, 120, Matarengi folkskola, Sigrid Grape, 125 kr.
Nordens skolungdomsmöte.
Den 18-20 maj hölls i Stockholm föreningen Nordens skolungdomsmöte. Från de tre grannländerna hade kommit omkring 260 ungdomar, d. v. s. något färre an från börjat beräknat, emedan den finska kontingenten minskats från 100 till blott 60 på grund av epidemien i Helsingfors, som lagt hinder i vägen för resan därifrån. De svenska barnen uppgingo till ungefär lika många som de främmande sammanlagt.
Den 17 anlände de danska, respektive flertalet norska gäster till centralstationen, där de möttes av mottagnings-och inkvarteringskommittén. Färden ställdes först till Klara folkskola, där ungdomarna överlämnades åt representanter för de hem, vilkas gäster de voro under vistelsen i huvudstaden. Lördag morgon kom en mindre grupp barn, som från Trondhjem tagit vägen över Storlien, och först på söndagsmorgonen anlände gästerna från Finland med ångaren Birger Jarl.
Under lördagen var förmiddagen anslagen till besök vid en del av Stockholms sevärdheter: Slottet, Nationalmuseum och Statens historiska museum, Nordiska museet och Stadion. Kl. 2,30 gavs en för skolungdomsmötet särskilt anordnad operaföreställning med operan Jolanthä och baletten Coppélia på programmet.
Pingstdagen gjordes en utfärd till Drottningholm. På eftermiddagen var anordnad en fest i Stadshuset. Programmet upptog: Introduktion, utförd å Stadshusets stora orgel av musikdirektör Martin Johanson, hälsningstal av stadsfullmäktiges ordförande, Knut Tengdahl, sang av skolkor från Stockholms folkskolor under anförande av musikdirektör Waldemar Åhlén, kort tal till ungdomen av förste folkskolin-spektören dr Karl Nordlund, musik av skolorkester från Stockholms folkskolor under anförande av musikdirektör J. A. Bergquist, rundgång i Stadshuset, aftonmåltid i Gyllene salen och dans i Blå hallen med uppbrott klockan 11.
Annandag pingst hölls ungdomsguds-
tjänst i Storkyrkan med kort tal av komminister Oscar Krook. Senare på eftermiddagen besöktes Skansen, där avskedsfest gavs. Skansen besågs först i fria grupper. Kl. 1,30 var konsert vid Solliden av Flottans musikkår och mellan 3,30 och 4,30 serverades choklad m. m. i Bragehallen. Kl. 5,15 ägde samling rum vid Orsakullen. Efter musik av Flottans musikkår höll professor Andreas Lindblom ett tal och de olika ländernas nationalsånger sjöngos, varefter festen för barnens del var slut. För de främmande ledarna anordnade föreningen Norden kl. 6,30 middag å Hasselbacken. På tisdagen skedde hemresan.
Under pingsten gästades Stockholm även av en norsk ungdomskör, Bondeungdomslagets sångkör från Oslo. Eftersom besöket sammanföll med skolungdomsmötet hade föreningen Norden medgivit deltagarna att vara med om mötets utflykter och festligheter.
»
Skolans ökenvandring.
Tal av förste folkskolinspektören dr Karl
Nordlund -vid Stockholms folkskolors ombuds-
församlings sammanträde den 14 maj.
Man hör stundom den beskyllningen riktas mot vår tids människor, att de hålla på att tappa bort det historiska sinnet. Och kanske det ligger en del i den beskyllningen. Vi ombrusas sa av dagens jäkt och larm, vi ha sa mycket att bestyra med dagens vedermödor, att vi ofta nog inte kunna ge oss tid att lyssna till grundtonen i tidens brusande ström, att spana efter det som sker i det som sker, efter de stora sammanhangen mellan den tid som varit, och den tid som ar, att spana efter vart det tilläventyrs bär hän in i den framtid, som stundom skönjes vid horisonten.
En minnesfest som denna - låt vara att tillbakablicken gäller en jämförelsevis kort tidrymd - innebär alltid en eggelse att rikta blicken något ovanom vardagens vedermödor, att söka hoja sig till något slags perspektiv, ett perspektiv, som söker se nuet i dess sammanhang med det framfarna och det kommande.
Vad som då först märkes sa tydligt, det ar att var folkskola - ej minst den i Stockholm - befinner sig i en period av stark utveckling. Allra mest märkes detta, om dess utveckling ses i det större tidsperspektivet. Det ar dock något sagolikt i detta, att den verkliga grunden till den moderna folkskolan i Stockholm lades blott för något över 60 ar sedan, att ännu i början av 1860-talet i Stockholm funnos - om jag ej missminner mig - endast ett 40-tal folkskollärare, och att klasser funnos på ända till 200 elever - detta just i Adolf Fredriks församling - vilka undervisades med hjälp av Lancastermaskineriet. Men även om perspektivet bakåt begränsas till de senaste 25 åren, blir det intrycket starkt och levande; vi må blott erinra oss de socialpedagogiska anordningarnas utveckling, skolhusens fullkomnande och allt mer målmedvetna utrustning med specialrum, samt framväxandet av folkskolans överbyggnader - dessa ta-
lande vittnesbörd om folkskoletankens ökade spännvidd.
Under de senaste decennierna har folkskolans yttre tillväxt, dess kvantitativa utväxande på höjden och bredden varit mest påtaglig. Detta har också betytt en fortgående ökning i samhällets ekonomiska uppoffringar för folkskolan. Man erfar inför denna sida av folkskolans senare utveckling icke blott tillfredsställelse över de nya förmåner, som sålunda underlättat folkskolans arbete, man frestas att däri se även ett varsel om folkskolans växande betydelse i centrum av det nationella fostringsarbe-tet – en utvecklingslinje, som pekar hän . emot allt mer ansvarsfulla framtidsuppgifter, vi må söka sammanfatta dem med namnet enhetsskola eller med andra dagens - eller morgondagens - slagord.
Men för min del har jag icke kunnat betrakta folkskolans yttre expansion i senare tider med den obemängda glädjekänslan. Där tränger sig nog hos oss litet "var även något annat fram - en viss ängslande bävan inför det ökade ansvar, som denna expansion ålägger dem, som arbeta i folkskolans tjänst. Forma vi - sa kan man fråga - utnyttja de ökade förmånerna på bästa tänkbara sätt? Förmå vi utfylla den vidgade yttre ramen med ett arbete, som verkligen fyller densamma, som ger den ett starkt och djupt berättigande?
Hur an svaren på sådana frågor må utfalla - ett ar säkert: den enda säkra vägen för tryggande av vår folkskolas vunna position och dess vidare utveckling ar det solida, trofasta arbetet för ungdomens undervisning och fostran.
Men det arbetet ar i våra dagar icke lätt. Vi höra hur rösterna från östan och västan korsa varandra, hur patentmetoderna utbjudas på pedagogikens marknadstorg. Jag talade nyligen i en folkskollärarförsamling om en av de där metoderna, det blev diskussion efteråt, och en deltagare talade och sade ungefär detta: Här kommer ett ar en j inspektör och säger: sa skall man göra. Och några ar därefter kommer en annan inspektör och säger: nej, sa skall man göra. Men vilket ar då egentligen det rätta och riktiga? Ja, vad ar egentligen sanning? Det ar en gammal berömd fråga.
Låt oss dock här söka någon ledning i det stora historiska sammanhanget. Hur dagens pedagogiska sanningar an till synes krumbuktat fram och tillbaka - ser man på skolans huvudväg fram genom de senare seklerna, sa tecknar den sig ganska rak. Det har i stort varit en väg, som gått från konstlad mekanisering fram emot personlig frigörelse. Forna tiders i stort sett ganska tröstlösa drillmetoder - folkskolans gamla Lancastersystem icke att förglömma - ha mer och mer uppluckrats och lämnat de ungas skapande krafter allt mer utrymme. Den eldstod, som leder skolans och uppfostringskonstens ökenvandring genom tiderna, den ar en gång uttryckt av Esaia? Tegnér i hans yviga bildspråk: Uppfostrans innersta syfte ar detta: att lösa vingarna på den unga örnen. Men det målet förutsätter för ingen del en formlöshetens pedagogik; form, metod kräves i de ungas fostran, sa sant som de lösgjorda kraf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
