Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 23
Det förefaller, som hade jag hittills förgätit att söka svaret på frågan om äganderätten till folkskolan på det allra närmaste hållet: i själva benämningen folkskola. Utsäger icke detta ord, att skolan ar folkets egendom? Ar icke det svenska folket rätt herre till denna skola? Ordet torde icke hava sådan betydelse. Ordet utsäger egentligen endast, att skolan ar till för folket, avser att omfatta folket, vill vara en skola for alla i vart svenska folk.
Dessutom ar folkets mening svår att bestämma i alla lägen, icke minst i skolfrågan. Vi hava prövat detta. Folkviljan har tidvis skjutit fram det praktiska livets synpunkter och sagt: »Undervisningen måste omläggas och bliva praktisk, vi behöva skickliga yrkesmän, giv oss duktiga glasblåsare, smeder, snickare, drängar och tjänstefolk, minska därför på den myckna läsningen och den onödiga lärdomen, utbilda yrkesmän.» Då hava skolmannen varit nödsakade att lägga handen på skolsalens dörrvred och vägra folkmeningen inflytande.
Andra tider har folkviljan skickat fram ’kunskapsintressets man, vilka sagt: »Barnen veta ju for litet, de äro okunniga om natur och geografi och historia, de förstå ju ingenting och äro oförmögna att följa med i litteraturen, de måste tränas i förstånd och erhålla mycket mera kunskap.» Då hava skolmannen varit nödsakade att svara, att ett nytt misstag ar å färde, eftersom barn ingalunda äro i stånd att tillgodogöra sig ett störtvis meddelat vetande. Att osa kunskaper över dem ar lika fåfängt som att hälla ett ämbar vatten över en butelj med lang och smal hals: det rinner jämte.
Men bakom dessa stridiga folkmeningar klappar folkets hjärta levande och varmt för skolan. Det bästa i folksjälen har skolan att tillvarataga och överflytta på de små. Den personlighetskultur, som utgör vårt folks dyrbaraste förvärv, vill skolan bibringa barnen. Kärnan i denna kultur utgöres av den moraliska och religiösa karaktären i folket. Det ar skolans högsta strävan att i barnets sinne nedlägga grundvalen för moral och religion i deras folkliga utformning. Då får barnet också den vilja till arbete, som ar det praktiska livets viktigaste förutsättning. Då far barnet också den nödvändiga vördnaden för vetandets oändlighet och fattar, att vetandet ar såsom världshavet: ju längre ut på detsamma man kommer, desto vidsträcktare blir horisonten, och desto mindre blir den stackars människan, som sitter i båten.
Vem har äganderätten till den svenska folkskolan? Många händer sträckas efter herraväldet. Det må förlåtas oss, skolans arbetare, att anspråken hava förvirrat oss. Vi hava känt oss c kringkastade, och vi hava gått ur hand i hand. Kanske hava vi frestats att svara: »Vi råda själva över var skola, vi förklara oss oberoende.» I varje fall ar den frestelsen överstånden. Allra helst skulle vi vilja svara: »Skolan tillhör barnet, det barn, som sitter på skolbänken, som leker på skolgården, som växer upp till yngling eller mo under våra ögon, ingen varelse i världen och ingen makt inom synhåll har större ägande-
rätt till skolan an människobarnet, som vi mottaga, innan det känner ett enda ljudtecken, och som vi en dag lämna avgångsbetyget med önskan, att det måtte bliva starkt och gott samt med den ödmjuka bönen, att den Högste ville förlåta, vad vi brustit i vår gärning som uppfostrare.»
Jag gick en dag längs en människofylld gata i Paris. Plötsligen upptäckte jag mitt i vimlet en ung kvinna, som satt på en bank. Hon gav icke det minsta akt på vagnarna, på de promenerande, på hela det bullrande tumultet omkring henne. Hon betraktade med beundrande blickar oavvänt ett föremål, som låg i hennes knä. Man såg intet annat an en tafatt liten hand, som trevade efter moderns ansikte, och som kvinnan betäckte med kyssar. Barnet betydde allt for henne. Samma värde har barnet för skolan.
Vi känna alla en, som djupare an någon annan har inskrivit detta i vårt samvete. Om honom heter det: »Han tog ett barn och ställde mitt ibland dem," och då han tagit det i sin famn, sade han till dem: Vilken som mottager ett sådant barn i mitt namn, han mottager mig.»
Detta ädelstensartade ord ar barnens magna charta, barnens stora frihetsbrev i hela kristenheten på jorden. Detta ord garanterar åt barnen deras värde. Han, som vi tillbedja, välsignade dem. Nu lägga sig hans händer icke i yttre mening på barnens huvuden. Men vi, skolans arbetare, vi äro hans händer, och vi skola vara barnen till välsignelse. Därvid göra vi ingen skillnad: om barnet växer till storman eller slutar såsom tiggare, om barnet har snillegåvor eller bär på brottets instinkter, detta betyder ingen minskning i känslan för barnet. Ty såsom barn har det dock himmelrikets nycklar.
Den formel, som tillfredsställer mig personligen såsom svar på frågan om äganderätten till den svenska folkskolan, ar följande: läraren tillhör skolan, skolan tillhör barnet, barnet tillhör den Högste i himmelen.
En uppmärksammad doktorsavhandling.
Bland dem, som under fredagen la-gerkröntes i Uppsala, befann sig folkskolinspektören i Halmstad, fil. doktor Albin Warne. Mera sällan blir en gra-dualavhandling föremål för ett sådant intresse från dagspressens sida som dr Warnes. Såväl avhandlingen - en diger volym på nära 400 sidor - som försvaret under disputationen liar av opponenter och tidningsmän erhållit välförtjänt beröm. Det intressanta, sa gott som icke alls förut behandlade ämnet - Folkskolans förhistoria i Sverige - och det på synnerligen grundliga arkivstudier uppbyggda, originella framställningssättet gör boken synnerligen läsvärd.
Den nu lagerkrönte folkskolinspektören ar född den 26 augusti 1886 i Önum, Skaraborgs län, avlade folkskollärarexamen i Göteborg 1907 och studentexamen i Skara 1910, inskrevs
D:r Allin Warne.
vid Göteborgs högskola höstterminen 1912, blev fil. kand. 1914, fil. mag*. 1917, fil. lic. 1920, genomgick provar vid folkskoleseminariet i Göteborg höstterminen 1920, tjänstgjorde som vik, folkskollärare i Skara höstterminen 1907, som e. o. folkskollärare i Västerås vårterminen 1908-vårterminen 1910, som ordinarie folkskollärare därstädes l juli 1910-l sept. 1913., som vik. adjunkt vid Göteborgs folkskoleseminarium höstterminen 1914-vårterminen 1916, som vik. och e. o. lektor vid Linköpings folkskoleseminarium höstterminen 1919-vårterminen 1920 samt vårterminen 1921-vårterminen 1922 och sedan l juli 1922 kommunal folkskolinspektör i Halmstad. Han har från trycket utgivit: »Svart-ziska friskolan i Norrköping, en skol-historisk undersökning med anledning av friskolans 150-årsjubileum», Linköping 1923; »Lancasterskolan i Halmstad» i Föreningen Gamla Halmstads årsbok 1926; »Från Leopolds skoltid» i Pedagogisk tidskrift 1925; »En kollegatillsättning i Halmstad» i Föreningen Gamla Halmstads årsbok 1927; »Till folkskolans förhistoria i Sverige», Halmstad 1929 (gradualavhandling) ; Uppsatser och recensioner i tidningar joch tidskrifter, Årsredogörelser för ’Halmstads folkskolor 1924-1928.
Vid nedskrivandet av dessa data rinner det anmälaren i hågen en sann skolhistoria från Halmstad. En folkskollärare härstädes nödgades för flera ar sedan - av fullt giltiga skäl - i ett ämne sänka ett betyg för en elev, vilken av föregående lärare erhållit AB i samma ämne. Detta togs mycket onådigt upp av barnets far, som i hotfull ton förklarade: »Min äldste son läser till folkskolinspektör, och när han får den platsen här, skall han göra slut på sådana orättvisor.» (Halmstad har sluppit äran att få den mannen till folkskolinspektör!) - Man avlägger ju icke någon folkskolinspek-törsexamen, åtminstone icke i vårt land. Men ämnesval och studier kunna givetvis läggas sa, att man därigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
