Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428
S VENSK
Nr 21
Av gårdagens katekesdebatt fick man dock det bestämda intrycket, att det icke inom riksdagen råder någon önskan att f å till stånd en upprivande kulturkamp med utgångspunkt från katekesfrågan. Att »katekesplugget», det mekaniska utanläsandet, försvunnit, måste ’betraktas som en vinst, det erkändes även från talare, som representerade det högkyrkliga lägret, även om man starkt hävdade att inlärandet av Luthers lilla katekes vore i hög grad önskligt och icke kunde anses för betungande för barnen. Från socialdemokratiskt håll betonades, att det icke var religionsfientlighet som låg bakom oppositionen mot katekesen. Det ar mot plugget man velat reagera, varjämte man anser katekesen som lärobok föråldrad och i vissa delar mest ha karaktären av ett religionshistoriskt dokument. Men trots denna socialdemokraternas snäva hållning mot katekesen, synes en avspänning ha ägt rum mellan de olika meningsriktningarna. Detta måste anses vara ett framsteg.
Till denna avspänning har mer an något annat på mycket långa tider 1919 års undervisningsplan medverkat. Den fördragsamhetens ande, som genom denna införts i kristendomsundervisningen inom våra skolor, ar en tillgång, som icke bör få förskingras för att tillfredsställa en grupp högröstade fanatici.
I Svensk Kyrkotidning har »en f. d. folkskolinspektör» fått ordet för att i följande ordalag ondgöra sig över’ Svensk Läraretidnings ledare för någon tid sedan i katekesfrågan. Efter att ha återgivit 15: e allmänna kyrkliga mötets uttalande skriver författaren:
Sv. Ltdng vågar påstå, att lärarne härigenom »skola berövas sin samvetsfrihet». Det skall bli på nytt »ett dömande och fördömande gent emot kristna medmänniskor». Och an förskräckligare: Luthers förklaring till lagens slutord skulle läras, sa lydande: »Gud hotar att straffa alla dem, som överträda dessa bud; därför skola vi frukta för hans straff, sa att vi icke bryta mot hans bud. Men sin nåd och allt gott lovar han alla dem som hålla dessa bud; därför skola vi älska honom, förtrösta på honom, och gärna leva efter hans bud.» Detta aktstycke (!), såsom Sv. Ltdng kallar förklaringen, ar av sa förskräcklig art, att barnen ej böra lära sig dessa ord. Eller menar Sv. Ltdng, att själva bibelordet, som genom Luthers ord förklaras på detta enkla sätt, icke skall få läras eller läsas ?
Det ar motbjudande att närmare gå in på Sv. Ltdngs vrängda framställning, då den vill inbilla sina läsare, att en tillåtelse att använda Luthers lilla katekes såsom lärobok i folkskolorna på sätt, som kyrkliga mötet föreslagit, skulle återinföra ett statskyrkligt tvång
(!) över kristendomsundervisningen i barndomsskolan och att lärarnes samvetsfrihet härmed vore i fara. Men det torde vara behövligt, att läsarne av Sv. Kyrkotidning, vilka i allmänhet icke läsa Sv. Ltdng, få litet kännedom om sagda tidnings katekesfanatism, som den på sätt som här synes också söker ingjuta i svenska folkskolans lärarekår.
Kyrkliga mötets uttalande gick ut på en Jiemställan »att i landets skolor Luthers lilla katekes må i dess helhet genomgås och dess tre första huvudstycken inläras».
Sålunda obligatorisk utanläsning av de tre första huvudstyckena och genomgång av de två andra, antagligen i det fall, då skoldistriktet sa beslutar. Första huvudstycket slutar med förklaringen till lagens slutord. Säkerligen anse många lärare - i likhet med oändligt många personligen religiösa människor - att Luther med sin i detta stycke utvecklade »lönmoral» står på ett etiskt mycket lägre plan an Jesus i sina förkunnelser, enkannerligen i bergspredikan. Senaste evangeliebokskommitté föreslog, såsom vi tidigare framhållit, att Luthers förklaring skulle strykas ur den av kyrkan antagna katekesen, emedan stycket i fråga beredde svårigheter vid undervisningen. I evangelaebokskommit-tén satt bi. a numera biskopen Sam. Stadener. Lärare i våra folkskolor skulle, om kyrkliga mötet finge sin vilja fram, lära barnen detta stycke som en bekännelse!
Andra huvudstycket inrymmer hela treenighetsläran. Och i fjärde huvudstycket läsa vi de av oss i nyssnämnda artikel återgivna orden i Markus 16: Den där tror och bliver döpt etc. Vi framhöllo, att dessa ord bevisligen äro senare tiders påfund. T. o. m. biskop Bergqvist erkände i torsdagens katekesdebatt, att dessa ord voro »interpolera-de» och därför i gällande kyrkobibel satta inom klammer. Luther visste intet därom, ty textforskningen var på hans tid okänd. Men orden stå alltjämt i katekesen och skola »genomgås» såsom uttryck för kristen bekännelse.
Menar man verkligen, att lärare, som personligen icke kunna omfatta sådana lärosatser, icke kränkas i sin samvetsfrihet, då de tvingas att meddela dem som trosläror? Och fördömelseläran i det falska Markus 16 .- frammanar den icke det »dömande och fördömande gentemot kristna medmänniskor», om vilket vi talade? Ar det ej fråga om statskyrkligt tvång, om det lämnas åt vederbörande å kyrkostämmor valda
skolråd att bestämma, huruvida sakramentsläran skall »genomgås» i den gemensamma barndomsskolan eller icke! Det finns åtskilliga ortodoxa präster, som kunna använda titeln »f. d. folkskolinspektör». Ar det en sådan, som talar i Svensk Kyrkotidning?
Statsrådet Lindskogs ställning vid’ behandlingen av flickläroverksfrågan
karaktäriseras av Socialdemokraten på följande satt:
Hr Lindskog var i sitt bästa stridshumör och slogs som ett lejon mot sin egen proposition. Ehuru han försiktigtvis talade sa litet som möjligt om denna och om flickläroverken och sa mycket som möjligt om gosslyceer och andra ovidkommande saker. Han använde mycket skarpa ord om de tokskallar till människor, som ett ögonblick trott, att han ämnat stå fast vid sina egna förslag, sa snart han märkte att vinden blåste åt annat håll. »Jubeldårar» kallade han dessa lättrogna individer, när han talade om dem i andra kammaren. I senaten nöjde han sig med att kalla dem »dårar» och betecknade själv denna skillnad som »intelligent anpassning» efter kammarens kulturella nivå. Ingen kan heller be-skylla honom för bristande anpassningsförmåga. Hur pass intelligent denna var, därom tvistade emellertid de lärde.
För övrigt hade han en lång och pepprad replikväxling med hr Reuterskiöld, vilken också har bakom sig ett vackert sicksacklopp i skolfrågan. Olyckligtvis ha därvid hans och hr Lindskogs banor råkat korsa varandra åtskilliga gånger, varav ett spant förhållande tycks ha uppstått. De tvistade animerat om skrifternas rätta uttolkning och beskyllde varandra därvid med stor energi for bristande läs- och skrivkunnighet. Dessutom läxade hr Reuterskiöld upp hr Lindskog för bristande självständighet och höll upp för hans ögon såsom det stolta och heroiska föredömet hr f. d. statsrådet Almkvist.
Som skiljedomare i striden uppträdde till slut hr Rydén, vilken tilldelade Lindskog betyget stora A i innanläsningskonst och intygade - vilket varenda förnuftig människa ju måste medgiva - att statsrådets tolkning av 1927 års beslut ar den enda riktiga och möjliga. Han prisade även den Lindskogska propositionens lojalitet, men fann det föga karlavulet att springa ifrån densamma. Slutligen bemötte han, liksom ett par föregående talare, ecklesiastikministerns ansträngning att misskreditera den nya skolorganisationen över huvud, samt vädjade till högst densamme och hans efterträdare på statsrådsbänken att under några ar framåt låta skolreformen vara i fred och få tillfälle att utvecklas utan störande ingrepp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
