Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 25
mening förbisett åtskilliga väsentliga synpunkter, som man bort taga ’hänsyn till, då det gäller att bedöma folkskollärarnas verkliga löneläge. Sålunda har man icke tagit hänsyn till, att de åtnjuta ganska betydande naturaförmåner, att de ha en jämförelsevis kort tjänstgöringstid - de ha 8 månaders tjänstgöring och de ha tillfälle att under den övriga delen av året erhålla åtskilliga biförtjänster, såsom t. ex. för undervisning i fortsättningsskola - att de ha ordnade pensionsförhållanden -. något som icke de grupper av befattningshavare ha, som vi behandlade i förmiddags - att de slutligen ha tidig pensionsålder och alltså rätt trygga förhållanden på ålderdomen. Allt detta gör, att när man bedömer denna fråga, man icke kan, om man bedömer den rätt, komma till det resultatet, att folkskollärarna i lönehänseende äro sa missgynnade, att det ar oundgängligen nödvändigt att nu genomföra en löneförbättring för dem.
När det gäller en lönereglering, får man nog även i ganska hög grad rätta sig efter det ekonomiska laget ute i landet. Jag har den uppfattningen, att det skulle vara orimligt att söka driva upp en lönestandard till en hög nivå, därest icke de ekonomiska förhållandena och näringslivet i dess helhet ha någorlunda gynnsamma konjunkturer och förutsättningar. Det ena måste stå i förhållande till det andra. Och den lönestandard våra statliga befattningshavare uppnått här i landet ar sannerligen uppe vid en sådan nivå, att dessa säkerligen ha en förhållandevis gynnsam ställning i inkomstavseende. Detta gör, tror jag, att man icke bor gå in för en utökning av statens samlade löneutgifter utan vi borde i stället försöka hålla dem åtminstone inom den nuvarande ramen och kanhända t. o. m. något begränsa dessa utgifter.
Den nu föreslagna ganska obetydliga löneförbättringen innebär dock en årlig merutgift, som allt framgent skulle utgå, motsvarande ungefär 5 å 6 enheter i inkomstskatten. Sedan dessa lönekrav blivit tillfredsställda, komme givetvis, som alltid, att väckas nya krav - från andra grupper av befattningshavare. Det ar ju nödvändigt, att då riksdagen behandlar spörsmål sådana som dessa, man försöker giva varje grupp och varje del av tjänstemannakåren full och obetingad rättvisa, men det gäller också, att man icke alltför mycket släpper efter. Man får icke alltid ge efter for de krav på högre lön, som ständigt framkomma från löntagarna. Man måste hålla igen, och det ar riksdagens skyldighet att i sådana fall se till, att icke statens löneutgifter svälla ut över skäliga gränser.
När folkskollärarna kanske nu eller i framtiden skola få sin lönereglering genomförd, torde man även böra taga under övervägande, huruvida man icke med folkskollärartjäns-ten bör sammanknyta skyldigheten att undervisa i fortsättningsskolan, och man bör då också rätt uppskatta i penningvärde de naturaförmåner, som tillkomma folkskollärarna. Endast därigenom kan man få dem insatta på den plats, som rättvisligen tillkommer dem i löneskalan.
Av dessa skäl har jag icke ansett mig kunna gå med på det föreliggande förslaget angående tillfällig löneförbättring åt folkskollärarna, och då jag alltså i ar liksom tidigare ställer mig på avslagslinjen, ber jag, herr talman, att få biträda avslagsyrkandet.
Med herr Andersson i Storegården förenade sig herrar Johansson i Väby (h), Bengtsson i Kullen (h) och Persson i Fritorp (h).
Herr Petersson i Lerbäcksbyn (h): Herr talman! Då jag kommer att rösta med utskottet i denna fråga, ber jag satt i allra största kornet få motivera detta mitt votum.
I likhet med herr andre vice talmannen anser jag mig först och främst skyldig fasta avseende vid det förhållandet, att riksdagen vid upprepade tillfällen har erkänt rättmätigheten i de framställda anspråken på löneförbättring för lärarkåren, ehuru det statsfinansiella läget icke ansetts medgiva infriandet av de gjorda utfästelserna. När nu det statsfinan-
siella laget syntes medgiva, att saken kunde ordnas utan att medföra någon ytterligare skattebelastning, ja, att en tillfällig löneförbättring kunde genomföras samtidigt med betydande lättnader både i den direkta och indirekta beskattningen, sa tycker jag, liksom herr statsrådet och chefen for ecklesiastik-departementet, att klok förtänksamhet bjöd, att man icke längre an nödvändigt borde uppskjuta att tillgodose ett utgiftsändamål, som riksdagen val anda icke lär kunna underlåta att förr eller senare tillgodose.
Naturligtvis förbiser jag ingalunda, att de statsfinansiella förutsättningarna for denna tillfälliga löneförbättring efter statsverkspropositionens uppgörande undergått vissa förändringar. Men vi kanna också anledningen härtill, -och sa gör ’även den svenska allmän-ieteu. För min del kan jag icke finna med rättvisa och billighet förenligt att låta lärarna umgälla vad andra ha vållat.
Den för mig ytterst avgörande synpunkten på denna fråga ar, att de som äro satta att landha våra barns uppfostran fylla en sa utomordentligt viktig funktion i samhället, att detta berättigar dem till skälig lon för deras arbete. Detta ar anledningen till att jag biträder k. m:ts av utskottet förordade förslag, till vilket jag alltså, herr talman, ber att få yrka bifall.
I detta yttrande instämde herrar Björkman (h), Laurén (h), Littiecreutz (h), Björck i Kristianstad (h), Ljung (h), Anderson i Linköping (h), Lundquist i Rotebro (h), Sandwall (h), Nordkvist (h), Leffler (h), Alströmer (h), Gustafson i Kasenberg (h), ’Hedlund i Östersund (s), Pehrsson i Göteborg (h) och Jär-to (h).
Herr Magnusson i Skövde (h): Herr talman! Då jag begärt ordet, skall jag be att få säga några ord, ehuru jag annars skulle ha kunnat nöja mig med att instämma i det anförande, som hölls av herr Petersson i Lerbäcksbyn.
För min del har jag alltid beklagat den starka motsättningen och den missstämning, som råder mellan allmänheten och vara folkskolor, vilket allt orsakats mindre av lärarna an av den okloka forcering av skolväsendets reformering, skolbyggnaders uppförande etc., som påtvingats befolkningen av ledningen för .folkskoleväsendet.
Emellertid ar för mig avgörande, när jag tager ståndpunkt till denna ’fråga, att våra lärare och lärarinnor ha att fylla en synnerligen viktig funktion i samhället och ha att handleda vår ungdom under en betydelsefull period av dess utveckling. Det har därför synts mig nödvändigt, att man ställer det sa for dem, att de kunna arbeta under någorlunda lugna och trygga förhållanden och även under tillfredsställande omständigheter i ekonomiskt hänseende.
Detta ar, som sagt, den avgörande synpunkten för mig vid mitt ställningstagande till denna sak, och det ar ett av skälen till att jag för min del kommer att giva min röst for utskottets förslag. ,
Herr Wigforss (s) : Herr talman! Jag begärde ordet för att säga ett par ord, som visa, att även inom det parti jag tillhör finnas såsom inom andra partier delade meningar i denna fråga. Jag har anslutit mig till majoriteten av statsutskottet, och jag har gjort det därför, att jag icke kan komma ifrån, att det i längden ar omöjligt att icke också for denna grupp av statens och kommunernas tjänare åstadkomma en sådan lönereglering, som redan skett for de allra flesta andra befattningshavare.
Gentemot ’herr Anderssons i Katrineholm resonemang, att det ar oriktigt att, då frågan om definitiv lönereglering for folkskollärarna ligger under utredning, redan nu vidtaga en tillfällig löneförbättring, tror jag, att man kan invända, att om det vore på det sättet, att de förhoppningar infriades, som en gång uttryckts om att den kommitté, som nu ar tillsatt, skall bli färdig sa tidigt, att en verklig lönereglering skulle kunna ske nästa ar, hade kammaren all anledning att
uppskjuta saken. Men ingen, som känner till våra svenska kommittéers satt att arbeta, kan tro, att denna kommitté skall bli färdig i ar. Även om den skulle bli färdig nästa ar, ar det ganska osannolikt, att ett förslag skulle kunna framläggas for 1931 års riksdag. Man kan nog ganska lugnt vaga det påståendet, att icke förrän till 1932 års riksdag komma alla de mycket invecklade frågor, som äro förbundna med dyrtidstilläggens avveckling, att få sin lösning i riksdagen. Ar det alltså på det sättet, att man här får tanka sig en väntan av åtminstone tre ar framåt i tiden, kan man icke mot förslaget om tillfällig löneförbättring anföra, att man väl kan vänta .ett enda ar.
Jag skall icke närmare inga på själva frågan och upprepa vad som här från olika sidor redan framhållits. Jag vill bara erinra kammaren om ett faktum, som kanske icke ännu i kväll påpekats, nämligen att när vi under de sista aren i riksdagen ha diskuterat lärarnas lönefråga, har detta skett i skuggan av den lönekommitté, som lade fram ett förslag, vilket hotade riksdagen med utgiftssummor på 30 ä 40 millioner kronor. Även de, som vilja i största möjliga utsträckning spara på statens utgifter, böra kunna vara tillfredsställda med den verkliga nedskärning av dessa hotande utgifter, som genom det nu framlagda förslaget kommer till synes. Jag tror verkligen, att förslaget innebär det billigaste satt, på vilket de svenska statsmakterna kunna tänkas komma undan denna fråga, som förr eller senare ändå måste finna sin lösning.
Jag ber därför, herr talman, att få instämma med dem, som yrkat bifall till utskottets förslag.
Med herr Wigforss förenade sig herrar Bengtsson i Norup (fr), Borggren (s) och Jansson i Falun (s).
Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman! Jag förstår visserligen, att man från en del håll gör ett visst motstånd i en fråga som denna. Det beror, sa vitt jag kan förstå, därpå, att förhållandena äro olika och ses väsentligt olika i skilda delar av landet. Och jag begriper också den synpunkt, som framkommer, när man jämför förhållandena i detta sänseende med de svårigheter, som vissa grenar av näringslivet ha att kämpa med, såsom t. ex. jordbruket, där, såsom vi alla veta, svårigheterna äro betydande. Detta borde göra, att vi samfällt sökte förbättra - dessa förhållanden, i den man det vore möjligt. Och att det ar önskvärt att få dem bättre, vill åtminstone icke jag för min del bestrida; det ar en önskvärd och riktig sak.
Men när man bedömer frågan om folkskollärarnas lönetillägg far man dock tanka på, att lönetillägget - som ju ar ganska ringa för varje skollärare i och för sig - skulle komma att helt och hållet utgå av statsmedel. Det komme ju icke till någon del att utgå genom den kommunala beskattningen utan av statsmedel. När nu inkomsterna möjliggjort, att man kunnat komma med ett förslag sådant som detta, far man tänka på, att dessa ökade inkomster härröra från många olika håll och icke bara från jordbruket. Det ar en mängd olika inkomstkällor, som bidragit till att det varit möjligt framlägga förslaget nu.
Jag skall icke upptaga tiden länge, herr talman, "men jag skulle vilja ganska starkt betona till sist, att då man har debatterat och diskuterat denna fråga vid olika tillfällen i riksdagen, har det uttalats sympatier for den, och vi ha ju en riksdagsskrivelse med begäran om att snarast möjligt få ett förslag till lönereglering för folkskollärarna. Det förslaget har nu kommit. Och jag skulle blott, herr talman, vilja tillägga det, att om man skulle avslå detta förslag, något som jag hoppas att kammaren icke gör – första kammaren har redan bifallit det - men om man skulle avslå det, sa ar det blott en tidsfråga, när det kommer åter. Ty det finnes väl icke någon, som kan tro, att icke ett förslag i denna riktning förr eller senare kommer fram, och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
