Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
608
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 31
konst] ing och dilettantism. Tydliga anlag till ett personligt skrivsätt borde naturligtvis ej slås ned. Nu torde emellertid dessa anlag vara jämförelsevis sällsynta på folkskolestadiet, och även för en blivande språkkonstnär kiinde det väl ej lända till skada att få lära sig, vad som ar en praktisk nödvändighet för en och var: att skriva korrekt, normal prosa. Detta praktiska krav, som livet utanför skolans dörrar ställer på vår undervisning, står ju för övrigt i god överensstämmelse med den moderna skolans praktiska inriktning i det hela.
Målet vore alltså den vanliga prosan, normalprosan, medlet, att barnen tidigt få börja skriva på egen hand, och skriva mycket, utan alltför sträng kritik.
Härpå följde en översikt av den goda normalprosans viktigaste stilregler. Först och främst inskärptes behovet av klarhet. I motsats till den konstnärliga prosan, som i sin strävan att ge stämning i likhet med poesien ofta nöjer sig med en antydan, en ofullbordad sats eller mening, säger normalprosan allt med de precisa uttrycken, även med alla dessa begränsande, inskränkande uttryck, som poesien undflyr. »Ju enklare, ju simplare» ar ett visdomsord, som alltjämt gäller - icke minst for vår normalprosa.
Vidare vill normalprosan lära oss att skriva kort. Vår tid har börjat tröttna på de många orden, som alltför ofta röja rätt magra tankar. Under hänvisning till den förut skisserade arbetsgången framhölls, att kravet på knapphet och fasthet i framställningen givetvis ej får uppställas på det tidigare skolstadiet, då de små skrivarna tvärtom böra få arbeta på av hjärtans lust utan hämmande regler. Men på det högre stadiet behövs en åtstramning till en mera korrekt skriftspråkstilart i samband med den något strängare och klarare disposition, som nu helst bör behärska skrivningen.
Att skriva både kort och klart (korrekt) ar emellertid ingen lätt sak, som skulle kunna läras ut genom något ofelbart enkelt knep. Målmedveten och trägen övning efter goda mönster ar ofrånkomlig. «Fö*r särskilt språkbegåvade personer skulle måhända enbart en sådan övning kunna leda till målet. Säkert ar dock, att de allra flesta här behöva stödet av en säker kunskap om modersmålets elementära och viktigaste lagar, m. a. o. grammatik. En fast, om också ej omfattande grammatisk kunskap skänker den trygghetskänsla vid modersmålets skriftliga behandling, som var och en behöver. Tal. berörde den reaktion mot det gammaldags grammatikdurkandet och satsdels-plockandet, som framträtt i vårt land, icke minst i folkskolan, men han trodde sig ha märkt, att en reaktion mot reaktionen nu vore på väg - en utveckling, som företedde vissa paralleller med diskussionen om kristendomsundervisning-
ens systematiska sida. I det ena fallet som. det andra gäller det att komma ut ur det trötthetstillstånd, vari en föråldrad mekanisk undervisning stannat. Och ar det sa, att vi känna ett livsviktigt stoff för undervisningen föreligga, skola vi nog också till sist finna den ratta formen för dess förmedling till det unga släktet. Beträffande grammatikunder-visriingen ar det orätt mot våra elever, om vi endast ge dem, vad tillfället anvisar eller tvingar oss till. Vi böra också här vara tacksamma för vad en genomtänkt systematik, efter barnens ålder avpassad, kan ge av klarhet, översiktlighet och trygghet.
Skola de grammatiska reglerna verkligen bliva barnens egendom, böra de framgå som resultat ur val avvägda språkbyggnadsövningar, vilka, ratt bedrivna, giva undervisningen om modersmålets byggnad dess konkreta, levande innehåll. Definitionerna, denna grammatikens gamla surdeg, äro helt överflödiga, både de riktiga definitionerna och de tyvärr ej sa ovanliga definitioner, som icke hålla stånd inför kritiken. Vida värdefullare vore rejäla, påtagliga kännetecken på de olika grammatiska kategorier, som barnen skola syssla med.
Trots full uppskattning av grammatikundervisningens nytta och nödvändighet för modersmålets skrivning ville tal. dock ej erkänna denna synpunkt som det allt behärskande motivet för denna undervisning. Undervisningsplanen föreskriver ju direkt undervisning i språklära som ett särskilt kursmoment, nämligen i sjätte (och sjunde) klassen. Det krav på överskådlighet, som här uttryckligen ställes på denna undervisning, torde bäst tillgodoses genom användning av en särskild lärobok - en bok, som lärjungarna vid behov även kunde använda som uppslagsbok, tack vare den innehållsöversikt och det ordregister, som den bör innehålla. För att barnen skola hinna göra sig förtrogna med läroboken, vore det önskvärt, att de finge anskaffa den något tidigare an till sjätte klassen. En dylik lärobok fordrade följande huvuddelar: 1) ljudlära med dess på skolstadiet viktiga bihang rättskriviiingslära, 2) formlära, 3) satslära och 4) stillära. Härmed har man en klar indelning, som börjar med det enklaste och går framåt till det mera sammansatta: i ljudläran utgår man från det enskilda ljudet och sysslar på skolstadiet mest med dess beteckning, alltså rättskrivningslära; i formläran sysslar man med ordklasserna, med ordens böjning och deras bildning; i satsläran läser man om satsen och dess delar, satsernas förbindelse med varandra och i samband därmed det viktigaste om interpunktionen; i stilläran slutligen far man höra om olika slag av svenskt språk; (det lilla, som kan medtagas om svenska språkets historia, torde också lämpligen kunna inläggas där).
Tal. var övertygad om att åtskilligt
av det, som brukar stå i våra grammatikor saklöst kunde strykas som överflödigt gods, särskilt de ofta ratt intetsägande eller helt obegripliga definitionerna. I stället ville han upptaga annat grammatiskt stoff, som syntes honom i vanliga f all bli alltför styvmoderligt ^behandlat. Sa önskade han t. ex. upplåta åtminstone någon plats åt ljudläran även i en folkskolebok. Sa borde väl t. ex. det allra enklaste om accent böra medtagas och svar givas på sådana frågor som: Huru många tydligt olika ljud ha vi i vårt vårdade riksspråk! Månne flera eller färre an de 28 bokstäverna? .Några praktiska anvisningar för talet och högläsningen vore också önskvärda. I formläran önskade tal. ökat utrymme för det viktiga kapitel, som heter ordbildning,, där mycket av både språkbildande och påtagligt praktiskt värde kan göras tillgängligt för barnen.
I satsläran syntes den satsanalys, som inskärper skillnaden mellan subjektsdel och predikatsdel i allmänhet vara tillräcklig på folkskolestadiet, men i stället sa viktig, att den ej får undanskymmas av namn på allehanda specificerade satsdelar. Mycket vore vunnet, om det svenska folket i gemen kunde sa mycket satslära, som fordras för att fullt behärska de två färdigheterna 1) att sätta punkt, där punkt bor stå, och 2) att inte sätta punkt, där punkt inte bör stå.
Stilläran erbjöde alltför mycket av intressant och för barnen fattbart undervisningsstoff för att behandlas som något mer eller mindre ovidkommande bihang till språkläran. Skillnaden mellan riksspråk och bygdemål, skriftspråk och talspråk, vers och prosa, normalprosa, högprosa och lågprosa, vårdat talspråk, slarvigt talspråk och slang, detta vore alltsammans alltför nära liggande realiteter i livet för att kunna utan skada bortglömmas i skolan. Barnens intresse för sådana spörsmål kunde också utnyttjas för grammatikens alla övriga delar, inte bara, där det direkt tvingar sig fram, såsom t. ex. vid behandlingen av verbens pluralformer.
Till dem, som till äventyrs vore betänksamma mot införandet av stilläran som ett »nytt» kursmoment, riktade tal. det rådet att hellre utelämna ett och annat av det traditionella grammatikstoffet an att alldeles utesluta stilläran. Genom denna insattes grammatiken i ett större sammanhang. Först genom den torde de små grammatikläsarna få blicken öppnad för språkets mångskiftande, rika liv och få ett intryck av det under många generationer fortgående arbete, varigenom vårt nuvarande skriftspråk erhållit den fasta, av regler bundna gestalt, som det nu har, och som ar värd vår respekt, värd sin rykt och ans.
I viss mån kunde stilläran betraktas som slutmålet för hela den teoretiska undervisningen om modersmålet, utsiktspunkten, som man bor sträva hän emot för att få de något större vyerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
