Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 27
SVENSK LÄRARETIDNING.
545
sig dock, med god vilja, sa småningom vid densamma och. finner den slutligen helt nödvändig for systemet. Och på samma gång man därigenom undslipper alla de själskval och även missräkningar samt hemsökelser, som tvivlet medförer, har man i stället att påräkna sina överordnades aktning och förtroende, vilket alltid måste medföra en behaglig och tryggad ställning i samhället.»
Folkskolans undervisningsplan innebär intet ratande av »den store lärofadern». De nu uppväxande få först och främst veta, vem Luther var* samt något ur hans historia. De få veta, att han ej var någon religionsstiftare, och de böra få veta, att han var mild och ödmjoik, varom hans bekanta önskan, att ingen av hans böcker måtte användas 100 ar efter hans död, bar vittne. Denna önskan bär ock vittne om att Luther var mycket före sin tid och fore vår tid, om den nämligen skall bedömas efter Bolstadsobstruktionen och 1929 års kyrkliga möte. Luthers lilla katekes ar obligatorisk for kristendomsundervisningen i samband med den kyrkohistoriska skildringen av reformatorn. Textorden kunna barnen vid den tiden sedan länge, och vad själva katekesen, d. v. s. förklaringarna till textorden, angår, sa innebära de ej for barnen några kunskaper, som dessa ej redan fått. Ingen bestämmelse om att katekesen blott skall kur-sivt genomläsas ’finnes. Naturligtvis skola vid dessa lektioner, såsom vid alla kristendomslektioner, förekomma utfrågningar, utredningar, ordförklaringar, tillämpningar m. m. Att katekesen ej ar lärobok för barn, ar ej någon ringaktning for Luther, som själv ej avsåg den därtill. Vad barn borde - enligt Luthers mening - inlära, framgår av företalet till hans stora katekes; det var de s. k. fem huvudstyckena. Förklaringarna till dessa samt det nu försvunna sjätte huvudstycket om skrift och avlösning skulle vara till hjälp for kyrkoherdar och predikanter for utarbetande av de katekespredikningar, som borde hållas for runga och gamla. Predikanten kunde använda katekesens förklaringar eller begagna andra ord, vilka han ville, säger Luther, vilken - det bor upprepas - var före sin tid och före vår tid. (Katekesen var också avsedd för vuxna personer, som »saknade tillfälle att läsa bibeln eller undervisades av präster, som själva visste föga om bibeln». Den var alltså att betrakta som ett bibelsurrogat, tillkommet med anledning av den ringa tillgången på biblar och folkets ringa läsfärdighet. I den man biblar blevo mera tillgängliga och läskunnigheten allmännare, borde surrogatet få ge vika for Skriften själv. Men många hänga ett täckelse for sina ögon, när de läsa Luthers katekeser och anvisningarna om deras begagnande. Katekesen har blivit viktigare an bibeln, en företeelse, som måste kallas antiluthersk. Många gånger under årets katekesrabalder har jag erinrats om en episod ur Kydbergs »Vapensmeden». Vapensmedens från Tyskland hemkomne son har blivit protestant eller rättare tror sig vara det. Han sätter ej sitt ljus under skäppan. Men redan under Luthers tid och ännu mer efter hans död kommer den unge teologen mer och mer till insikt om att en annan auktoritet behöves jämte bibeln, en auktoritet, som avgör, hur bibeln i stridiga
fall skall tolkas. I fall av olika tydning ar Luthers den ratta. Luther bor förklaras ha varit ofelbar, när han talat ex cathedra. Naturligtvis inse de flesta protestantiska teologer, att den unga protestantismen genom godkännande av en dylik sak skulle underskriva sin egen inkompetensforklaring. Svensken blir missmodig, övergår till katolicismen, där han nu upptäcker den auktoritet, som han söker, samt slutar som kardinal. Han hade helt enkelt aldrig tillägnat sig Luthers idéer. Vi ha - ännu 400 ar efter Luther - gott om dylika inbillade lutheraner.
Högtidsstunderna med den Sundberg-Bringska katekesen voro nog i å. Vanligen var det med en känsla av beklämning, man gick till dessa stunder, när man t. ex. för 9-10-åringar skulle med utgångspunkt från ur sitt sammanhang lösryckta bibelspråk klargöra olikheten mellan Fadern, Sonen och Anden inom Gudoms v asen det eller frågan om vartill lagen skall vara oss nyttig, då vi dock ej kunna hålla den. Eller högtidsstunder, när man med utgång från ett djävulen tillskrivet yttrande, skulle uppvisa, att Guds största jordiska gåva till oss ar livet etc. Var det beklämning vid lektionens början, sa var det nedstämning vid dess slut. Vad värde hade egentligen dessa katekeslektioner för barnets kristliga kunskapsliv och religiösa utveckling, fast man fick barnet att läsa oipp stycket, t. o. m. med riktig betoning?
Såvitt jag vet, inträffade aldrig vid det seminarium, jag en gång tillhörde, att den stränge rektorn, som ledde undervisningsövningarna i kristendom, gav något erkännande åt en katekeslektion. Det var ej av kitslighet eller småaktighet, ty rektor W. var en rättisraelit utan något svek. Saken var den, att lektionerna ej kunde bliva tillfredsställande. Seminarieeleven ställdes inför ett olösligt problem. Man jämföre härmed ett offentligt yttrande av en känd folkskolinspektör: »Jag betvivlar, att ur pedagogisk synpunkt tillfredsställande katekeslektioner kunna hållas. Åtminstone har jag aldrig hört någon. Och icke skulle jag kunna hålla någon själv trots goda undervisningsbetyg från min lärarutbildning.»
E. Skjold.
tSedan nu ett ’flertal artiklar om katekesen och katekesläsningen i folkskolan varit införda och olika uppfattningar kommit till uttryck, far meningsutbytet i den förevarande frågan under denna avdelning nu anses vara avslutat.
Red.
S. A. F:s jubileumsfond avser att bringa hjälp och understöd åt kamrater, som på grund av sjukdom, arbetslöshet eller andra oförvållade grunder befinna sig i ekonomiska svårigheter.
Stöd jubileumsfonden!
Last och återgivet.
Vid Svenska folkskolans vänners möte i Norrköping fattades visserligen de traditionella besluten om resolutioner till förmån for både katekes och ökad undervisningstid för kristendomsundervisningen i folkskolan och mera kristendomsundervisning i fortsättningsskolan, men inte ens i denna församling kunde en något friare syn på dessa problem stängas helt ute. Tre kristendomslektorer - alla teologie doktorer - belyste religionsundervisningens problem ur olika synpunkter. Här och var kom ett stänk av kätteri fram mot katekesagitationens vanliga fraseologi. Särskilt lektor J. Lundberg föreföll - att döma av en gensaga från ordföranden, hr Axel Blomqvist - ha kommit med några för auditoriet relativt främmande synpunkter.
Ur ett referat av hans föredrag - om bibeln i skolans undervisning - i Norrköpings tidningar, återgiva vi några brottstycken.
Tal. började med en kort historisk översikt av frågan och framhöll, hurusom det var reformationen och Luther, som först och kraftigast betonade bibelns betydelse i skolundervisningen. De katekeser -han sammanskrev hade detta syfte att göra bibeln mera känd. Men detta kompendium blev sedan under ortodoxiens tidevarv huvudsaken. Pietismen betydde återgång till bibeln och Francke höll mycket på bibelläsningen i skolorna och den praktiska betydelsen av kännedom om bibliska historien. Detta praktiska syfte sökte också upplysningstiden att nå. Men med romantiken kommer det betydelsefulla nya, att den bibliska historien får en självständig ställning som en frälsningshistoria. Därav följde dock, att den mera lades tillrätta för uttryckande av vissa teologiska tankar.
Mot denna uppfattning kom småningom opposition både från den nyare bibelforskningen och den fördjupade psykologiens målsmän. Man krävde, att den bibliska historien sa att saga skulle inställas i verklighetens värld. I denna historia skall man stanna inför det som ar ägnat att direkt tala till var inre människa, främst då vad som rör Jesus själv, hans förelöpare och hans efterföljare. Med dessa krav ha vi kommit fram till vår egen tid och dess program för kristendomsundervisningen.
Märkliga uttryck för dessa tankar äro bestämmelserna i undervisningsplanen för rikets folkskolor 1919, vilka bestämmelser äro särskilt aktuella och vilka talaren särskilt ville dröja vid. Tal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
